Vandring i fjällen 2010

Text och bild av Peter Andrén

peter.andren (snabel-a) gmail.com

Reseberättelsen nedan redogör för en vandring jag gjorde sommaren 2010. Rutten var: Kvikkjåkk, Njunjes, Tarrekaise, Kurajaure, Vaimok, Pieskehaure, Mavas, Ikesjaure, Jurun, Silvervägen, Lomtjärnsstugan, Guijaure och slutligen Camp Polcirkeln vid Silvervägen. Min rutt kan detaljstuderas i Google Maps.

Innan vandringen

2010-06-26--14-02-00.00.jpg Det har nästan blivit en tradition nu — att vandra tidigt på säsongen. 2008 gick jag Padjelantaleden och förra året tog jag en sväng i Sarek precis när STF:s stugor öppnar för sommarsäsongen. Det hänger dels ihop med att jag vill träffa en av STF:s bästa stugvärdar Jenni innan det blir för mycket folk, dels att det har varit lockande med en fjälltur innan sommaren startat på allvar. Men nästa gång får det nog bli en höstvandring ... bara det att kunna plocka blåbär och hjortron  . . .

Jenni hade, som 2008, ansvaret för stugplatsen Njunjesstugan på Padjelanta­leden. De första 12,4 kilometrarna var inte så roliga eftersom jag hade med mig en tre liters vindunk, en bit ost, ett kilo socker, samt lite "extramat" som jag tänkte äta innan själva vandringen startade. Den tunga ryggsäcken i kombination med en något svag fysik gjorde den annars så enkla skogsvandringen till något av en utmaning. Men jag kom fram till slut, och det var väldigt gott med ett glas vin på kvällen — väl värt besväret.

2010-06-29--11-06-33.17.jpg Jenni avbildas här ovan till höger på vad som var en synnerligen stormig dag. Det syns inte riktigt i bilden men kläderna fladdrade som vimplar på en fartygsmast. Den hårda blåsten gjorde hela Njunjes totalt myggfritt vilket var riktigt skönt. Jag stannade i Njunjes i några dagar och gick på dagsvandringar i närområdet. Till vänter syns själva Njnunjesstugan med Ruńgatjåhkkå och Njuovtjavgájsse i bakgrunden. Njunjesstugan ligger väldigt vackert vid foten av den dramatiska klippan, och väldigt behagligt öppet efter en dryg mils vandring i skog från Kvikkjokk.

På en av mina dagsturer vandrade jag upp till "passet" av Rákkas på andra sidan Tarraätno från Njnunjesstugan sett. Från högsta punkten (som jag kom till) kunde jag se Tsielekjåhkå meandra sig fram i dalgången nedanför. Panoramafotografiet nedan visar stora delar av Tarrekaise, och i viss mån vidare in i Sarek. Njunjesstugan ligger där nere som en liten prick även om det antagligen är svårt att urskilja på denna förminskade bild.

2010-06-27--15-44-42.00_PANO_5.jpg

2010-06-29--22-47-55.60_EDIT.jpg På min vandring hade jag sett en uggla, vilket intresserade ett par vandrare som kom förbi. När det uttrycktes tvivel om att det verkligen varit en uggla jag sett tog jag med dem på en guidad tur. Jag är visserligen inte någon inbiten ornitolog men en uggla känner jag i alla fall igen. Med hjälp av GPS:ens sparade rutt kunde vi gå exakt samma väg som dagen innan och snart dök det som visade sig vara en jorduggla upp. Bilden jag tog är väl ingenting som gör Brutus Östling avundsjuk, men den räcker väl till en artbestämning.

Vandringen

Efter några dagars umgänge med Jenni och allmän fjällacklimatisering började jag vandra på riktigt. Min rutt tog mig först till Tarrekaise, varifrån jag fick sällskap av stugvärden Eva en bit på vägen. Jenni och jag hade varit till Tarrekaise ett par dagar tidigare på en social visit, samt då erbjudits en möjlighet att köpa lite godis från den lilla butiken där. Strax efter bron över Tarraätno besökte vi den lilla men ganska trivsamma Tarraälvshyddan, vilket är STF:s äldsta bevarade fjällstuga. Den ser ut att vara okej för en person, men några dagar senare fick jag höra från stugvärden i Pieskehaure att han hade sovit skafföttes (jo, enligt SAOL stavas det verkligen så där) med sin vandringskompanjon där. Som synes i panoramat nedan ligger hyddan riktigt fint vid Tarraätnos strand.

2010-06-30--15-59-53.68_PANO_3_EDIT_01.jpg

Från Tarraälvshyddan är det en rejäl stigning på cirka 400 meter upp till kalfjället. Ju längre vi gick desto mer sugen blev Eva på att följa med till Kurajaure, men förpliktelserna mot gästerna hemma i Tarrekaise vägde över. Men en utsikt som i panoramat nedan är ju inte fy skam — det vi ser är Tarradalen mot Njunjes, och Kvikkjokk i förlängningen.

2010-06-30--17-56-39.39_PANO_3.jpg

Själv fortsatte jag min vandring på kal­fjället, men jag var trött från stigningen och beslutade mig för att slå läger tidigt. Mina acklimatiserings­dagar till trots så tyckte jag att det var lite jobbigt att vandra med full ryggsäck. Att jag sedan gått upp några kilo i vikt sedan jag vandrade senast gjorde sig alltför påmärkt — det var som att gå med full ryggsäck och en tio kilos viktväst på det. Nåja, desto skönare att ta av sig säcken och vila ut på den friska torra fjäll­heden.

2010-07-01--11-38-47.17.jpg 2010-07-01--13-58-19.94.jpg 2010-07-01--14-31-11.08.jpg

Nästa dag passerade jag redan tidigt stugan Kurajaure, som ligger vid sjön som nu stavas Gurájávrre. Den var byggd på samma sätt som de flesta renvaktarstugor, men med en inte lika funktionell inredning. Antagligen vill man väl avskräcka folk från att bo i stugan där övernattning endast får ske i nödsituationer. Men som raststuga fungerade den perfekt. Som synes i bilderna nedan ligger den väldigt fint mellan två sjöar. Den övre bilden är tagen i östlig riktning, och den nedre åt andra hållet.

2010-07-01--17-02-13.51_PANO_3.jpg

2010-07-01--17-04-07.24_PANO_2.jpg

2010-07-01--17-46-00.43.jpg Bortsett från en del block är det lätt­vandrat vid Gurájávrre-sjöarna. De sista kilometrarna mot Vaimokstugan är besvärligare med stora mängder block och en ibland svår­följd led. Utsikten över sjön Vájmok är fantastiskt fin och uppväger stort alla möjliga svårigheter. Att komma till Vaimok var särskilt intressant för mig eftersom jag när en dröm om att bli stugvärd hos STF, och då har just Vaimok som list­etta över stugor som intresserar mig. Dock har jag skaffat mig den uppfattningen uteslutande genom att titta på fjäll­kartan och pratat med andra vandrare. Men jag blev verkligen inte besviken. I bilden nedan ser man gäst­stugan, medan stug­värds­stugan ligger längre upp i backen snett bakom gäst­stugan. Jag fortsätter att hålla tummarna för att någon gång kunna ta emot gäster på denna underbara plats.

Eftersom jag var i Vaimok innan stugan öppnat och stug­värden inte var på plats slog jag upp tältet precis bredvid gäst­stugan. Dagen efter träffade jag ett par lite äldre norska damer som sovit i nöd­rummet. Det är förvånansvärt många som utnyttjar nödrummen som gratis­boende (jag hörde från en stug­värd att STF får in "ett par tusen" per år i av­gifter) utan att vara i någon som helst nöd. Så länge man inte använder veden på vintern gör det kanske inte så mycket — själv föredrar jag i nio fall av tio att tälta.

2010-07-02--11-04-19.94_PANO_3.jpg

Leden från Vaimok till Pieskehaure börjar med en kraftig stigning på Vájmok­bákte. Väl uppe på Vájmok­bákte är det relativt plant i några hundra meter sedan bär det av utför igen — dock inte lika brant som under upp­stigningen. Från högsta punkten bjuds man på en hänförande utsikt över sjön Vájmok åt söder och ett stor­slaget fjällandskap åt egentligen alla andra riktningar. Det är en väldigt karg miljö med många spridda block så långt ögat kan nå (se panoramat nedan). Denna miljö följer sedan vandraren till några kilometer innan Pieskehaurestugorna, där ett väldigt platt före detta delta­landskap breder ut sig.

2010-07-02--12-54-28.91_PANO_3.jpg

Den sista lilla svårigheten innan Pieskehaure nås är att vada en icke namngiven jokk som flyter in i Varvvekjåhkå. När jag fortfarande befann mig i Njunjes träffade vi två holländare som valt att gå tillbaka hela vägen till Kvikkjokk eftersom det inte fanns någon bro där, eller något åt det hållet. På kartan är det tydligt markerat som ett vad, men min karta från december 2000 har tydligen vadet på fel ställe. Hur som helst, när jag kom dit en vecka efter det holländska paret var det ett synnerligen enkelt vad. Den nya ledsträckningen till det enklare vadet var dock aningen dåligt utmärkt, men det känns ju som en allmänt bra idé att försöka uppströms om ett vad ser svårt ut (vilket är det man ska göra i detta fall).

När jag kom fram till Pieskehaurestugan hade stugvärden Lars och hans "assistent" Eva anlänt bara någon timme tidigare. Antagligen hade de inte räknat med att den första vandraren skulle dyka upp riktigt så fort. Men de var vänligheten själva och öppnade gäststugan så att jag kunde använda köket redan en dag innan säsongen egentligen öppnade.

2010-07-02--17-14-07.15.jpg 2010-07-03--20-54-46.08.jpg Den karga miljön på vägen till Pieskehaure kombinerades konstigt nog med en massa mygg, och även i Pieskehaure var det mängder av dem. Tack och lov var de av en ganska lindrig art, och betten kliade sällan mer än en halvtimme.

Jag valde att ta en vilodag i Pieskehaure, och som alltid var det perfekt vandringsväder den dagen. Jag hjälpte stugvärden att sjösätta kanadensaren, och tog en mycket uppskattad bastu på kvällssidan. I övrigt låg jag mest i tältet, knallade omkring lite, eller satt i köket och läste gamla STF-årsböcker. Några andra gäster kom inte dit under min tid där.

På kvällen sänkte sig solen ner bakom glaciären vid Sulitelma, vilket skapade ett nästan magiskt ljusspel. Mitt panorama nedan har inte riktigt lyckats att fånga ljuset så som jag upplevde det.

2010-07-03--22-32-59.00_PANO_3.jpg

2010-07-03--22-12-21.17_EV+0.33.jpg 2010-07-04--11-38-48.16_EV-0.33.jpg När jag lämnade Pieskehaurestugan valde jag den inte så välanvända leden söderut mot samevistet Mavas, mer känt bland fiskare än vandrare tror jag.

Skylten till höger stod bland stugorna i Pieskehaure, och jag antar att det är tänkt att det skall skrivas dit något på dem — typ de vanliga toa, slask och vatten. Som den var när jag tog bilden är den ju av tveksamt värde.

2010-07-04--11-42-19.86_EV-0.33.jpg Men det skulle visa sig vara en lång vandring innan jag kom fram till Mavas. Dels var det, enligt min GPS, aningen längre än de uppgivna 25 km, dels hade jag svårt att följa leden på grund av en periodvis riktigt tät dimma. Till början så allt bra ut, om man bortser från att det, efter en del regn under natten, var väldigt blött i marken. I motsatts till vad jag trott var det ganska ansträngande vandring, men en massa mindre höjd­förändringar. Men det var bara att tuffa på och snart hade jag en enastående utsikt över sjön Pieskehaure.

2010-07-04--13-58-15.86_EV-0.33_PANO_3.jpg

2010-07-04--14-12-39.86_EV-0.33.jpg 2010-07-04--15-17-21.57_PANO_3_EDIT_01.jpg

Kanjonen var nog närmare tio meter djup på det djupaste stället. I bilderna nedan har jag gått uppströms en bra bit, men den bergväggen man ser till höger i den vänstra bilden är ju ingenting man vill ramla ner för. En fin sommardag måste det vara väldigt vackert där.

2010-07-04--16-12-04.08.jpg 2010-07-04--16-15-39.08_PANO_3_EDIT_01.jpg

2010-07-04--16-28-11.25.jpg Väl ute ur dimman (eller snarare under dimman) var det betydligt mycket ljusare igen. De små gula blommorna lyste som små solar, vilket min bild tyvärr inte förmedlar. Att det var en fin utsikt över Pieskehaure under molntäcket kan man dock se i det aningen ansträngda panoramat nedan.

2010-07-04--16-39-01.94_PANO_4.jpg

Sedan följde en lång vandring på skrå med en fortsatt vacker utsikt över den lätt turkosa Pieskehaure.

2010-07-04--16-44-53.05_PANO_2.jpg

Vid broarna över Sullunåjvjåhkå letade jag efter den kåta som finns utmärkt på min karta, men jag kunde inte ens hitta några rester efter en. I GPS:en med dess i princip oändliga upplösning låg kåtan mitt ute i ett sumpigt videsnår — där jag dock stötte på en massa björnbajs!

Men det fanns gott om fina tältplatser i området, så jag sov snart gott — björnspåren till trots. Dagen efter hade jag blott tio kilometers vandring ner till Mavas, men det var infernaliskt mycket mygg, så jag började faktiskt misströsta lite grann. Jag hade ett bra myggmedel, men det hindrar ju inte myggen från att flyga rakt in i munnen, eller öronen, eller trassla in sig i ögonbrynen och så vidare. Några få myggor stör mig inte nämnvärt, men när det blir som en krälande massa som flyger runt skallen blir det lite jobbigt.

2010-07-06--09-47-23.51.jpg 2010-07-06--09-46-31.41.jpg Väl framme i Mavas hyrde jag en liten stuga för 250 kronor. Tyvärr måste det ha bott en storrökare där tidigare, men det var skönt att ha någonstans att hänga upp alla blöta kläder.

Mavas är ett intressant lite viste. När jag var där var ägarna till stället borta men ett äldre par höll saker och ting i schack. En viktig del av husen är alla små uthus, av vilka det fullkomligen kryllar. Annars är det inte så stort, Mavas. I stort sett hela vistet syns i panoramat nedan, bortsett från en del stugor för uthyrning som ligger längre upp från stranden. Tyvärr finns där inte längre någon proviantförsäljning.

2010-07-06--09-48-38.08_PANO_3.jpg

2010-07-06--10-00-45.51.jpg Efter en skapligt god natts sömn blev jag körd över Mavasjaure. Det framgår inte på kartan, men det finns (minst) två alternativ när man åker från Mavas. Antingen kan man åka till den semafor som finns utmärkt på kartan (kostar 300 kronor), eller till den gamla semaforen som ligger tre kilometer närmare kalfjället (kostar 400 kronor). Med gårdagens alla mygg i färskt minne valde jag den dyrare rutten. Enligt båtförare var jag den fjärde vandraren för säsongen.

Från båtlänningen är det en väl graderad stigning genom Iggesvágge. Uppe på kalfjället hittade jag de bästa hjortronmyrar jag någonsin sett. Än så länge var det bara blom att se, men om någon månad kommer någon bärplockare att vara väldigt lycklig där. Min bild nedan visar alla hjortronblommor.

2010-07-06--10-38-18.55_PANO_3.jpg

2010-07-06--13-47-26.57_EDIT.jpg 2010-07-06--12-06-46.25.jpg 2010-07-06--13-22-09.31.jpg Som utbildad bro­bygg­are ägnar jag ett sär­skilt intresse åt alla former av broar i fjällen. Ofta ser jag konstruktioner som är överdrivet krångliga och (därför) ofta trasiga. Av denna anledning var det skönt att se något så enkelt och vackert som bron här till höger. Den likaledes vackra stugan är raststugan Ikes vid Iggesjávrre. Den lilla grodan (ungefär två centimeter lång) foto­graf­era­de jag eftersom jag fick den i munnen efter ha hämtat dricks­vat­ten i en liten jokk alldeles utanför stugan. Grodan hade tur som inte hamnade i kaffevattnet. Väl tillbaka i jokken verkade den inte alltför chockad.

2010-07-06--14-17-23.17.jpg Vid Iggesjávrre fanns något så pass ovanligt som några fullt fungerande torvkåtor. Jag har i alla fall inte stött på särskilt många under mina turer i fjällen. Den såg inte särskilt trevlig ut invändigt, men fullt beboelig om man städade lite grann.

Omgivningarna kring Iggesjávrre var väldigt vackra — ett ställe som jag med all säkerhet kommer att återvända till. Vad som sägs vara fjällvärldens längsta strand var riktigt behaglig vandring så länge man gick i den absoluta strandkanten där sanden var vattenmättad och kompakt.

Hur vackert det är anar man till en viss del i bilderna nedan. Om det inte var för de vackra fjällen i bakgrunden är det inte lätt att tro att bilderna är tagna i fjällvärlden.

2010-07-06--11-44-41.00_PANO_6.jpg

2010-07-06--14-55-40.77_PANO_2.jpg

2010-07-06--15-55-23.58_PANO_6.jpg

2010-07-06--17-04-30.60.jpg Efter Iggesjávrre var det en lättvandrad led till raststugan Jurun, vackert beläget vid ett mäktigt vattenfall, eller i alla fall kraftig fors. I stugan hade jag den stora turen att hitta en burk av Bullens Pilsnerkorv bland det kvarlämnade — mitt näst bästa fynd efter det svårslagna sex påsar REAL i skåpet för kvarlämnat i Abiskojaure.

2010-07-06--18-48-09.43_PANO_2.jpg

Efter den trevliga pausen i raststugan Jurun började jag vandra mot Silvervägen. Det var bitvis en slående utsikt mot fjällen söderut.

2010-07-06--21-40-55.91_PANO_3.jpg

2010-07-07--09-54-57.68.jpg 2010-07-07--11-22-05.17.jpg Vid Silvervägen (Rv 95) passade jag på att ringa runt och berätta att allt gått bra än så länge, samt att jag bara hade några dagar kvar på vandringen.

Alldeles innan jag kom fram till Lomtjärnsstugan stötte jag på något så ovanligt som ledarbetare. I detta fall var det en ny bro som skulle byggas över Gujkkuljjågåt. Att det såg synnerligen lättvadat ut längre ner kanske berodde på att det tydligen varit lite snö i fjällen vintern 2010.

2010-07-07--14-41-46.67_PANO_2.jpg

2010-07-07--14-41-59.51_PANO_2.jpg

2010-07-07--17-45-11.91.jpg Lomtjärnsstugan (avbildad här till höger) är en kombinerad raststuga och övernattningsstuga. För att få tillgång till de låsta sovutrymmena måste man hämta nyckel i Vuoggatjålme, vilket inte funkade för mig som kom från "fel" håll.

Till att börja med blev jag lite besviken på sjön Gujjávrre, som ser så väldigt dramatisk ut på fjällkartan. Ungefär en mil lång med stupande sidor, och en smal strand att vandra på. Men man lurar sig på skalan på kartan. Den smala stranden är cirka hundra meter bred och leden går oftast ganska långt från strandlinjen. Jag valde att gå på den blockiga stranden ett tag, men insåg snart att det var en dålig idé att vandra 10 km på block.

Men visst är det en väldigt vacker fjällsjö!

2010-07-07--19-58-32.17_PANO_4.jpg

Allra bäst gör den sig nog från den sydöstliga stranden, där även Guijaurestugan är belägen. (Denna stuga ser likadan ut och administreras på samma sätt som Lomtjärnsstugan.)

2010-07-08--10-17-40.17_PANO_3.jpg

2010-07-08--10-18-57.68.jpg 2010-07-08--10-24-54.83.jpg I Guijaurestugan bodde tre flugfiskande göte­borg­are. När jag kom dit var de lyckliga över en dag med perfekta fiske­för­håll­and­en, och två landade rödingar. När det blev middags­dags hade de vän­lig­het­en att dela med sig av den ny­stekta ny­fång­ade rödingen till mig. Sen fick jag lära mig att det låg något nästan zen­budd­ist­iskt över röding­fiske med fluga, och en fångad fisk kunde rädda en hel fiske­semester. Jag måste verkligen ta tag i det där med fiske i fjällen själv.

Efter en sista blick mot Gujjávrre satte jag kursen mot Silvervägen, och slutet för min vandring. Som vanligt kändes sista dagens vandring jobbig, antagligen för att jag mest bara ville komma fram och kanske hinna med en buss ner mot stambanan.

2010-07-08--12-10-01.22_PANO_3.jpg

2010-07-08--16-32-22.77.jpg 2010-07-08--16-27-39.14.jpg Vandringen slutade på en stor mängd spänger genom en väldigt vacker fjällbjörkskog.

height_prof.png

Efter vandringen

2010-07-09--12-30-08.08.jpg 2010-07-09--13-13-54.51.jpg Min vandring avslutades definitivt vid campingen Camp Polcirkeln. Där fick jag veta att bussen skulle gå först nästa dag, så det var bara att slå upp tältet vid en grillplats några hundra meter bort och vänta. Men först köpte jag Coca-Cola och chips, samt mjölk och äpplen i butiken. Dagen efter köpte jag "en dusch" på campingen och satte mig någorlunda fräsch på bussen mot civilisationen.

2010-07-09--19-15-41.68.jpg Några sista ord om samhället Jörn, där jag tog nattåget mot Stockholm. Det är en hel del små samhällen i Norrlands inland som ser ganska deprimerande ut, men Jörn kändes på något sätt extra tråkigt. Antagligen beror det på att man så tydligt kan se hur livfullt det måste ha varit där en gång i tiden, medan så mycket är igenbommat idag. Hela stations­hotellet (som syns bakom själva stations­byggnaden i bilden till höger) ser ut som en stor låda. Själva stationen är dock mycket fin och i gott skick, men den känns trots detta som något av en hembygds­gård.

This really only works in English, but says it all: "I don't yearn for Jörn."

Copyright © 2010 Peter Andrén