Mats och Peters
fantastiska äventyr i
Egypten

1998-07-09 till 1998-07-27

Text och bild av Peter Andrén

peter.andren (snabel-a) gmail.com

Egentligen skulle vi åka till Mexiko. Vi såg verkligen fram emot det. Jag kunde se mig själv med kraftig skäggstubb, en sliten sombrero och en maläten poncho sittandes på en häst så tydligt att det än idag känns mer som ett riktigt minne än någonting jag visualiserade och såg fram emot. Och så mycket tequila vi skulle dricka! "Det måste väl finnas massor med billiga biljetter nu på sommaren" tänkte vi. Vi hade fel. Inte heller fanns det biljetter till Kuba, eller faktiskt någonstans i hela Syd- eller mellanamerika. Okej, det fanns biljetter, men de kostade någonting i stil med 20.000:- vilket var långt över vår totala budget för semestern. Här bör jag nämna att Mats och jag ville köpa biljetter med en eller max två dagars framförhållning. Dubai fanns det några biljetter till, men det krävdes fem dagars handläggning för något slags visum. Nej tack. Killen på Arlanda som jag försökt köpa biljetter av var extremt hjälpsam och tyckte uppenbarligen att det var väldigt roligt att någon ville köpa flygbiljetter bara lite på en höft så där ("nej, egentligen spelar det inte så stor roll vart vi åker  . . ."). Efter en massa letande så plötsligt. Egypten finns det biljetter till  . . . men planet går imorgon och första hemresan är om först arton dagar. Jag rådgjorde med Mats på telefon i cirka två minuter, sen köpte vi biljetterna.

Vi hade i det närmsta noll koll på vårt resmål. Bortsett från den vanliga allmänbildningen om faraoner och pyramider, vilket inte skulle vara till någon hjälp. Valuta, statsskick, kommunikationer, prisläge, turistvänlighet, och sånt var helt vitt på vår karta. När vi gick ner för landning i Kairo pratade jag lite med en fransman på flygplanet och han tyckte att det var "very couragous of you to go to Egypt now". Ehh, varför det? "Well, because of the shootings!" När han sa det mindes jag att terrorister skjutit en hel busslast med tyskar för inte så länge sedan. Mats hade inte hört talas om det och ryckte hur som helst på axlarna år det. Tja, det var ju inte mycket att göra när vi var fem minuter från landning.

Jag vill inte låta cynisk, men det visade sig vara en bra sak med terrorhotet. Det var i stort sett inga andra (vita) turister i Egypten, och så länge man höll sig till Medelhavskusten var det hur lugnt som helst. Vi hade långtgående planer på att flyga söderut. Det skulle tydligen gå att flyga i ett litet Cessna och titta på området vid Luxor där tyskarna skjutits, med en viss risk att bli beskjuten. "Inget man ringer hem och berättar om direkt", vill jag minnas att Mats sa. Men vi blev hur som helst snuvade på flygresan till det övre Egypten av en okunnig informatör på turistinformationen i Matrouha. (Se sista stycket för mer om detta.)

KAIRO (Karta)

diabild-17-14_EDIT.jpg Kairo betyder mer eller mindre pyramiderna i Giza. Är det lätt att tro i alla fall. Men det absolut bästa stället i Kairo är inte pyramiderna, och inte heller Egyptiska Museet. Nej, det är takterrassen på Hilton by the Nile som vinner tävlingen. Lätt. I alla fall är det det enda stället som vi fick lust att återvända till inte bara en gång utan varje kväll vi var i Kairo.

Första dagen strövade vi omkring planlöst i centrum. Den mesta tiden gick åt till att heja på människor och tacka nej till taxichaufförer. Plötsligt träffade vi en person som pratade lite svenska. Han bjöd oss in i en liten butik på en kopp te, eller kanske en läsk. Väl inne i butiken tyckte han, trots att detta bara var en vänlighetsvisit, att vi kunde köpa lite egyptiska kopior på dyra parfymer. Mats och jag var inte alls intresserade av att köpa parfymer, vilket gjorde butikföreståndaren allt mindre intresserad att bjuda på teet. Till slut gick vi därifrån, luktandes som ett par tyska tjackluder efter alla prover de smetat på oss. Något te fick vi aldrig.

Nu skulle vi gå på McDonalds. Vi frågade ett gäng personer, men svaren varierade med "Nej, det är ju fredag så McDonalds är stängt" vilket lät väldigt konstigt. "Men kom in i min lilla parfymbutik på en kopp te istället" lade många till. Vi avböjde bestämt. När vi till slut, helt på egen hand, hittade McDonalds var det så klart inte alls stängt. Detta var vårt första möte av den Egyptiska desinformationen. Aldrig, aldrig, gick det att få fram korrekt information om just någonting.

Men visst åkte vi till pyramiderna. Vår taxichaufför ville vara just mot oss och körde inte till den officiella entrén utan till ett litet stall bakom själva pyramidområdet. På detta sätt skulle vi slippa undan den hutlösa entréavgiften, sade han. Eftersom detta var alldeles i början av vår vistelse i Egypten tyckte vi att det lät som en bra idé. (Senare visade det sig att det inte alls fanns någon hutlös entréavgift, utan en som var så låg att de flesta verkar inte ens tänka på att de betalat för att komma in på området.) Hyran av hästar och guide skulle kosta ("special price  . . .") 120 pund (cirka 500 SEK) per person. Till slut kom vi överens om 80 pund för både. Så istället för att gå i pyramidernas direkta närhet, red vi in bakvägen. Vi kom inte så särskilt nära, men de syns ju bra på håll. Vår guide Hassan var dock inte helt trovärdig. För det första ville han mest prata om hur mycket pengar han skulle få för guidningen, för det andra påstod han att folket hade byggt pyramiderna frivilligt för att visa sin kärlek till deras härskare. En väldigt trevlig gest, måste man säga. Så jag övergick snart från att ställa frågor om pyramiderna, och intresserade mig mer för Hassan som person. Men jag misstänker att svaren jag fick på dessa frågor var ungefär lika uppdiktade som de övriga.

diabild-17-02_EDIT.jpg diabild-17-05_EDIT.jpg
diabild-17-06_EDIT.jpg diabild-17-07_EDIT.jpg
diabild-17-10_EDIT.jpg diabild-17-11_EDIT.jpg
diabild-17-12_EDIT.jpg diabild-17-13_EDIT.jpg

Alexandria (Karta)

Jag lär mig från Google Maps att det tydligen heter "Al Iskandariyah" nu för tiden, men jag minns tydligt att alla uttalade det som Alexándria där nere. Var det svenska knasiga uttalet Alexandría kommer från kan man ju undra. Hur som helst var det skönt att komma dit efter värmen och den våldsamma ljudnivån i Kairo. Alexandria är en riktigt trevlig stad med en fantastisk kontakt med Medelhavet. Nu har jag personligen inte sol- och badsemestrat så mycket vid övriga Medelhavet, men jag tror verkligen att den västra Egyptiska Medelhavskusten är underskattad. Här får man en trevlig kombination av sol och bad och en riktig kultur. Någonting att uppleva, som turistorterna inte alltid kan leverera.

diabild-17-27_EDIT.jpg I Alexandria bodde vi i ett litet billigt hotell med halvpension. Varje dag kom de upp med maten till vårt rum, och vi kunde äta på vår egen balkong med utsikt över ett soligt hav. Riktigt trevligt. Tyvärr kommer magsjukan som ett brev på posten, men vi klarade oss ändå relativt bra.

Den stora händelsen under vår vistelse i Egypten var nog finalen i fotbolls-VM. Mats och jag knallade iväg till Hilton i Alexandria och tittade på finalen på storbildsskärmar där. Jag var nyfiken på att prova vattenpipa och missade andra halvlek av min första och antagligen sista tobaksdäckning. Det fina med att däcka från tobak är att man bara behöver sova i ungefär 45 minuter, sen är man helt återställd. Meningen är så klart inte att man ska inhalera röken, men det är väldigt lätta att göra det eftersom den är både avkyld och trevligt smaksatt. Till skillnad från vanliga cigaretter tar vattenpipan aldrig direkt slut — det är som att kedjeröka i timmar. När finalen väl var över blev jag väckt av en vakt som inte gillade att jag sov på konstgräsmattan bredvid poolen. Men, som sagt, mådde jag prima när jag fått sova en stund, och gav mig iväg för att leta reda på Mats.

diabild-17-19_EDIT.jpg diabild-17-22_EDIT.jpg
diabild-17-23_EDIT.jpg diabild-17-26_EDIT.jpg
diabild-17-28_EDIT.jpg diabild-17-29_EDIT.jpg

El Alamein (Karta)

diabild-17-30_EDIT.jpg El Alamein är mest känt från andra världskriget. Här slogs ökenräven Rommel mot general Montgomery i legendariska fältslag. Av denna anledning finns det en hel massa gravplatser där. På stranden i Alexandria hade jag pratat en del med ett gäng trevliga egyptier om våra kommande resmål. El Alamein var enligt dem "very good" och "yes, big big, and nice". I själva verket är det en riktigt liten håla som allt annat än bra. När vi (ensamma, dåligt tecken) klev av tåget möttes vi av inget annat än öken och, om jag minns rätt, tre kycklingar och en gris. Och ett nytt och stort, men ack så tillbommat stationshus. Nåja, det var bara att knalla iväg till de få hus som syntes i fjärran. Snabbt fick vi hjälp av en affärsman som körde iväg oss till hotellet (japp, det fanns bara ett) som var fullt, och efter det till en resort vid kusten. Här var det fint, men dyrt. Vistelsen här sammanföll dock med Mats värsta magproblem varför vi tog det lugnt och bidade vår tid.

diabild-17-33_EDIT.jpg diabild-17-35_EDIT.jpg

Siwa (Karta)

Siwa är en oas en bra bit in i Sahara. Kartlänken ovan visar Siwa i mitten av bilden. Zoomar vi in en hel massa ser vi istället detta (Karta). Det utan större konkurrens mest attraktiva med Siwa är de kalla källorna i Sahara. Det är alltså som de varma källorna på Island — fast tvärtom. Och kalla källor i ett varmt klimat är mycket trevligare än varma källor i ett kallt klimat. Tro mig, för jag har provat båda alternativen. Själv hade jag ingen aning om att det ens fanns kalla källor (eller vilka källor som helst för den delen) i Sahara. Och ingen som jag har berättat detta för har känt tilldet heller, vilket får mig att dra slutsatsen att detta är en välbevarad hemlighet. Men den stående bilden nedan visar den. Ett svalt turkost vatten fyllde en en källöppning med kanske tio meters diameter. Den var rejält djup och helt klar. Bredvid källan fanns det ett tält där man kunde ligga och slappa och dricka te och läsk, och äta smörgåsar med gurka på minns jag. Om du någon gång är i Siwa, missa för allt i världen inte de kalla källorna!

diabild-18-01_EDIT.jpg diabild-18-06_EDIT.jpg
diabild-18-02_EDIT.jpg diabild-18-03_EDIT.jpg
diabild-18-04_EDIT.jpg diabild-18-05_EDIT.jpg
diabild-18-11_EDIT.jpg diabild-18-13_EDIT.jpg
diabild-18-14_EDIT.jpg diabild-18-17_EDIT.jpg
diabild-18-18_EDIT.jpg diabild-18-19_EDIT.jpg
diabild-18-21_EDIT.jpg diabild-18-22_EDIT.jpg

Trötta på Egypten

Arton dagar blev några dagar för mycket. Speciellt jobbigt var att det var nära på omöjligt att få någon information om någonting, oavsett hur många man frågade och vem man frågade. På turistinformationen i Matruh blev vi informerade om att en flygbiljett till Luxor skulle kosta mellan 110 och 115 pund. Han visste inte exakt och bad hundra gånger om ursäkt för det. Men så viktigt var det inte, och 110 pund var ju billigt så vi stannade över helgen för att kunna flyga på måndag morgon. Men när vi kom till flygbolaget och skulle köpa biljetterna visade det sig att det kostade 540 pund. Sånt där blir man lite trött på. Kan man inte få information på turistinformationen känns det ganska utsiktslöst att fråga någon annan. Så till slut slutade vi att göra saker bara för att slippa fråga någon. Trist men så var det.

diabild-18-27_EDIT.jpg diabild-18-28_EDIT.jpg

Copyright © 2007,2010 Peter Andrén