usa_1999.png

Text och bild av Peter Andrén

peter.andren (snabel-a) gmail.com

Allmänt om resan

diabild-21-37.jpg diabild-21-35.jpg Jag skriver denna reseberättelse åtta år efter själva resan så det är inte säkert att alla detaljer stämmer till hundra procent. Men sidan är främst avsedd för "the usual suspects", och några ambitioner på att skapa något som kan vara intressant för den breda allmänheten finns inte.

Hur som helst. Det var i juni och juli 1998 som jag själv och mina mycket goda vänner från KTH åkte till USA på bil­semester. Tack vara något prestige­fullt konferens­upp­drag be­fann och mig redan i USA när Mats och Stefan an­lände, och kunde där­för möta upp på flyg­plats­en i Los Angeles där resan start­ade. De första dag­ar­na gjorde vi inte så himla myck­et, del­vis be­ro­ende på att Mats och Stefan var tvung­na att få till tids­om­ställ­ning­en. Vi tog en promenad på strand­en, där Stefan bland annat provade på bad­vakts­liv­et ett litet slag. Bay­watch var en populär serie på den här tiden, så vi blev grymt be­svik­na på bad­vakt­er­na "i riktiga livet". Men det var å andra sidan inget bad­väder. I övrigt minns jag att vi för­sökte ställa dygns­rytm­en till­rätta med några riktigt stora frozen margaritas, vilket natur­ligt­vis funkade helt perfekt.

Los Angeles

I Los Angeles passade vi på att besöka vår tekniskompis Johan som jobbade som teknisk attaché där. (Hmmm, i min strävan att ha en massa länkar på denna sida ville jag ha en länk till Sveriges Tekniska Attachéer, men adressen www.statt.se som de "ska ha" leder till enligt susning.nu leder till Hässleholms Stadshotell, vilket inte är riktigt samma sak.) Nåja, han jobbade som teknisk attaché på det som nu blivit stadshotellet i Hässleholm. Vi gick ut och festade, och han körde runt oss i sin fina cabriolet, vilket gjorde oss lite avundssjuka på honom.

Med vår fina hyrbil (avbildad här till vänster) åkte vi sedan själva och tittade på sevärdheterna i Los Angeles. The Griffith Observatory, känt från nästan varje film som spelats in i Los Angeles sedan femtiotalet, var ett givet mål, liksom The Walk of Fame i Beverly Hills. Där kunde jag ta en bild på en av mina stora idolers stjärna: radio- och filmskaparen Orson Welles. Våra mycket höga kulturella krav ledde oss även till andra etablissemang i Hollywood, där vi kunde förkovra oss och utveckla våra mer intellektuella sidor. Just det.

diabild-22-03.jpg diabild-22-04.jpg
diabild-22-10.jpg diabild-22-09.jpg

Las Vegas

diabild-22-15.jpg Det var ganska skönt att lämna Los Angeles. Rent personligt skulle jag säkert ha sagt något annat just när vi lämnade eftersom jag hade en kraftig baksmälla från den sista kvällen festande. Men jag hade hela baksätet för mig själv och repade mig så småningom. Vårt första mål var spelstaden Las Vegas. Men innan vi kom dit bodde vi en natt på Arne's Royal Hawaiian Motel. Det var ingenting kungligt eller hawaiiskt över det, och jag kan inte påminna mig att där fanns någon Arne. Men det var ett motell och det var ju främst det vi behövde.

Jag lär mig från internet att vi, nästa dag, tydligen stannade i Baker, för jag minns tydligt att vi åt frukost på "The Mad Greek" och enligt en mängd hemsidor ligger det i Baker. Här inledde vi en fin tradition med att par creams cheese bagels till frukost. Mats och jag satsade för övrigt ganska hårt på att leva "the American way of life" till fullo och beställde ofta combo-måltider (både 350 gram kött och en halv hummer till exempel) med extra smör till majskolvarna. Det gick skapligt bra i en tre fyra dagar då kroppen fullkomligen skrek efter sallad. Tack och lov fanns det mycket goda caesarsallader närapå överallt i USA.

diabild-22-14.jpg diabild-22-16.jpg

För mig hade Las Vegas alltid varit något av själva symbolen för allt som är dåligt med det amerikanska samhället. Jag förväntade mig enorma mängder smaklöshet, tragiska människor, hysterisk konsumtion, och överdriven amerikansk stolthet. Jag åkte dit mest för att kunna prata illa om det resten av livet. "Bla, bla, bla, bla  . . . så djävligt är det i Las Vegas" var liksom min målsättning med det hela.

diabild-22-21.jpg Sällan har jag haft så totalt fel. Jag ska inte säga att jag blev direkt förälskad i Las Vegas, men jag blev verkligen otroligt imponerad. Efter att ha checkat in på ett motell i utkanten av "the Strip" knallade vi in mot delen med alla megahotell. Jag letade febrilt efter casinon med fula plastlejon med blinkande ögon vid entrén, eller andra smaklösheter, utan att hitta några. Ganska snart stötte vi på ett ställe där det utlovades sjöslag varje halvtimme. Ha-ha, tänkte jag, detta måste vi bara vänta och titta på. Hur dåligt kan det bli? Ett sjöslag i en plutteliten dam bredvid trottoaren! Snart gled två stora skepp in i dammen, och en våldsamt rökig och högljudd kanonad utbröt. Pirater och soldater i fantastiska kostymer hoppade mellan skeppen, och efter en fullträff från det ena skeppet sjönk det andra. Den pluttelilla dammen måste vara fullkomligt bråddjup och innehålla teknik nog att svälja ett stort skepp. Och den där föreställningen rullade varje halvtimme. Så sakteliga insåg jag att Las Vegas var något helt annat än det jag förväntat mig.

diabild-22-22.jpg Riktigt släppte dock inte känslan att detta är kitchens mecka. När jag knallade in på Venetian där jag visste att det skulle finnas en kanal med gondoler och allt hade jag mina kritiksinnen på helspänn. "Okej, det här måste vara kasst", mer hoppades än trodde jag. Att de fått till Ponte di Rialto och kampanilen syns i bilden till vänster, men att försöka skapa en venetiansk stämning måste ju vara dödsdömt redan från start. Kanske skulle dumma amerikaner bli hänförda av en gondol i en hotellfoaje, men jag har ju varit i Venedig och kan jämföra. När jag såg att kanalen låg på tredje våningen och inte i markplanet kände jag att jag redan vunnit. Jag är trots allt civilingenjör och vet att vatten är väldigt tungt, och bygger man inte kanaler på markplanet måste man kompromissa. Men nej, i helvete heller. På tredje våningen fanns en riktigt bra kopia av ett venetianskt torg, med otroliga fasader, ständig italiensk kvällshimmel, "uteserveringar", och japanska turister i en gondol som kom glidandes i kanalen. Det slår så klart inte originalet, men för att vara en reproduktion är det nog så pass nära man kan komma.

Stefan och jag spelade pliktskyldigt bort cirka 20 dollar var, medan Mats spelade hem ett par hundra dollar på black jack. Men det är inte längre endast för spelandet som man kan åka till Las Vegas. Det finns otroligt mycket att se, och med en standard som vida överträffade mina förväntningar. Istället för att dissa Las Vegas pratar jag endast gott om det, och jag kan varmt rekommendera ett besök.

Civilingenjörer som vi är var Hooverdammen ett givet utflyktsmål. Det är, som de flesta stora dammar, ett imponerande bygge. En rolig grej med att besök dit är att man kommer in i staten Arizona, om än bara några få meter.

diabild-22-25.jpg diabild-22-24.jpg diabild-22-26.jpg
diabild-22-23.jpg diabild-22-27.jpg

Death Valley

Man får, säkert befogat, en väldig massa varningar innan man åker till Death Valley. Här blev det så varmt att man kan steka ägg på bergshällarna, och fåglar dör av värmeslag i flykten och ramlar (nästan färdiga att äta) till marken. Vi lyssnade nogsamt på alla dessa varningar och fyllde bakluckan med vattenflaskor, som vi köpte dyrt på ett snabbkök alldeles ut utkanten av Death Valley. Dock hade vi inte rullar många kilometer in i dalgången innan det började regna och blev ganska kyligt. Även om vi missade just den upplevelsen var det många andra kvar att uppleva. Naturen är väldigt vacker på många platser, och Zabriskie Point är nog den del av Death Valley som fått mest uppmärksamhet.

diabild-22-32.jpg diabild-22-35.jpg
diabild-22-36.jpg diabild-23-02.jpg
diabild-23-04.jpg diabild-23-03.jpg
diabild-23-07.jpg diabild-23-09.jpg

Highway One

diabild-23-18.jpg Efter Death Valley åkte vi mer eller mindre tillbaka till Los Angeles, för att direkt åka vidare på Highway One norrut mot San Fransisco. Mitt minne sviktar o fråga om vilka städer vi besökte och bodde i, men Santa Barbara måste varit första stoppet. Här passade Mats och Stefan på att bli friserade av en äldre stilig gentleman. I övrigt var det mest lugna puckar och ett besök till någon byggnad med fin utsikt över staden, ser jag.

diabild-23-13.jpg diabild-23-15.jpg

diabild-23-17.jpg Efter Santa Barbara vill jag minnas att vi sov och festade (eller snarare festade och sov) i San Luis Obispo. Stefan gick och lade sig tidigt medan jag och Mats blev ytligt bekant med någon slags gängmedlem, som tack och lov tröttnade på oss till slut. Det var omöjligt att få tag i en taxi när vi skulle hem, men till slut fick vi skjuts av en vänlig kvinna som var ute och köpte snus till sin man. Hon hade en hund som hette Jack, och vi pratade om Aldous Huxley, och jag fick hennes adress men skrev aldrig. Sen lämnade vi San Luis Obispo  . . .

 . . . och fortsatte på den kustnära delen av Highway One som man alltid ser i alla filmer. Tyvärr hade vi dåligt väder även här och de mest spektakulära delarna var helt täckta i dimma när vi passerade. Någonstans längs vägen stannade vi och tittade på sälar, eller om det är sjölejon.

diabild-23-19.jpg diabild-23-20.jpg
diabild-23-21.jpg diabild-23-27.jpg
diabild-23-24.jpg diabild-23-26.jpg

Längre upp längs kusten stannade vi till i Carmel, vars "claim of fame" är att Clint Eastwood var borgmästare där i många år. Det var en liten trevlig stad, med väldigt mycket ståhej runt Clintan. I Carmels absoluta närhet finns "the 17-mile drive" mest berömt för "the lone cypress", även om det lika gärna skulle kunna vara berömt för extremt feta jordekorrar. Men det låter antagligen inte lika bra i reklamsammanhang — "home of the extremely fat squirrels". Det var egentligen förbjudet att mata djuren, men jag tror att den ekorren jag fotade blev matad med minst en halv chokladkaka bara på den lilla stund jag stod där. Det var som att slänga choklad in i ett svart hål — stackars ekorre.

diabild-23-28_EDIT.jpg diabild-23-29.jpg
diabild-23-30.jpg diabild-23-31.jpg

San Fransisco

San Fransisco, som var slutmålet för vårt bilande, är en betydligt mycket trevligare stad än Los Angeles, eller nästan vilken stad som helst i USA för den delen. Här gjorde vi, som vanliga turister, de vanliga turistgrejorna. En bonus var att min kusin Linda bodde i San Fransisco, så vi hade nöjet att gå ut med Linda och hennes pojkvän en kväll.

Annars tittade vi på väldigt kurviga vägar, väldigt branta vägar, samt vägar högt över vatten (dessa kallas normalt för broar). Bland broarna är det framför allt Golden Gate Bridge som pockar på uppmärksamhet. Det för mig mest slående med denna bro är hur enormt överdimensionerad den måste varit 1937 när den öppnades. Till och med idag sväljer den en hel massa trafik, och för de få lastbilar och T-fordar som åkte där 1937 måste det känts som att de byggt en landningsbana tvärs över Golden Gate sundet.

diabild-23-33.jpg diabild-24-10.jpg
diabild-23-36.jpg diabild-24-08.jpg

Vårt naturintresse blev sannerligen mättat när vi besökte redwoodskogen norr om San Fransisco. Här växer världen högsta träd, och de är verkligen magnifika objekt. Det var dock dåligt med ljus i skogen, och mitt nya stativ (inköpt i Castro i San Fransisco) till trots så blev delar av bilderna lite suddiga. Stammens omfång framgår förhoppningsvis ändå.

diabild-24-05.jpg diabild-24-06.jpg diabild-24-07.jpg

Nattfotograferingen skedde endast för att få prova stativet som jag nämnde ovan, men resultatet blev ju riktigt bra. Sista dagen åkte vi upp till utsiktsberget för ytterligare stativfotografering.

diabild-24-11.jpg diabild-24-13.jpg diabild-24-03.jpg

Tre glada resenärer varav två lite tjockare än vanligt. För många kombomåltider  . . .

diabild-24-12.jpg

Copyright © 2007 Peter Andrén