Vandring i Sarek 2009

Text och bild av Peter Andrén

peter.andren (snabel-a) gmail.com

Det var tre år sedan jag senast vandrade i Sarek (läs om den vandringen här: Sarek) så jag tyckte att det började bli dags igen. Jenni (som var med på förra Sarekvandringen) var påpassligt stugvärd i Vakkotavare denna sommar, så jag hade en bra start- och slutpunkt för min vandring. Innan jag började vandringen tog jag det lugnt i stugan i några dagar och höll Jenni sällskap tills alla vandrare på Kungsleden började dyka upp.

2009-06-20--17-15-02.25.jpg Jag började vandra från Suorvadammen vilket var väldigt smidigt. Efter endast några timmars vandring var jag upp på kalfjället. På fjällkartan BD10 finns två stigar från slutet på vägen som går genom Suorvaområdet. Jag valde den som viker av från vägen och tar höjd relativt snabbt. Stigen fortsätter längre än vad som är markerat på kartan, så det är först uppe på kalfjället som stigen försvinner. Där du inte längre behöver den alltså. Som alltid varierar dock kvaliteten på stigen, och jag fann ofta att det var enklast att ta höljd genom att vandra bokstavligen talat i små jokkar. Med ett par bra skor är det oftast enklare än att vandra i de vattenmättade partierna bredvid stigen.

Bilder till höger visar hur fin stigen — och miljön — är. Det vulkanformade Sluggá (1279 m) avtecknar sig tydligt mot horisonten. Bilden nedan visar utsikten österut, mot vad jag tror är Juobmotjåhkkå i högra kanten. Det väldigt blåa vattnet tillhör Jiertájávrre och Gårtjejávrre straxt nedströms från Suorvadammen.

Personligen störs jag inte jättemycket av Suorvadammen, kraftledningen och vägen bort till Ritsem etc. Naturligvis hade det varit mycket finare om Stora Sjöfallet fått vara kvar, men det är ju fortfarande väldigt fint där. Även när jag står på Suorvadammen och ser mig omkring så tycker jag att det är mer fint än fult, för att uttrycka mig enkelt. Visst ser det lite tråkigt ut när vattenståndet är så lågt som det var våren 2009, men farligt var det inte. Hellre vattenkraft än kärnkraft eller kol- eller oljekraftverk i alla fall.

2009-06-20--17-20-29.51_PANO_3.jpg

2009-06-20--19-12-32.08.jpg Mitt första mål var att ta mig upp till Vuosskelvágge. Enligt Grundsten är detta en inte särskilt ofta vandrad vágge, vilket är en aning konstigt med tanke på hur smidigt det är att börja vandra vid Suorva. De allra flesta väljer antagligen att vandra direkt bort mot det öppna landskapet norr om Ähparmassivet. Detta bekräftas till en viss del av alla fotspår jag såg vid bron över Kukkesvággejåkkå. I Vuosskelvágge var jag helt ensam, såvitt jag kunde se.

Någon gång måste jag ta mig tid att vandra hela vägen fram till Sluggá och kanske till och med bestiga det! På den här vandringen såg jag berget på ganska stort avstånd då och då, men det finns något som imponerat med den så symmetriska formen. Kanske inte det finaste berget i fjällen, men ett av de mest mest personlighet. Här finns hela min rutt (utom första dagen då den av någon anledning inte sparades av GPS:en). Här finns hela min rutt (utom första dagen då den av någon anledning inte sparades av GPS:en).

På vägen upp till Vuosskelvágge passerade jag det första stora snöfältet. Snöfälten skulle bli ett stadigt återkommande inslag på denna vandring. Oftast var snön nog stark att bära mig, så det var inga egentliga problem annat än att det kan vara en aning trist att liksom tassa fram med bara halva steglängden. Sen gäller det ju att vara väldigt noga med solskyddsmedel och bra solglasögon.

Bilden nedan visar hur det såg ut stup i kvarten. Men, som sagt, oftast var det bara att knalla på över snön, och ibland var det säkert lättare att gå på snön än de blockhav som fanns under.

2009-06-20--19-22-30.82_PANO_4.jpg

Första natten slog jag läger vid sjön 945 i den östra delen av Vuosskelvágge.

2009-06-21--13-15-47.68.jpg 2009-06-23--09-52-01.23.jpg Som synes i bilderna till höger är det ganska blockigt i Vuosskel­vágge. Det ger en lite karg och öds­lig stäm­ning. Block­en ut­gör dock ingen stör­re hin­der för vand­rar­en, då det i prin­cip all­tid finns rela­tivt bra hed­ar att gå på också. De block­hav som finns där är inte heller sär­skilt svåra.

Det blåste väldigt mycket i Vuosskelvágge, så jag slog upp tältet i skydd av den största stenen jag kunde hitta, vilket man i alla fall kan ana i panoramabilden nedan. Jag vet inte om det hjälpte så mycket, men det var dessutom en riktigt bra tältplats där. Det var alldeles fruktansvärt kallt i vattnet i denna lilla sjön, så efter en kort diskning var fingrarna så pass bortdomnade att jag fick ligga med händerna pressade mot bröstkorgen i en kvart innan de var användbara igen.

Jag brukar inte vara särskilt känslig för lite kyligt jokkvatten, men under hela den här vandringen tog jag för vana att värma en liter vatten på gasköket och tvätta mig med det. Det var en härlig känsla att stå naken på liggunderlaget och svabba sig själv med varmt vatten. Tur att gas är så pass drygt som det är — jag tar alltid med mig för mycket gas på mina vandringar.

2009-06-20--20-23-43.58_PANO_2.jpg

Dag två fortsatte jag genom Vuosskelvágge, men slog läger efter endast en dryg mils vandring. Jag ser från min GPS-logg att det var 384 meter upp och 394 meter ner denna dag. Det är skönt att låta kroppen komma igång lugnt och säkert, tycker jag. För att understryka detta tog jag en vilodag redan den tredje dagen.

2009-06-21--14-45-54.51.jpg På min vandring genom Vuosskelvágge stötte jag på den "roliga" stenen som avbildas till vänster. Senare på vandringen såg jag faktiskt ytterligare några stora bumlingar som också var uppallade av mindre stenar, men ingen formation var lika fin som denna. Det fascinerar mig att slumpen kan åstadkomma något så vackert som detta. Jag menar, många stora block finns det ju inte ens i Vuosskelvágge, att något som detta borde hända. Eller så är det min förståelse för statistik som är knasig. Fint är det i alla fall.

Drygt ett år efter vandringen fick jag lära mig att detta inte alls är ett naturfenomen, utan en (antagligen samisk) fornlämning.

2009-06-21--15-52-51.43.jpg Jag hittade en så fin tältplats att jag, som jag nämnde tidigare, bestämde mig för att ta en vilodag. Normalt sett brukar jag gå ganska mycket varje dag när jag är ute och vandrar, men den här gången tänkte jag verkligen ändra på det. Nu gick det inte så där jättebra, och ärligt talat tyckte jag att det var lite trist att ligga still en dag. Nu har jag köpt mig en Fjällflora för att kunna lära mig mer om blommor nästa gång jag åker upp. Sen tror jag mer på att ligga still och gå på små dagsturer från ett basläger. Jag provade det också, men mer om det senare.

Bilden till höger visar en vy från min tältplats ner mot Kassalako. Man ser Áhkká lite grann vid horisonten. Den lilla kullen mitt i dalgången har visst inget namn (1060 m) och efter den börjar Kassalako. Bilden nedanför visar min underbara tältplats, och mitt underbara tält. Om du undrar så är det ett Mountain Hardwear EV3. Det är egentligen gjort för höghöjdsalpinism (typ K2 och Everest), men funkar bra även på lägre höjder. Anledningen att jag har ett så pass extremt tält är att det är väldigt stort i förhållande till vikten. Försök att hitta ett bra tält om du är två meter lång så förstår du mitt problem.

2009-06-21--18-54-26.40_PANO_4.jpg

Ytterligare en blockig vy från Vuosskelvágge. De här bilderna överdriver lite grann eftersom man ser toppen på alla block men inte att det faktiskt oftast går att vandra mellan dem. Men det är väl inget att sticka under stol med att det är ganska mycket block där. Rutten för dag fyra.

2009-06-23--09-52-20.17_PANO_4.jpg

När man kommer ut på Kassalako tornar Áhkká upp sig i all sin ståtlighet. Jag har ännu inte bestämt mig från vilket väderstreck Áhkká gör sig bäst, men vyn från Kassalako är väldigt imponerande. (Kanske är det ännu finare sett från Akkajaure.)

2009-06-23--10-31-05.14_PANO_7_EDIT_01.jpg

2009-06-23--10-45-38.33.jpg När jag rundat Tjievra såg jag Niják som jag aldrig set det förr. Niják måste vara ett av de berg som kan visa sig i flest skepnader, så att säga. Nu har jag nog sett det från alla håll och det är ibland svårt att tro att det är samma berg. När man tittar på höjdprofilerna på fjällkartan ser det i och för sig riktigt imponerande ut. Dessutom är det en enda riktiga topp i Sarek som jag har varit upp på (2006 alltså).

Efter min korta sväng ut mot Kassalako valde jag att vandra Kukkesvágge. Den blockiga terrängen försvann väldigt snabbt och ersattes av en vanlig fjällhed. Jag valde att gå ganska högt upp i dalgången, vilket jag egentligen inte vet om det var särskilt smart. Men det var förhållandevis lättgånget trots den totala avsaknaden av stigar.

2009-06-24--08-40-33.77.jpg Ungefär mitt i Kukkesvágge slog jag läger med en underbar utsikt mot Áhkká. I och för sig var det svårt att hitta en plats där man inte hade Áhkká i blickfånget, men det spelar ju mindre roll.

De tre bilderna nedan är bara en liten delmängd av alla bilder jag tog på Áhkká. Jag tyckte hela tiden att det var en ny vinkel, men nu när jag tittar på dem efteråt är det ju inte så stor skillnad på bilderna. Men alla är ju fina och värda att tittas på, tycker jag.

2009-06-23--10-44-40.68.jpg 2009-06-23--12-07-13.94.jpg 2009-06-23--12-36-35.57.jpg

Bilden nedan får representera att jag vandrat genom Kukkesvágge. Själva bilden föreställer den sista bergväggen på Skanabákte, alltså den nordliga bergväggen av Kukkesvagge. Den övriga delen av denna bergvägg är inte riktigt lika uttrycksfull som så här, eller så beror det på säsongen.

2009-06-24--11-15-15.00_PANO_3_EDIT_01.jpg

2009-06-24--14-36-41.25.jpg 2009-06-24--14-24-22.08.jpg Vid en södra/östra mynningen av Kukkesvágge får man en fin vy över Äparmassivet, som i bilden här till höger. På det stora hela är det väldigt fint vid Lietjitjaure, och jag kände att jag fick förnyad energi när jag kom ut på dessa mer lättvandrade marker. Den andra bilden visar bron över Kukkesvággejåkkå. Trots de relativt stora mängderna snö var det ganska lite vatten i jokkarna, så jag tror säkert att man skulle ha kunnat vada Kukkesvággejåkkå en bit upp i vággan. Men finns det en bro går jag på bron. För första gången på flera dagar såg jag fotspår efter andra vandrare, men de försvann snart.

2009-06-24--16-02-32.94.jpg Kärt återseende när Sluggá dök upp igen, med exakt samma profil som alltid. Det ser löjligt mycket ut som en gammal vulkan, men jag antar att det egentligen inte är det.

Så här vackert var det (och är det säkert fortfarande) vid Lietjitjaure, sett från södra mynningen av Kukkesvágge. Till vänster i bilden nedan syns Äparmassivet, den lilla knallen mitt i bilden är Pierikvárásj, och till höger syns Sarvatjåkkå. Det mycket märkliga optiska fenomenet i bilden kommer från att jag tagit flera bilder i motljus. Dessa bilder har sedan vävts ihop till en panoramabild med ett duplicerande av reflexerna till följd. Det ser ganska kul ut faktiskt.

2009-06-24--16-19-08.22_PANO_5.jpg

Till höger visas en närbild av ovan nämnda Pierikvárásj. Jokken i förgrunden av bilden är Pierikjåkkå som var synnerligen lättvadad när jag var där (mer om detta längre ner). Som synes var det ett strålande solsken även denna dag, något som faktiskt skulle hålla i sig i stort sett hela vandringen.

2009-06-24--19-08-03.58_PANO_2.jpg

De två panoramabilderna nedan visar dels vilken fin tältplats jag hittade (bilden är lite mörk där tältet står, men det syns bättre som du klickar fram förstoringen), dels en mer detaljerad stilstudie över Pierikpakte, där skuggor från Sarvatjåkkå kastas från den mycket sent nedgående solen. Pierikpakte är ett väldigt vackert berg, som mer verkar höra hemma i Alperna eller Pyrenéerna eller något sånt.

2009-06-24--19-52-59.25_PANO_2.jpg

2009-06-24--21-06-41.39_PANO_2.jpg

Bilden nedan är tagen från "toppen" av det ovan nämnda Pierikvárásj. Jag skriver toppen inom citationstecken eftersom det verkligen inte var mycket till topp. Faktiskt var det en så pass stor och fin platå på toppen att man ledigt skulle kunna tälta där. Jag ska ta med mig tälten upp till någon riktigt fin utsikt någon gång — det måste vara fint att ha en utsikt som den i bilden nedan under kvällsmaten och frukosten. Det gäller bara att inte glömma att ta med sig en massa vatten upp. (Ja, det är Sluggá som syns vid horisonten.)

2009-06-25--09-39-16.39_PANO_4.jpg

2009-06-25--10-07-24.77.jpg Bestigningen av Pierikvárásj var det första jag gjorde dag sex. Jag tänkte att det skulle vara skönt att gå en dag utan tung packning och bestämde mig för att gå runt Äparmassivet. Det gick bra, men det blev 33 km, vilket antagligen är i mesta laget i Sarek.

På vägen ner från Pierikvárásj kom jag ganska nära en ren. Okej, det låter inte så anmärkningsvärt, men faktum är att jag alltid funnit det svårt att ta bra bilder på renar. Nu blev ju dessa bilder inte heller jättebra, men snäppet bättre än de jag tagit tidigare.

En bit bort längs Äpar får man en fin vy över Sarektjåkkå, utan att de riktigt höga topparna syns. Tror jag, för jag erkänner villigt att jag inte kan alla toppar i Sarek. Men på bilden nedan är det väl Sarvatjåkkå till vänster, och sedan Vuojnestjåkkå mer till höger. Kanske  . . . väldigt vackert var det i alla fall.

Här kan jag passa på att slå ett slag för delen norr/öster om Ruopsok. Det är en inte så ofta vandrad del av Sarek som definitivt förtjänar ett besök. Att det inte är många som gått där anar man av den stora mängd renhorn som ligger och "skräpar" där. Den svagt sluttande slänten från Ruopsok fullkomligt kryllar av exemplariska tältplatser. Det är verkligen jättefint där.

2009-06-25--10-27-00.08_PANO_2.jpg

Ytterligare en vy över Sarektjåkkå.

2009-06-25--11-02-53.34_PANO_4_EDIT_01.jpg

2009-06-25--10-48-09.34.jpg 2009-06-25--10-50-40.86.jpg En i mitt tycke intres­sant sak på Äpars norra slutt­ning är att det fakt­iskt brut­its mag­nes­it där. Under andra världs­krig­et be­höv­de man tyd­lig­en mag­nes­it till stål­verk­ens smält­ugn­ar, och före­komst­en i Sarek är en av en­dast två kända i Sverige. Så något gruv­bolag fick dis­pens av re­ger­ing­en, och bröt och fors­lade bort en del sten. Det syns att det har hänt något med klip­pan där man brutit, men jag tyckte inte att det störde nämn­värt. Lite kul är att det lig­ger kvar en massa mag­ne­sit­block nere vid sjön — det ser ut som en massa får på håll.

Bilderna ovan till höger visar dels själv magnesitförekomsten, dels en del av den "bråte" som lämnats kvar. Jag vet just ingenting om magnesit, men det var ett vackert mineral (om det nu är ett mineral).

I vyn nedan ser man hela Kukkesvágge och Áhkká långt bort i fjärran. Det ser nästan ut mer som en slätt med ett berg i vardera ändan än en fjällvagga när perspektivet blir lite hoptryckt som på bilden nedan — och då är det ändå den smala delen av Kukkesvágge vi ser här.

2009-06-25--11-46-47.68_PANO_7_EDIT_01.jpg

När jag rundade Ruopsok och började gå ner mot Pastavágge hade jag nöjet att vandra över ett riktigt stort snöfält. Det var ganska brant nedför, och även om det inte var så brant att det gick att glida gick det riktigt fort nedför. Att det med all säkerhet var riktigt besvärliga blockhav under snön gjorde ju inte saken värre.

2009-06-25--12-38-06.86_PANO_3.jpg

Bilden här till höger kanske inte riktigt kan förmedla hur stort snöfältet var, men jag kan intyga att det var ett massivt snöfält. I Pastavágge skulle de dock vara mycket större.

De tre bilderna nedan får stå som en illustration över hur vackert det var i östra Pastavágge. Blockhavet ligger dock en bit ifrån Pastavágge, och anledningen till att jag tog den bilden var nog att blocken var så mörka och nya. Oftast brukar ju blocken vara mer slitna och ljusare. En sak jag minns nu när jag skriver detta var att blocken dessutom var väldigt instabila — vad man än ställde sig på så rörde det på sig. (Lite svamlig text här  . . .)

2009-06-25--12-52-43.39.jpg 2009-06-25--14-03-28.34.jpg 2009-06-25--14-06-24.00.jpg

Hur som helst var det väldigt fint vid en östra entrén till Pastavágge, vilket förhoppningsvis syns i bilden nedan. Det var vid en fikarast här som jag bestämde mig för att köpa en Fjällflora. Det fullkomligen kryllade av växter som jag inte hade en aning om de var vanliga eller kanske riktigt sällsynta (jag tyckte mig inte ha sett dem förr nämligen  . . .).

2009-06-25--14-06-44.57_PANO_3.jpg

Med tanken att kunna vandra på stigen genom Pastavágge vadade jag över Lulep Pastajåkkå så fort jag kunde. Så jag vadade över jokken i princip vid mynningen till vaggan. Jag satte mig på huk på en stor sten mitt i jokken och tog bilden nedan. Jag tycker själv att den blev riktigt bra. Jag bör antagligen säga någonting i stil med att jag inte på något sätt kan rekommendera att vada Pastajåkkå där jag gjorde det. Dels är nog vattenflödet normalt sett större, dels är jag rättså stor och kan ibland vada på ställen där det inte är uppenbara vadställen.

2009-06-25--15-02-53.67_PANO_3.jpg

I de tre bilderna nedan ser man hur det vinterliknande landskapet tilltar ju längre in i Pastavágge jag vandrat. Stigen som jag hade tänkt vandra på var för det mesta täckt av snö.

2009-06-25--15-07-17.23.jpg 2009-06-25--15-26-50.57.jpg 2009-06-25--15-43-25.40.jpg

Och här är vinterlandskapet nästan fullständigt. Eller det är ganska mycket snö i alla fall — jag antar att det är ännu mycket mer snö på vintern.

2009-06-25--15-45-59.31_PANO_4.jpg

2009-06-25--16-53-31.94_PANO_6.jpg

En bit ner i Pastavágge hade en lavin gått för vad som inte verkar vara mer än ett par dagar sedan. Det ser kanske inte så farligt ut på bilden, men i verkligheten var det ganska respektingivande. Senare skulle jag se tydliga spår efter en lavin i Ruotesvágge — allt gräs var liksom kammat åt ett håll, och det låg ett par rejält stora snövallar nere i dalgången.

2009-06-25--17-18-38.66_PANO_2.jpg

Att gå runt hela Äparmassivet på en dag blev kanske lite för mycket. Den stekande solen och all snö och blöt mark gjorde väl det hela än tuffare. Men jag fick ju se mycket, och jag har egentligen ingenting att klaga på. När jag hade gått nästan hela varvet runt tog jag bilden på Pierikpakte nedan. Det blev ganska kul med skuggan.

2009-06-25--19-06-05.46_PANO_3.jpg

För säkerhets skull tog jag också en mer klassisk bild utan fotografskugga som stör. Det är ett väldigt vackert berg.

2009-06-26--19-18-53.74_PANO_4.jpg

2009-06-26--20-40-02.77.jpg Jag kunde inte avstå från att ta ytterligare en bild av Pierikpakte när jag såg hur vackert det speglade sig i en liten smältvattensjö.

På grund av gårdagens myckna vandring och dagens hetta valde jag att vänta till efter åtta på kvällen innan jag började vandra. Det var så pass varmt i tältet att jag lekte med tanken att hälla i det iskalla jåkkvattnet i mitt uppblåsbara liggunderlag. Jag vet inte riktigt varför jag inte gjorde det, men det var väl värmen som gjorde mig oföretagsam.

2009-06-27--00-00-01.05.jpg Den här bilden tog jag för att kunna visa vänner från utlandet hur det ser ut vid midnatt i midnattsolens land, och inte för att motivet var så fint. Men jag kan väl ändå skriva att det är Mikkastugan som syns i förgrunden. Det fina med midnattsolen är ju att man kan välja att vandra på nätterna istället för på dagarna. Personligen är jag inte någon stor entusiast för midnattsolen — ljuset blir ju oftast lite trist, och i mångt och mycket är det ju skönt när det blir mörkt på nätterna. Men visst är det lite fascinerande.

2009-06-27--14-36-02.07.jpg En bild på en så kallad renvaktarstuga. Vad jag menar med "så kallad"? Tja, för det första är det ju ett lattjo ord — är det någon som hört talas om en renvaktare de senaste femtio åren? Nu är jag ute på djupt vatten för jag vet väldigt lite om rennäringen, men av vad jag förstått från de som vet mer används dessa stugor så gått som aldrig. Att någon renvaktare skulle ta stugorna i anspråk verkar helt enkelt inte hända.

En stilstudie över jokken i Ruotesvágge. För några år sedan hade jag en väldigt respekt för snöfält, speciellt de som gick i närheten av en jokk. Jag fruktade att jag skulle trampa igenom och liksom halka ner i ett svart, kallt och väldigt blött helvete. Sånt kan ju hända om man går på svaga snöbryggor, men knappast på snöfält. Efter denna vandring har jag väldigt liten respekt för snöfält. Flera gånger valde jag att gå på snön än att ta bara en liten omväg till fast mark, och jag hade aldrig några problem med det. Ibland trampade jag såklart igenom, men det är ju svårt att undvika på försommaren.

2009-06-27--16-18-59.77_PANO_2.JPG

Kan man se för många bilder av Áhkká? För varje bild jag lägger upp på den här sidan har jag nog fem till som "inte får plats". Hör av dig om du vill se ännu fler bilder.

2009-06-27--16-29-59.24_PANO_4.jpg

Det tråkiga med att vandra själv är att det blir så få bilder på raster och läger. (Jag borde kanske skriva "en av många tråkiga saker med  . . ." men då låter det så tragiskt — men visst finns det andra saker som blir bättre med ett bra sällskap.) Hur som helst tog jag en bild på min fina kaffeplats vid Niják. Det ser så imponerande ut, Niják. Från Áhkkáhållet ser det ut som ett stort skepp som gått upp på land i full fart, och liksom plogat de enorma rasmassorna framför sig. Det är snart dags att skriva en dikt om Niják — så svårt att rimma på bara.

2009-06-27--17-28-57.40.jpg 2009-06-27--18-18-00.43.jpg 2009-06-27--19-31-56.86.jpg

2009-06-27--20-11-19.83.jpg Här kände jag att det var nödvändigt att slå läger. Jag hade Niják åt ena hållet, Áhkká åt det andra, och den fantastiska Padjelantaslätten åt det tredje, så att säga. När jag fått upp tältet tyckte jag att det var dags att ta lite "produktbilder" på mitt fina EV3. Jag måste säga att Niják slår Áhkká från den här punkten, eller så hade jag kanske sett mig trött på Áhkká även om det låter omöjligt.

2009-06-27--20-07-48.81_PANO_5.jpg

2009-06-27--20-12-20.23_PANO_3.jpg

Säga vad man vill om Akkastugorna, men det ligger väldigt fint.

2009-06-29--08-12-26.17_PANO_2.jpg

Copyright © 2009–2013 Peter Andrén