sydafrika_1996.png

Väg- och Vattens

Examensresa 1996

till Sydafrika

Jan. 1996 till feb. 1996

Text och bild av Peter Andrén

peter.andren (snabel-a) gmail.com

diabild-09-35_EDIT.jpg Åren 1991 till 1996 studerade jag på Kungliga Tekniska Skolans Väg- och Vattenbyggnadslinje. Det är en gammal tradition att avgångsklassen åker på en så kallad examensresa, och så gjorde även jag och mina studiekamrater. Efter många stormöten med Markus Glitterstam hållandes ordförandeklubban bestämde vi oss för Sydafrika. Jag ska vara ärlig och säga att det inte var mitt förstahandsval, men tydligen hade mina kursare bättre omdöme för det var en väldigt intressant resa. Sydafrika hade ju ganska nyligen blivit av med apartheidregimen, och stämningen där var fortfarande väldigt positiv. Idag tycker jag mig förstå att läget har försämrats, och Sydafrika känns inte som ett givet mål för en examensresa. Jag låter kanske utvecklingen i Zimbabwe påverka mig.

Hur som helst var det ett väldigt stort arbete med att få in alla pengar som behövdes för resan. Vi ordnade föreläsningar, drev kafé, hjälpte till vid mässor, etc. En annan del av detta stora arbete var tidningen Byggsvepet. I denna redovisade vi vår resa, och sålde annonser. En del av mitt arbete med exresan-96 var just denna Byggsvepet.

Jag läste alla Byggsvepet från minst fem år innan och fem år efter, och kan med handen på hjärtat säga att 1996 var den bästa. Att jag själv var med och arbetade på den bidrog endast väldigt lite till detta — det stora lasset drog Stefan Turesson, som hade en i detta sammanhang gedigen bakgrund som redaktör för tidningen Vägledaren.

Jag har återgivit reseberättelsen nedan, vilket jag kan göra med gott samvete eftersom det var jag själv som skrev den för en massa år sedan. Jag väljer att illustrera den uteslutande med egna bilder — inte för att jag tycker att de är bättre än de i originalet, utan för att jag är lite osäker på vad upphovsrättsägarna skulle säga om jag "snodde" deras bilder. Antagligen ingenting, men man vet ju aldrig.

Så här följer reseberättelsen från Byggsvepet 1996, sidor 59-66. (Jag har "OCR:at" texten så vissa fel kan ha smugit sig in.)

Reseberättelsen

När David Livingstone, år 1840, bestämde sig för att åka till Sydafrika var det för att bedriva mission samt att utforska ännu okända delar av den vidsträckta kontinenten. År 1995, när medlemmarna i Väg och Vattens examensresa bestämde sig, var det först och främst för att markera slutet på fyra och ett halvt års studier på KTH. Andra skäl var att vi ville bekanta oss med en utländsk byggmarknad, lära känna ett främmande land samt, innan vi skingras ut i arbetslivet, bara ha roligt tillsammans i ett par veckor.

Valet av just Sydafrika som resmål skedde under några så kallade stormöten där alla resenärer fick vara med och rösta. Anledningen till att Sydafrika segrade i omröstningarna var att landet kunde uppvisa en kombination av en mycket spännande och innehållsrik nutidshistoria, att det är internationellt uppmärksammat samt ett allmänt trevligt resmål. Då en stor del av resans tid ägnas åt olika former av studiebesök var det särskilt viktigt att det fanns intressanta byggprojekt att besöka, vilket inte var något problem då landet i flera avseenden befinner sig i något av ett uppbyggnadsstadium.

Innan vi gav oss iväg hade nog de flesta av oss en ganska vag föreställning om vad som väntade 'där nere'. Vi visste naturligtvis att det var sommar och sol, men vad det egentligen innebar, med sydafrikanska mått, visste vi inte så noga. Naturligtvis kände vi till Sydafrikas speciella nutidshistoria, men hur såg det ut nu? Det var med idel nyfikenhet och lite ovisshet vi gav oss iväg.

Johannesburg

diabild-07-01.jpg diabild-07-05.jpg Vad den syd­afrikanska som­mar­en be­träf­fade var den inte alls så skrämmande som vi hade be­fa­rat. På flygplatsen i Johannesburg var det knappt tjugo grader varmt, och det var grönt och friskt, vilket visade sig bero på att det under de senaste månaderna innan vi kom dit hade regnat lika mycket som det gjort under de föregående två åren.

En påtaglig svårighet under den första tiden var att försöka förstå att vi verkligen var i Sydafrika. Det vi hitintills sett påminde inte så mycket om den inre bild av Afrika som vi hade med oss. Visserligen bodde vi i en förstad av västerländskt snitt, och det vore kanske lite naivt att tro det skulle finnas tydliga spår av något riktigt afrikanskt där, men även andra faktorer som klimat och språk gjorde att det skulle kunna ha varit vilket land som helst, inte nödvändigtvis ett afrikanskt. Det enda som var riktigt övertygande var att titta upp mot himlen. Stjärnbilderna var annorlunda, och de vi kände igen var upp och ner. Vi var verkligen i Sydafrika.

diabild-07-12.jpg diabild-07-13.jpg På vår första heldag besökte vi något av det mest typiska för detta land, och för många själva bilden av apartheid­systemet, kåk­städer och hem­länder. För att kunna genom­föra dessa besök hade vi fått hjälp av ANC, vars guider förklarade kåk­städernas och hem­ländernas historia, struktur och nu­varande ställning för oss. Först åkte vi till Alexandra, en till ytan ganska liten kåk­stad, belägen inte speciellt långt från Johannes­burg centrum, stora industri­områden och märkligt nära väldigt väl­bärgade villa­kvarter. Trots dess ringa storlek, en dryg 'square mile', bodde det cirka 500 000 människor där, varav endast trettio procent hade någon form av arbete. Guiderna var, med tanke på den uppen­bara misären, förvånans­värt positiva och trodde att det gynnsamma läget skulle hjälpa befolkningen att få arbete och tjäna pengar i fram­tiden.

Efter Alexandra åkte vi till kanske den mest kända av alla kåkstäder; SOWETO, vars namn är en förkortning för South Western Township, då det ligger lite sydväst om Johannesburg.

Mest känt blev SOWETO under protesterna mot apartheidsystemet i mitten av sjuttiotalet. Här levde och verkade Nelson Mandela innan han fängslades och förvisades till Robben Island, och vi fick se det hus där han bodde för länge sedan.

diabild-07-27.jpg Naturligtvis var det svårt att vara oberörd efter detta besök. Tanken på att de människor som bor där inte hade någon plats alls i det sydafrikanska samhället tills för fem år sedan, var nästan lika fasansfull som att se människorna leva med i princip inga medel alls. Det var också en märklig känsla att inte riktigt veta vad befolkningen tyckte om vårt besök. De allra flesta hade visserligen en mycket positiv uppsyn, men samtidigt skulle det ju vara förståeligt om de är lite bittra på det folk som i årtionden tvingat dem att leva som de gör. Vetskapen om att vi skulle åka därifrån utan att ha bidragit med någonting utöver leenden och medlidande var svår; men vi får väl hoppas att samhället tar sitt sedan länge försummade ansvar och ger dessa människor ett värdigare liv.

På eftermiddagen begav vi oss till Cullinan, en av Sydafrikas största och viktigaste diamantgruvor, beläget i en relativt liten och avsomnad stad ute på landsbygden. Här bryts, varje dag, tillräckligt med diamanter för att fylla en normal arbetshjälm. Eftersom vi kom dit efter att arbetarna hade gått hem kunde vi inte få tillträde till själva gruvan, men vi fick en guidad tur runt anläggningen samt en förevisning av de olika diamanter som finns i världen och vilka som bryts just här.

På hemvägen tog vi en liten tur genom Pretoria, som är Sydafrikas administrativa huvudstad. Förutom regeringsbyggnaderna fick vi även här se Nelson Mandelas hus, och det såg betydligt trevligare ut än det vi såg i SOWETO.

Efterföljande dag besökte vi, uppdelade på tre grupper, olika byggprojekt i och kring Johannesburg. Företaget som tog emot oss hette Group Five Construction, och är ett av Sydafrikas ledande byggföretag.

Något som, till en början, var väldigt frapperande var de vitas syn på sina svarta arbetare. Även fast det var möjligt att ana en viss ansträngning från deras sida att inte verka alltför 'rasfientliga' sade de saker som fick oss att tappa hakan. De svarta arbetarna var alla ointelligenta; de kunde inte lära sig något; allt de gjorde var av dålig kvalitet; när de en gång lärt sig något ville de aldrig göra något annat, och så vidare. Det enda, för dem, positiva de sa var att de svarta hade kroppar som lämpade sig för fysiskt arbete.

Allt detta låter naturligtvis hemskt och det var svårt för oss att förstå hur de kunde resonera så trångsynt. Under resans gång upprepades dock detta så ofta, från så många olika håll att det blev svårt att tro att det bara var någon form av fördomar. Efter ett tag insåg vi dock den bistra sanningen i vad de sa. Som en följd av det system som har rått under så lång tid har de svarta haft så små möjligheter att utbilda sig och anpassa sig till ett samhälle och en kultur som inte är deras egen att de idag har uppenbara problem att anpassa sig till den 'vite mannens värld'. Sett ur denna synvinkel är det möjligen lite lättare att förstå vad de vita egentligen menade. Men alltför ofta hade man känslan att de överförde de effekter som apartheidsystemet har haft på den svarta befolkningen till en egenskap hos de svarta.

Dock fanns det ljuspunkter. På flera arbetsplatser hade det startats olika program för att utbilda de svarta arbetarna, så att de i framtiden skulle kunna arbeta som arbetsledare eller bli egna entreprenörer.

På tåg i Afrika

Det visade sig ganska snart att tåg inte var det mest prioriterade färdmedlet i Sydafrika. Till skillnad från motorvägar, flygförbindelser och andra kommunikationer var järnvägen ganska gammal och sliten, och stick i stäv mot övriga i-världen verkade Sydafrika inte bry sig särskilt mycket om hur fort tågen gick. Men vi hade inte bråttom och fick desto mer tid att betrakta det varierande landskapet.

Det visade sig dock att det fanns en hel del att glädja sig åt även på detta tåg. Sovvagnarna bäddades med ordentliga lakan och filtar, som vi, i och för sig, inte hade så stort behov av på grund av värmen. I restaurangvagnen blev man, om än lite mystiskt, personligt serverad av kypare. Alla gånger var dock inte serveringen helt utan anmärkning, där det mest talande exemplet utgörs av de fyra flickor som alla beställde den något udda rätten spenatpannkaka. När kyparen så småningom kom in med maten visade det sig att Magdalena Törnbom hade blivit utan sås, till skillnad från de övriga. När hon då påpekade detta för kyparen tittade han på tallriken, tittade på maten, sade "some get, some don't", innan han lugnt gick därifrån.

Durban

diabild-08-03.jpg Väl framme i Durban delades gruppen upp i två mindre grupper för nya studiebesök hos Murray & Roberts och Grinaker. Denna gång var det lite annorlunda karaktär på besöken. Ena gruppen besökte ett RDP-project, där det byggdes nya bostäder åt den svarta befolkningen, och den andra gruppen besökte ett projekt för att leverera vatten till ett antal zulubyar.

Ett som var gemensamt för dessa besök var arbetsformen. I princip allt arbete utfördes för hand. Alla diken handschaktades, betongen blandades på plats i en grop i marken, rören bars fram för hand och så vidare. Nyckelordet som vi fick höra här, och senare på flera andra platser var, "labour intensive". Anledningen till att man i princip uteslutande använde kroppsarbete var inte att det inte fanns maskiner och att arbetskraften var så billig, det fanns en djupare tanke.

Alla arbetare som användes bodde på den plats där arbetena utfördes, och skulle således kunna dra nytta av det arbete de själva utförde. Väldigt ofta var det dock förenat med någon kostnad att kunna utnyttja resultatet. Om de ville flytta in i de hus de byggde, eller koppla in sig på vattennätet, var de tvungna att betala något. Normalt skulle de inte ha några tillgångar, men eftersom de först erbjuds arbete kan de spara ihop till vad som behövs, och således flytta in i ett litet hus istället för att bo i ett skjul, eller få tillgång till rent vatten istället för att hämta förorenat vatten frän någon närliggande flod.

Under besökens gång fick vi vår första närkontakt med 'mannen på gatan', vilket visade sig vara en ovanligt trevlig företeelse. En man som grävde diken för dräneringsrör tyckte att det var roligt att det hade kommit så många från "overseas" och uttryckte en önskan om att få gifta sig med någon av flickorna.

Förutom giftemålsaffärerna fanns det en hel del andra intressanta saker att företa sig med. Vår medresenär och tillika lärare, Klas Cederwall, tog tillfället i akt att pröva det arbetsintensiva arbetet genom att hacka lite med en kvinnas redskap. Tydligen var det lite jobbigare än Klas tänkt sig eftersom han, innan han återlämnade redskapet, hördes säga "It's heavy, heavy, den är tung" till zulukvinnan som i och med det, antagligen omedvetet, fick sin första lektion i svenska.

Safari

Utrustade med det man kan behöva för två dagars safari, och utan den övriga packningen, åkte vi från vårt hotell i Durban till Hluhluwe Game Reserve. Detta Hluhluwe, vilket torde uttalas ungefär 'shlushlui', är ett naturreservat på cirka ettusen kvadratkilometer där det finns möjlighet att se en stor del av Sydafrikas fauna, åtminstone om man begränsar sig till de populära safaridjuren.

Precis som när vi först kom till Sydafrika och hade svårt att förstå att vi verkligen var där var det återigen lite svårt att verkligen förstå att det inte fanns annat än lite luft mellan oss själva och, till exempel, tre noshörningar på ett ton vardera.

Förutom noshörningar och elefanter fängslades vårt intresse av ett annat djur med betydligt mindre kroppshydda, nämligen myggorna. Förklaringen till detta, som kan tyckas, något snedvridna intresse berodde på att det fanns malaria i området. Lejonparten (!) av resenärerna hade dock blivit rekommenderade att äta malariaprofylax under vistelsen i Sydafrika, och även om inkubationstiden kan variera lite från fall till fall verkar alla ha klarat sig från detta hemska öde.

Med sinnena fulla av nya intryck att bearbeta, och kamerorna fulla med nyexponerad film att framkalla begav vi oss åter mot Durban.

diabild-08-12.jpg diabild-08-14.jpg
diabild-08-25.jpg diabild-08-26.jpg
diabild-08-27.jpg diabild-08-29.jpg

Durban en gång till

På väg mot Durban delades gruppen i två mindre grupper. Ena gruppen var mätt på upplevelser och ville helst åka tillbaka till hotellet för att vila, medan den andra gruppen åkte till en genuin zuluby vid namn Shakaland, för att få en förevisning om zululivets alla sidor. Förutom en guidad tur genom byn fick gruppen se en rituell dans av byns medlemmar, samt smaka på zulufolkets egna öl och mat.

Vår sista dag i Durban var inte vigd åt några gemensamma projekt, så var och en fick själv hitta på vad hon ville göra. Eftersom Durban är en utpräglad kuststad vid Indiska Oceanen, som håller dryga 20 grader, blev det naturligt att alla ägnade sig åt någon form av vattenaktivitet. Utan att närmare gå in på vad de olika människor sysselsatte sig med kan djuphavsfiske, dykning, surfning, och vanligt sol och bad nämnas.

Drakensbergen och Qwantani

diabild-08-37.jpg diabild-09-01.jpg diabild-09-02.jpg Som kan gissas av de originella namnen ovan begav vi oss ut i ödemarken för några dagar. Detta gjorde vi för att koppla av lite från storstädernas tempo, samt att vi ville se den omtalat vackra naturen, och för att besöka ett av världens mest, nu pågående, imponerande byggprojekt. Mer om detta lite senare, vi hann nämligen göra en hel del redan innan vi kom fram till slutdestinationen.

Efter några timmar i bussarna stannade vi vid ett tunnelprojekt. Där blev vi guidade av svenskan Tina Helin. Förutom att visa oss runt på platsen för byggnationen berättade hon lite om sina arbetserfarenheter från den sydafrikanska gruvindustrin, som var väldigt kvinnofientlig, och hennes nuvarande arbetsplats, som var mycket trevligare.

Projektet som vi tittade på var en del i ett vattenförsörjningsprojekt till storstäderna. Detta skulle visa sig vara något av ett signum för Sydafrika. En stor del av alla de projekt vi besökte var på ett eller annat sätt anknutna till vatten. Speciellt det projekt som vi skulle se om några dagar, Lesotho Highlands Water Project.

diabild-09-10.jpg diabild-09-19.jpg Efter detta lilla stopp begav vi oss vidare med bussarna. Tiden i bussarna bedrevs på en mängd olika sätt. Många läste reseböcker eller övrig litteratur, andra spelade kort, handarbetade, lekte lekar och en del fördrev tiden med frågesport. Annars var det ofta ett stort nöje att bara titta ut och betrakta det storslagna landskapet som, med resans gång, började att teckna sig utanför bussens fönster.

Liksom i Durban var det ingenting inplanerat under vår vistelse i Qwantani, och alla fick klara sig på egen hand. Hotellet kunde erbjuda en hel del aktiviteter, som tennis, cykling i bergen och framför allt ridning. De ridlystna gav sig ut i flera omgångar, och trots att hästar gjort sig kända för att vara relativt beskedliga tamdjur, var det några ryttare, med Henrik Magnusson och Anders Eriksson i spetsen, som menade att här hade vi Sydafrikas riktiga vilddjur.

När vi började samlas inför avresan var det många som gärna skulle ha stannat några dagar till för att kunna ta till sig allt som detta landskap hade att erbjuda. Men vi gav oss enligt planerna av mot nya, och minst lika fascinerande ställen.

Vägen bort från Qwantani visade sig vara lika lång som vägen dit och återigen blev det tid för frågesport och liknande i bussarna.

Betydligt mer allmänbildade nådde vi, efter att ha färdats genom ett minst sagt storslaget landskap, Golden Gate. Namnet, som man i första hand inte förknippar med Sydafrika, visade sig komma från de väldiga, rödgula bergsformationer som lyste, med lite god vilja, som guld i kvällssolen. Hotellet där vi skulle bo låg i en dalgång mellan sådana berg, och de hurtigaste personerna tog sig genast i färd med att bestiga den närmsta toppen. Härifrån visade sig utsikten vara fullkomligt enastående, och ljuset från den nedåtgående solen gav landskapet ett väldigt romantiskt och rogivande utseende.

diabild-09-05.jpg diabild-09-06.jpg Tidigt nästa morgon gav vi oss iväg till Lesotho för att besöka ett mycket stort och väldigt omtalat byggnadsprojekt, The Lesotho Highland Water Project. Att tala om highlands i Lesotho är som att tala om jöklar på Antarktis, eftersom hela landet är just highland. Ingen del av Lesotho ligger under 1000 meters höjd över havet och den högsta punkten finns på hela 3299 meters höjd, och hela landet verkar bestå av ömsom djupa dalar, ömsom höga berg. Förutom den mycket säregna topografin, och till stor del på grund av den, finns det inte så mycket, av just någonting, i Lesotho. Jordbruket är mycket primitivt; kommunikationer har varit så gott som obefintliga; folket har varit isolerat och förutom mineraler, som de inte har haft råd att bryta, har det inte funnits några naturtillgångar att tala om.

Väl framme vid själva dammbygget visade det sig att personalen hade lunch så vi kunde ta tillfället i akt att vila lite innan studiebesöket startade. Efter en liten stund kom dock chefsingenjören och berättade lite om bygget som sådant och dess roll i hela projektet, som förutom Katsedammen innehåller kilometervis med tunnlar, ytterligare dammar och en hel del andra detaljer.

Efter den allmänna presentationen var det allmän frågestund och då fick vi alla, och framför allt chefsingenjören, erfara att professor och tillika expert i dammsäkerhetsfrågor, Klas Cederwall fanns med bland åhörarna. Till exempel fick vi efter Klas träffsäkra frågor reda på att något säkerhetsprogram hade man inte riktigt. Ett möte skulle ha hållits förra veckan, men det blev inställt, berättade chefsingenjören. Vi fick också reda på att anledningen till att de byggde en dubbelkrökt betongdamm istället för en fyllnadsdamm var att det inte fanns någon dubbelkrökt damm tidigare i Sydafrika. För att belysa anledningen till att de byggde en betongdamm gjorde ingenjören en liknelse med en pojke som inte ville ha två likadana leksaker utan helst två olika. Uttrycket "skillnaden på pojkar och män är priset på deras leksaker" fick med ens en ny innebörd för oss. Innan frågorna blev alltför svårbesvarade avslutade ingenjören frågestunden och föreslog att vi skulle besöka själva dammen, vilket vi också gjorde.

Efter ytterligare en, denna gång inte så regnig, natt i Golden Gate åkte vi vidare mot Kimberly, där vi återigen tog tåget, och upplevde även denna gång att det kan vara en erfarenhet såväl som någon att åka tåg i Sydafrika.

Kapstaden

Även här i Kapstaden såg vi till att bättra på vår kunskap om den utländska byggkulturen genom studiebesök. Återigen var det Group Five och Murray & Roberts som tog emot. Denna gång blev lite som en summering av de tidigare besöken, och vi började förstå hur nära förknippat Sydafrikas framtid är med vattenfrågor, de svartas bostadsförhållanden och arbetsmöjligheter. I princip alla studiebesök vi var på berördes direkt eller indirekt av dessa, mycket viktiga, frågor.

Eftermiddagen vigdes åt ett besök på University of Western Cape som skapat sig ett namn eftersom det var öppet för svarta studenter även under apartheidregimen. Efter en lättare lunch och en rundvandring där vi bland annat fick se universitetets egen apartheidutställning och ett specialbibliotek för afrikansk litteratur tog vi plats i aulan för att möta Hans Majestät Konungen och en delegation från Ingenjörsvetenskapsakademien. Anledningen till att dessa herrar fanns där var att IVA gjorde sin årliga Swedish Royal Technology Mission i just Sydafrika. Syftet med denna resa, och liknande resor tidigare år var för IVA att knyta kontakt mellan forskare och industripersoner från Sydafrika och Sverige, samt att utbyta information och erfarenheter kring teknologi, och utforska möjligheterna till ett bredare samarbete i framtiden.

Den sista kvällen avslutades med en avslutningsmiddag där vi alla fick möjlighet att tacka varandra för en trevlig och behaglig resa. Meningen var att var och en skulle äta och dricka gott, och som en liten hjälp på traven hade examensresan lagt en ordentlig grundplåt i baren, så att ingen skulle behöva ta från egen plånbok. Efter middagen begav sig de allra flesta till nattklubben Hemingway som låg i centrala Kapstaden. Här dansade vi under öppen himmel tills klockan blev sent.

Avslutning

Den tidiga känslan att inte riktigt förstå att vi var i Sydafrika, visade sig sitta kvar ända till resans slut. Ibland kändes det som man var i Australien, ibland i New York, New Orleans eller Miami, och ibland tyckte man sig vara någonstans i Europa. Detta intryck förstärktes av det faktum att vi passerade städer som Heidelberg, Dallas och Betlehem samt att många av de sydafrikaner vi träffade ursprungligen kom från städer som Dublin, Sarajevo, Krakow eller Luleå.

Sydafrika är ett, på alla sätt, väldigt kontrastrikt land, som inte så lätt låter sig förstås. Under vår korta vistelse där fick vi flera gånger lära oss vilket sammansatt och rikt land vi besökte. Här finns säkerligen, i alla avseenden, en enorm potential för framtiden vilket inte minst märks av olika mediers bevakning av landet. Det går inte en dag utan att man stöter på ett nyhetsreportage, en tidningsartikel eller något liknande som beskriver Sydafrika, och dess möjligheter efter apartheidregimen.

Vi i examensresan kan inget annat göra än att lyckönska oss själva för det kloka valet av resmål. Det känns som en förmån att ha fått en inblick i detta speciella och mycket intressanta land, och förhoppningsvis kommer vi alla att kunna dra nytta av de erfarenheter och lärdomar vi samlade på oss under resans gång.

diabild-07-19.jpg diabild-07-33.jpg diabild-08-35.jpg diabild-08-36.jpg
diabild-08-07.jpg

Copyright © 1996, 2007, 2010 Peter Andrén