Vandring på Kungsleden

2005-07-30 — 2005-08-17

Text och bild av Peter Andrén

peter.andren (snabel-a) gmail.com

Denna reseberättelse är skriven mer än två år efter själva vandringen ägde rum. På grund av sviktande minne kan vissa faktafel smugit sig in. Eftersom jag glömt bort en massa saker slipper du å andra sidan läsa vad jag åt till frukost, lunch och middag varje dag, samt vilket väder jag hade timme för timme, vilket annars är vanligt förekommande i reseberättelser från fjällen har jag märkt.

Jag hade alldeles nyligen börjat med friluftsliv, och ville naturligtvis upp till fjällen. Innan jag gav mig av dit hade jag provat min utrustning på några helgturer runt Linköping, samt ett par något längre vandringar på den flacka Skåneleden. Så jag tyckte mig veta att min kropp var stark nog, och mina Lundhagskängor tillräckligt ingångna för en längre tur. Så med målsättningen att vandra hela Kungsleden åkte jag upp till Hemavan.

2005-07-30--09-28-24.00.jpg När jag började planera vandringen visste jag just ingenting om fjällen, men jag visste att Kungsleden är det man, typ, startar med. Vid närmare efterforskningar märkte jag dock att detta inte gällde hela Kungsleden, och framförallt inte hela Kungsleden på en gång. Men jag tyckte ändå att det verkade vara en bra introduktion, och det skulle ju inte vara något problem att avbryta vandringen i Ammarnäs eller Kvikkjokk om så skulle behövas.

Jag gjorde det lätt för mig och valde att bo i stugor eftersom jag tyckte att det kunde vara skönt, samt att jag inte hade så stor tälterfarenhet. Att det inte finns STF-stugor mellan Ammarnäs och Kvikkjokk lät jag inte avskräcka mig. Med data från Friluftskartan till min Garmin GPS skapade jag höjdprofiler över mina tänkta dagsturer. Den längsta var hela 49 kilometer, men jag trodde att det skulle gå bra. Några veckor innan hade provat att gå hela John Bauerleden (cirka 56 kilometer) mellan Huskvarna och Gränna på en dag, och det hade gått bra. Okej, fötterna var slitna, men jag hade gjort misstaget att ta löparskor istället för kängorna.

Jag hade min GPS med mig och påslagen mest hela tiden. Den ballade ur totalt en gång, men här kan du se en något redigerad rutt med hjälp av Google Maps. Jag slås fortfarande av hur pass långt det är när jag ser det på karta så här. När jag gick kändes det inte så långt — en fot framför den andra bara, och så vidare  . . .

Jag gick alltså från Hemavan i söder till Abisko i norr. En anledning till riktningsvalet var att det skulle kännas bättre att vandra med solen i ryggen än i ögonen. En annan var att jag anade att känslan att komma fram till Abisko turiststation skulle vara större än att komma fram till Hemavans vandrarhem. Jag tror att jag hade rätt i dessa två frågor, även om det inte var så mycket sol, och mitt "mottagande" i Abisko var riktigt svalt.

Kungsleden är verkligen värd att gå i sin helhet, men man behöver naturligtvis inte göra det på en gång. Delen mellan Abisko och Vakkotavare (eller Nikkaluokta om jag ska tänja på gränserna för var Kungsleden går) för oförtjänt mycket av uppmärksamheten, tycker jag. Vindelfjällen är minst lika trevliga att vandra i, och den "glömda" delen mellan Ammarnäs och Kvikkjokk bjuder på massor med upplevelser som du inte får på "fjällets motorväg" längre norrut.

Hemavan till Ammarnäs

Under vandringens gång låg jag väldigt lågt med att jag tänkte gå hela Kungsleden. Eller, i början sa jag det, men det blev alltid en diskussion då. När jag stannade i för lunch i första fjällstugan Viterskalet frågade stugvärden den nära på obligatoriska frågan "Så, vart har du tänkt att gå?". Jag svarade att min målsättning var Abisko, varpå hon sa "Jaha, ska du gå fram och tillbaka?" Oj, tänkte jag, är det så folk brukar göra, och sa "njae, bara ena vägen  . . .". Men då sa hon, "men vänta, du menar Ammarnäs va — du kan inte gå till Abisko. Varför ska du göra det?" I den stilen var det. Så jag sa bara att jag tänkte fortsätta i alla fall en bit till norrut, och fick se sen. (Senare fick jag reda på att stugvärden i Viterskalet tydligen tyckte att det var en kul idé, för hon sa till Jenni som kom bara sex timmar efter mig att "du har precis missat en ensamvandrare som skulle gå till Abisko — men han såg ganska vältränad ut, så det är nog inga problem.")

2005-07-30--14-03-30.00.jpg 2005-07-30--12-34-23.00.jpg 2005-07-30--11-21-42.00.jpg

Men när jag kom fram var det inte utan att jag ändå ville prata lite om att jag gått hela Kungsleden. Så jag ställde lite ledande frågor till receptionisten i Abisko, och fick till slut fram att jag startade i Hemavan nitton dagar tidigare. "Jaha, då är du framme nu" sa hon. Som om jag inte visste det  . . .

2005-07-30--16-27-29.00.jpg 2005-07-30--16-59-02.00.jpg En del människor blev rentutav arga när de fick reda på att jag gick minst dubbla dagssträckor varje dag. "Men du kan ju inte hinna se något i det tempot." Mina argument att vyerna i fjällen inte ändras för varje steg direkt, och att jag rimligtvis måste se mycket om jag vandrar mycket viftades bara bort. I fjällen "ska" man sitta på en sten, dricka kaffe, och bara titta på gräset och så. Att jag verkligen trivdes med att vandra långt och länge var många skeptiska till. Det faktum att jag just vandrade och inte ägnade mig åt någon mer adrenalinstinn "outdoor activity" tog endast få notis om. (Vandringen har ju en löjligt liten del av till exempel friluftsmässan nu för tiden. Vandring utan toppturer räknas ju nästan inte alls  . . .)

2005-07-31--08-50-29.00.jpg 2005-07-31--09-14-35.00.jpg Men det fanns undantag. Jag minns särskilt urologen Kalle från Jönköping. Vi delade sovsal i Sälka och jag hade med andra ord inte så långt kvar till Abisko, och berättade om hela min vandring. Han sa det inte till mig, men jag tror att han blev glatt överraskad att möta en om inte ung så i alla fall yngre fjällvandrare som "ansträngde" sig. Jag förklarade att fjällvandringen var för mig, förutom den uppenbara vistelsen i naturen, ett sätt att se vad min kropp klarar av. Jag ville vara ordentligt trött när jag kom fram till nästa stuga på kvällen, och så vidare. "Det är intressant att du säger det, för jag tycker precis likadant själv", sa han flera gånger under vårt långa samtal, vilket jag tog som en sympatiyttring. Människorna man träffar i fjällen är bara det en anledning att vandra där.

När jag slutade att prata om att Abisko var mitt slutmål blev folk oroliga för att jag inte kunde vandra mellan Ammarnäs och Kvikkjokk utan tält. Att jag tänkte gå 50 kilometer om dagen nämnde jag inte eftersom jag började bli varse om "fjällvandrarkoden" utan sa bara att det kanske skulle lösa sig. Men på den annars ganska händelselösa vandringen upp till Ammarnäs började stugvärdarna kommunicera med varandra om den tältlösa ensamvandraren. När jag skulle lämna Aigert kom stugvärden Jörg in i sovsalen och undrade om jag var gift. En konstig fråga kanske sa han, men nu hade STF:s stugvärdar hittat en kvinnlig ensamvandrare med tält bara en dag bakom mig, på väg norrut som jag. Jörg lät meddela att jag kunde sova i hennes tält. Det lät ju väldigt märkligt, och skulle visa sig vara helt falskt, men bara att ha sällskap kunde ju vara skoj så jag tog en halv vilodag och väntade in tälttjejen i Ammarnäs.

2005-07-31--09-44-09.00.jpg 2005-07-31--10-00-04.00.jpg 2005-07-31--10-24-03.00.jpg
2005-07-31--10-39-07.00.jpg 2005-07-31--11-07-59.00.jpg 2005-07-31--15-02-07.00.jpg
2005-07-31--17-02-03.00.jpg 2005-08-01--08-20-02.00.jpg 2005-08-01--09-49-41.00.jpg
2005-08-01--12-36-18.00.jpg 2005-08-02--08-52-16.00.jpg 2005-08-02--08-53-06.00.jpg

Ammarnäs till Kvikkjokk

2005-08-05--14-52-27.00.jpg Så träffade jag Jenni som ni kan se och läsa mer på sidorna för Sarek, Nepal och Australien och Nya Zeeland. Jenni hade ett Akto av Hilleberg, som jag inte får plats i ens om jag är ensam, så det var inte snack om att dela tält. Men tillsammans vandrade vi norrut, och det blev så att Jenni sov i stugor istället. En sak som var bra var att Jenni faktiskt hade förberätt sig för vandringen. Jag bara hoppades och antog att allt skulle lösa sig, och med en stor dos tur gjorde det det. Man bör verkligen boka stugor och så i förväg på denna del av Kungsleden, eller ännu bättre vandra med tält. Jag hade tur så att det hela tiden fanns nycklar att hyra till stugorna, men det kan man inte lite på.

Jenni hade gått Kungsleden mellan Abisko och Kvikkjokk tidigare och skulle bara klämma de sista bitarna. Från Kvikkjokk till Saltoluokta hade hon dessutom sällskap av två kusiner.

På delen mellan Ammarnäs och Kvikkjokk sov vi i Rävfallsstugan, Sjnjultje, Adolfsström, Jäkkvik, Vuonatjviken, och Västerfjäll. På STF:s karta över Kungsleden är det ett stort glapp mellan Vounatjviken och Kvikkjokk men där ligger "egentligen" Västerfjäll, som låg på Kungsleden fram till tidigt åttiotal, då "alla invånare flyttade" och Kungsleden flyttade med dem. Mer om detta längre ner.

Ibland slås jag av hur coola människor är i Norrland. I Jäkkvik låg Jenni och jag och vilade på en stenkista till brofundamentet när en liten tjej på en tre-fyra år kom fram och frågade vad vi gjorde på fel sida räcket. Det var ju inte helt lätt att svara på, men vi lyckades väl nästla oss ur det och pratade vidare med tjejen och hennes storasyster. När de skulle cykla iväg la jag märke till att den stora tjejen inte hade några pedaler på cykeln, och frågade hur det gick. "Ja sparker mig fram, ja" sa hon och mycket riktigt sparkade sig iväg på hojen.

När jag ville veta om det gick att hyra ett rum i Vounatjviken frågade jag föreståndaren "Kan man bo i Vounatjviken?". På långsam norrländska svarade han att "joo, Britt och Erik de, de bor ju där, och jag tror, jo jag tror att sonen han, han har flyttat hem nu å." Okej, jag fick svar på min fråga: man kan bo i Vounatjviken. "Ja, men tror du vi kan bo där en natt?" förtydligade jag. "Nå, int ska de va nå problem nå." Det var det inte heller. När vi skulle lämna stugan i Vounatjviken frågade vi om det var okej att lämna nyckeln i dörren när vi gick. "Jo, jo, hit kommer ingen oanmäld." Det är säkert sant.

I Jäkkvik finns det en riktig matvarubutik vilket är en fröjd för varje vandrare. Aldrig har västerbottenost smakat bättre än i Jäkkvik.

En rolig grej med att vara ute lite längre tid är att man träffar på samma människor flera gånger och liksom bygger upp en relation. Redan tidigt på leden från Ammarnäs träffade vi på två äldre män från Uppsala och Enköping, om jag inte missminner mig. Vi gick om varandra på fjället, och bodde i samma stugor på nätterna. På något sätt som jag inte minns hade de träffat en tysk ensamvandrare som skulle gå från Abisko till Åre. De två vandrarna tyckte att det var vansinne, men jag hade större förståelse för det.

När vi senare träffade Kai, som han hette, förklarade han det med "jag tycker att vandra och jag tycker om de svenska fjällen, så  . . ." Det är en förklaring som räcker för min del. Ju mer man går desto mer får man se. Jag tror inte att man kan så fort att man missar något.

Vi kom iväg på tok för sent från Vounatjviken för att över huvud taget ha en chans att gå hela vägen upp till Kvikkjokk. Dessutom var det regnigt och väldigt slipprigt på stenar och rötter, så det kändes som en onödig risk att gå trött. Från kartan lärde vi oss att det fanns ett ställe med namnet Västerfjäll inte så långt från leden. Kanske kunde vi hitta någonstans att sova där.

Sagt och gjort vandrade vi ner dig, och det var nästan mörkt när vi kom fram. Kyrkan stod öppen, så där skulle vi kunna sova om vi inte hittade något annat. Vi tog av oss ryggsäckarna och knallade omkring i byn. Ett hus såg bebott ut, men det fanns ingen där. Men så kom en hund emot oss och skällde när vi närmade oss det sista huset i byn. Vi knackade på och frågade helt sonika om de trodde att vi kunde få sova någonstans i byn. Vänta lite ska jag höra, sa kvinnan som öppnat och försvann in. Tjugo sekunder senare öppnade hon igen och sa att vi kunde komma in — vi kunde få sova i "morbror Oskars" rum på ovanvåningen.

Elsie och Isak hette paret som bodde i huset. Isak började genast att plocka bort tavlor och spände rep längs väggarna så att vi skulle kunna torka våra blöta kläder. Som av en fantastisk slump hade sotaren varit där dagen innan och fixat så att den lilla kaminen i Oskars rum fungerade igen. Det visade sig nämligen att morbror Oskar inte hade bott där sedan 1982, det år då byn utrymdes. När jag tidigare läste om att "alla invånare" hade flyttat samtidigt hade jag sett framför mig en karavan med folk som lämnade denna idyll. Men det visade sig att alla var just denna Oskar och en till — några andra hade inte bott där på länge.

Jag önskar att det fanns fler ställen som Västerfjäll, och fler personer som Elsie och Isak.

2005-08-03--10-01-59.00.jpg 2005-08-03--11-55-14.00.jpg 2005-08-05--14-28-29.00.jpg
2005-08-06--13-23-54.00.jpg 2005-08-07--10-41-18.00.jpg 2005-08-08--09-02-37.00.jpg
2005-08-08--09-03-14.00.jpg 2005-08-09--10-39-01.00.jpg 2005-08-09--16-23-18.00.jpg
2005-08-09--18-45-55.00.jpg 2005-08-10--11-27-59.00.jpg 2005-08-10--11-28-45.00.jpg
2005-08-10--12-43-11.00.jpg 2005-08-12--13-36-52.00.jpg 2005-08-13--17-14-58.00.jpg

Kvikkjokk till Abisko

Här knatade jag mest på. Eftersom man nästan hela tiden går i dalgångar är detta inte den roligaste delen av Kungsleden. Dessutom började jag bli ganska nöjd. Nu var det mer att jag ville gå hela Kungsleden än att jag tyckte att det var kul, men som jag antydde ovan så kunde jag finna en viss tillfredsställelse i detta och var hela tiden motiverad att fortsätta.

En bra grej med STF:s stugor och vandrarhem är att det finns ett skåp där man kan ställa in överbliven mat som andra kan ta. Här kan man ofta se hur folks stora ambitioner om grötfrukostar och riskokning på fjället gott om intet. Jag botaniserade ofta i dessa skåp och hittade mycket som jag kunde dryga ut min egen fattiga kost. Men det gäller att vara uppmärksam på vad man hittar där. Socker var någonting som jag hela tiden letade, och som ofta finns kvarlämnat. Det gällde dock att försäkra sig om att det inte var salt, vilket är ungefär lika vanligt. Jag tror det var i Teusajaure som jag hittade en lovande påse, fuktade fingret och provsmakade. Hmmm, varken salt eller socker hann jag tänka innan den vedervärdiga smaken av tvättmedel snabbt spred sig i munnen. Aldrig har jag saknat vattenkran tidigare, men att stå med skopa och skölja munnen från tvättmedel var inte lätt. Jag får fortfarande rysningar när jag tänker tillbaka på det.

Jag hade ätit upp all min mat och förlitade mig helt på köpprovianten i stugorna. Och det går ju bra så länge stugvärdarna finns på plats. På min sista etapp mellan Alesjaure och Abisko hade jag bara tre skivor hårt bröd och några sockerbitar kvar. Men det var lugnt eftersom det skulle finnas proviantförsäljning i Abiskojaure. Det var bara det att stugvärden satt upp en lapp med "Återkommer 18:00" eller något sånt. Det fanns ingen mat annat än ketchup i skåpet för kvarlämnad mat. Min kropp var riktigt urlakad efter femton dagar med hård vandring och jag var van med att äta minst fyra portioner kalopps med grönsaker. Nu fick jag sitta med en flaska vatten och blöta upp det hårda brödet med en sockerbit i munnen och försöka att få det mättande. Jag var inte helt tillfredsställd när jag vandrade iväg för den sista lilla snutten upp till Abisko.

Den sista milen började jag antagligen slappna av, och då krämporna. Fötterna kändes allt mer utan spänst, och när jag senare på kvällen gick omkring i mitt synnerligen ocharmiga rum på Abisko Turiststation var det som att gå direkt på skelettet. Allt gående med stavarna hade fått någon muskel i ryggen att kärva ihop, och så började jag känna mig trött i hela kroppen. Samtidigt är det ju väldigt fint, men jag var inte riktigt i stånd att uppskatta det.

Väl framme greps jag dock av en känsla av tillfredsställelse. Helst hade jag sett att det fanns en liten mässingsorkester där, och att Putte Eby själv kommit fram med en bok som jag fick skriva in mig i — ungefär som boken för Everestbestigare på Rum Doodle. Men som jag skrev ovan så var det ett svalt mottagande jag fick. Tjejen i receptionen såg, handen på hjärtat, inte ut att vara någon friluftsmänniska, och då kanske det är svårt att bilda sig en uppfattning om hur pass långt det är. Eller så var hon helt enkelt inte alls imponerad.

2005-08-14--11-08-00.00.jpg 2005-08-14--11-08-57.00.jpg 2005-08-14--16-27-39.00.jpg
2005-08-14--18-08-32.00.jpg 2005-08-14--19-32-01.00.jpg 2005-08-15--09-38-00.00.jpg
2005-08-15--11-29-26.00.jpg 2005-08-15--14-34-09.00.jpg 2005-08-15--16-14-08.00.jpg
2005-08-15--16-24-44.00.jpg 2005-08-16--12-09-57.00.jpg 2005-08-16--14-12-14.00.jpg

Jag är jättenöjd med min långa vandring. Om jag skulle göra det igen blir det garanterat med tält och under betydligt längre tid. Men jag fick verkligen blodad tand för "konceptet" att vara ute länge.

kungsleden_height_prof.png

Copyright © 2007,2010 Peter Andrén