Från Valdemarsvik till Åtvidaberg på Östgötaleden.

Text och bild av Peter Andrén

peter.andren (snabel-a) gmail.com

Denna del av Öst­göta­leden är väl värd ett besök. När vi vandrade 2010 var leden genom­gående väl utmärkt, och det finns både naturliga och konst­gjorda rast­platser längs hela leden. Under­laget var upp­skatt­nings­vis 70 % på grus­vägar och traktor­stigar, 25 % på skogs­stigar och de resterande fem på asfalt.

Östgötaleden mellan Valdemarsvik och Åtvidaberg ska vara 80 km enligt skyltar och information på Östgötaledens hemsida. Men, som man kan se i höjddiagrammet nedan var det bara lite drygt 70 km. Denna skillnad kan bero på att det finns en massa alternativvägar att ta längs leden — tar man det långa alternativet kan det mycket väl bli en mil längre än vårt val, som i stort sett alltid var det kortare och mest naturliga.

Man kan även se att terrängen erbjuder en del backar, även om skalan gör att även den minsta lilla backe ser ut som ett veritabelt stup.

height_prof.png

Dag ett

2010-08-12--09-51-02.68.jpg 2010-08-12--09-51-46.93.jpg Från buss­håll­platsen till kaféet var det enligt GPS:en 158 meter vilket kanske var i kortaste laget för det första stoppet, men vi var väldigt sugna på kaffe. Vi drack även en massa vatten eftersom det verkade bli en varm dag. Lite extra energi i form av en smaskig kanel­bulle passade också bra. Det var en väldigt lugn morgon i Valdemarsvik. Semester­säsongen var väl slut för detta året, vilket också syntes längs leden där de allra flesta sommarstugor stod tomma.

2010-08-12--10-20-46.86.jpg Strax efter tio började vi vår två­dagars­vandring. Det var perfekt vandrings­väder och vi höll ett bra tempo de första timmarna. Efter bara några minuters vandring kom vi dock fram till en liten byggnad med det aningen grandiosa namnet "Porten till Öst­göta­leden" (se foto nedan). Men det är ju alltid kul att se att det satsas på det enkla frilufts­livet. I den lilla stugan fanns det ett par bord och bänkar samt lite information om leden och omgivningarna. Vid dåligt väder skulle det gå alldeles utmärkt att sova där.

Den första milen fanns det ett rastställen nästan varje kilometer. Man anade en stor­hets­tid när leden användes mer än idag, för de flesta av borden och bänkarna var i ett varierande tillstånd av förfall.

2010-08-12--10-22-03.92_PANO_3.jpg Jag tänkte att jag skulle dokumentera vandringens framsteg i bilder på skyltarna som visade avståndet till målet Åtvidaberg. Tyvärr upphörde dessa fina skyltar efter tio kilometer, så mitt lilla foto­projekt gick om intet. Det var inte förrän vi var lite drygt en mil från Åtvidaberg som nästa skylt dök upp, men då hade jag sedan länge tappat intresse för dem. I övrigt var hela denna del av Östgötaleden väldigt väl utmärkt. Vi gick fel bara någon enstaka gång, och det berodde nog lika mycket på oss själva som på markeringarna.

Här kan jag passa på att rekommendera kombinationen pappers­karta och GPS-karta. Flera gånger under bara denna korta vandring hade vi nytta dels av översikten pappers­kartan ger, dels den underbara detalj­graden som GPS:en ger när man zoomar in. Jag vet inte hur det gått till, men kartan i Friluftskartan till GPS:en hade den korrekta led­sträckningen hela vägen så när som på en liten kort snutt — otroligt imponerande.

2010-08-12--10-24-16.08.jpg 2010-08-12--11-18-58.86.jpg 2010-08-12--12-34-28.51_EDIT_01.jpg

Vi trodde att det skulle krylla av hjortar i detta område, men vi såg inte en enda. Det var ganska dåligt djur­liv på det stora hela taget. På långt håll såg vi en älgko med kalvar samt några tranor, vilka jag pliktskyldigt fotograferade. Fjärilar fanns det väldigt mycket av, och Thomas, som visade sig ha en för mig okänd bakgrund som lepidopterolog och fjärils­samlare, guidade mig bland alla arterna.

2010-08-12--10-38-38.25_EDIT_01.jpg 2010-08-12--18-53-37.84_EDIT_01.jpg 2010-08-13--10-17-19.08.jpg

2010-08-12--10-46-36.75.jpg Som jag nämnde inledningsvis gick det mesta av leden på grusvägar och traktorstigar, i stil med den som syns på bilden till höger. Det är viktigt att understryka att alla grusvägar var väldigt lättgågna. När jag gick Utvandrarleden förra året lärde jag mig att grusvägar även kan vara en riktig plåga — många små skogsvägar som rustades upp efter stormen Gudrun har en väldigt grov beläggning som gör dem direkt olämpliga att gå på. Men på den sträcka vi gick nu var det bara härligt jämna och sandiga grusvägar, eller gräsbevuxna traktorspår.

Tack vare alla grusvägar kunde vi hålla ett ganska högt tempo.

Från en av alla dessa grusvägar hade vi utsikt över den idylliska betesmarken nedan.

2010-08-12--11-29-20.51_PANO_5.jpg

2010-08-12--12-20-09.25_EDIT_01.jpg Vid Fallingebergssjön tog vi vår första rast. Vi delade på vår medhavda mellanmåls­mat, som mest bestod av nötter och russin.

En riktigt rolig grej var att vi träffade två andra vandrare. Det är första gången jag träffat andra vandrare om man räknar bort fjällen och Skåneleden. Om man dömmer efter gästböcker som man ibland kan hitta längs lederna är det en handfull människor per år som vandrar. Lokalt kan lederna användas mycket mer (folk som går ut med hunden på leden och sånt). Den här gången var det egentligen ingen del av leden som inte hade spår av någon tidigare vandrare, vilket är glädjande.


2010-08-12--12-39-52.76_PANO_3.jpg

2010-08-12--13-05-28.25.jpg Vi fyllde på vatten så fort vi fick möjlighet. Det är riktigt kul att knacka på hos främlingar och be om dricks­vatten. I den underbara lilla stugan här till vänster bodde ett par pensionärer som uppen­barligen gillade träd­gårds­arbete — det fanns inte ogräs­strå så långt man såg. Vatten hade de bara i en halv­full dunk, men "vi ska ändå åka hem imorgon så ta för er". Vad kul det skulle vara om man lika enkelt kunde fråga om logi. Det full­komligen kryllar ju av små gäst­stugor som står tomma på folks lant­ställen.

2010-08-12--13-59-08.82.jpg Vi grämde oss lite grann över att det fanns så mycket kantareller i skogen men så lite matfett i vår packning. Vi plockade istället en hel del lingon och blåbär när de växte längs vägkanten.

2010-08-12--14-22-04.82.jpg 2010-08-12--14-22-32.58.jpg

2010-08-12--15-01-39.32.jpg Strax innan det var lunch insåg vi att det skulle vara bra att fylla på vatten­flaskorna igen och stannade vid en stuga där det stod en enorm tält­kåta i trädgården. Det visade sig att vi kommit till Per i Hagen. Eller det som hade varit Per i Hagen — verksam­heten låg nere nu. Varken Thomas eller jag hade hört talas om det, men på hemsidan kan man se att det varit ett trevligt ställe en gång i tiden. Ägaren Pelle berättade om alla planer de haft, men ekonomin hade tyvärr satt stopp för det hela.

Skylten här till höger ser betydligt mycket bättre ut om man tittar på sommar­galleriet på hemsidan.


2010-08-12--16-01-14.71_PANO_3_EDIT_01.jpg

2010-08-12--16-01-52.23.jpg Från Per i Hagen behövde vi endast gå ett par kilometer till sjön Yxningen där vi stötte på en jättefin badplats, och passade på att ta ett lite längre uppehåll. Vattnet i sjön smakade faktiskt bättre än det vi fått av Pelle i "Per i Hagen", och det var väldigt skönt att bada i också.

2010-08-12--21-13-21.82_EDIT_01.jpg Rasterna är en stor del av behållningen när man vandrar, och ju längre man gått desto trevligare blir rasterna. Efter lite drygt 40 kilometer började vi dock känna att det var dags att knyta ihop vandringen för dag ett. Vi såg att leden passerade en liten sjö "Gorgen" där vi tänkte att det kunde vara fint att sova. Väl framme knallade vi ner till en sommar­stuga och frågade om det fanns någon bra plats att sova — under bar himmel. Sommar­stuge­ägaren kom med det något konstiga förslaget att vi kunde utnyttja hans grannes tomt. Han sa att de var bortresta, och dessutom fredliga holländare och till och med riktiga naturmänniskor. Vi var tillräckligt trötta för att inte tycka att detta var konstigt så vi knallade helt sonika in på "grannens" tomt och slog läger på deras badbrygga.

Där tvättade vi oss i den lilla sjön och lagade ett mycket gott mål med Bullens Pilsnerkorv och tortellini. Sedan sov vi så gott vi kunde. Jag hade svårt att somna och låg och tittade på stjärn­himlen. När jag sett tre fallande stjärnor insåg jag hur sällan jag tittar på natthimlen — jag tror inte jag sett en fallande stjärna sedan jag var i Frankrike 1993, eller något sånt.

Dag två

På morgonen såg vi att holländarna kommit hem, och gav oss iväg innan vi blev upptäckta. Vi hade ju inte gjort något annat än sovit där, men det kändes som att vi var lite i vägen. Ett par kilometer bort stannade vi vid Lilla Burgöl och gjorde frukost. Sen knatade vi på igen.

2010-08-12--16-55-10.34.jpg 2010-08-13--08-25-54.68_EV-0.33_EDIT_01.jpg 2010-08-13--08-49-49.05.jpg

2010-08-13--08-57-56.06_PANO_6_EDIT_01.jpg Till vänster: Thomas beundrar Wasa-eken som vi faktiskt höll på att missa. Vi stannade och läste en informationsskylt om eken och först då "upptäckte" vi den. Enligt skylten var den över 500 år gammal, och hade fredats 1937 om jag minns rätt. Den ser inte jättestor ut på bilden, men jag var tvungen att ta sex bilder för att få med hela trädet. (Sen har jag gjort en bild av dessa sex, vilket motsvarar ett 10 mm-objektiv ungefär.)

En annan skylt längs leden gjorde oss uppmärksamma på ett par "skrytgranar". Jag vet inte riktigt hur man ska använda dem att skryta med, men en av dem var riktigt stor. Skyltsakrivaren hade en förhoppning om att dessa granar an dag skulle vara "störst i Småland" vilket fick oss att fundera på var vi egentligen befann oss.

Mittenbilden nedan är tagen i Falerum där vi stannade och åt lunch på samhällets centrala snabbmatsställe. Pannbiff med potatismos var riktigt gott, men ingenting slår en kall Coca-Cola efter en lång svettig vandring. Jag dricker inte Coca-Cola till vardags, men när jag är ute och vandrar blir jag alltid oerhört sugen på just Coca-Cola. Innan vi vandrade vidare köpte vi en tvåliters Cola hos "Handlar'n" och förgyllde de kommande rasterna med den.

I Falerum kan man ansluta till Tjustleden, vilket verkar vara en riktigt trevlig vandringsled.

2010-08-13--10-17-01.17.jpg 2010-08-13--11-22-54.68.jpg 2010-08-13--12-25-50.75.jpg

2010-08-13--15-57-01.43.jpg Ledens tråkigaste vindskydd hittade vi någon kilometer från Åtvidaberg. Vi hade tänkt oss en sista rast med ett upp­friskande bad och lite vila i vind­skyddet. På kartan såg det lovande ut, men det visade sig att rast­platsen låg ett par hundra meter från vattnet, och själva vind­skyddet låg i den mörkaste och tätaste skogen vi sett på dessa två dagar. De enda som gillade denna plats var myggen — så vi stannade bara i fem minuter. Men vi hade ju bara en halvtimmes vandring kvar till Åtvidaberg så det gjorde inte så mycket. Det är dock lite trist att vindskydden inte placeras ut med större omsorg. Kanske kan det vara fint där på vintern, men på sommaren är det i stort sett oanvändbart.

Copyright © 2010,2013 Peter Andrén