Från Kisa till Sommarhagen på Östgötaleden.

Text och bild av Peter Andrén

peter.andren (snabel-a) gmail.com

2010-06-17--10-48-07.00.jpg Det var en strålande vacker dag som jag och Göran (känd från min reseberättelse från vår vandring i Nepal) vandrade Östgötaleden från Kisa till Sommarhagen (strax utanför Malexander). Göran kunde vägen väldigt bra, så vi gick inte alltid exakt den sträckning som Östgötaledens skapare tänkt sig. Inte långt utanför Kisa fick vi dra oss över ett vattendrag med båten i bilden här till höger. Som synes i bilden skulle den lilla flytbryggan må bra av lite omvårdnad, men båten var fin och funkade toppenbra.

Det blev en ganska lång dagsettapp för oss — 45 km. Men vi höll ett lagom tempo på cirka fem kilometer i timmen, och klarade av hela sträckan på elva timmar, alla pauser inkluderade.

På Östgötaleden har jag tidigare gått på delen mellan Rimforsa och Linköping ett flertal gånger, samt nyligen mellan Åtvidaberg och Bestorp. Dessa sträckor är också fina, men de ligger ändå en bra bit bakom hur fint det är mellan Kisa och Malexander. Terrängen runt Kisa är betydligt mycket mer kuperad (se höjdprofilen nedan) vilket bjuder på en del vackra utsikter emellanåt.

height_prof.png

Nedan avbildas jag och Göran i en vacker tallskog. Det luktade underbart gott i skogen tack vare den starka solen. Stigar i tallskogen är antagligen den bästa form av vandring man kan tänka sig bortsett från rena bergsmiljöer.

2010-06-17--11-44-50.40.jpg 2010-06-17--11-45-24.34.jpg

På vägen passerade vi Smedstorp — kanske den enda direkta turistattraktionen längs leden. Göran och jag stannade bara till och läste en informationsskylt innan vi traskade vidare. Den vänliga ägaren till gården lät oss dessutom fylla på våra vattenflaskor på gården. Ett panorama över huvudbyggnaderna visas nedan.

2010-06-17--14-45-28.17_PANO_3_EDIT_01.jpg

2010-06-17--15-41-26.34.jpg Det enda trista inslaget på vår vandring var ett några kilometer långt parti på en hård grusväg. Egentligen var vägen riktigt fin, men det gick tungt på grund av solen och, framförallt, trötthet efter matintag. Man måste tänka på att många leder i södra Sverige går nästan uteslutande på små grusvägar. Östgötalederna brukar hålla en bra fördelning mellan stig och grusväg — det är ju bara om man måste gå kilometer efter kilometer på grusväg som det blir trist.

2010-06-17--17-40-53.82.jpg Mot slutet av vandringen stötte vi på en brevlåda med "Ledens Bok". Det var en privatperson som av eget intresse ville veta hur många som passerade leden. Sedan boken invigdes 1999 var det uppskattningsvis femtio personer som skrivit i boken. Tyvärr är det nog så att det inte är så många som använder sig av Östgötaleden. Man kan ju hoppas att många vandrare inte skriver något i boken, men min översiktliga genomläsning vittnade också om att det inte bara var vandrare som skrivit något där. Göran och jag stötte inte på några andra vandrare, och det emellanåt höga gräset på stigarna var ett säkert tecken på att inte många gått där de senaste veckorna. Lite synd, för det är verkligen värt ett besök.

Copyright © 2010–2013 Peter Andrén