baltikum_1993.png

Denna reseberättelse är skriven hela sjutton år efter själva resan ägde rum. På grund av sviktande minne kan vissa faktafel smugit sig in. Syftet med denna sida är endast att lägga upp några bilder för nära och kära. Bilderna är inskannade diabilder. Det var första gången jag fotograferade med dia, och jag slås av hur pass bra bilderna har hållit. Om jag minns rätt använde jag Fuji Velvia 50, vilket skulle kunna förklara de koboltblå himlarna.

Tallin

Det var den femte juli 1993 som jag tog färjan från Stockholm till Tallin. De två föregående åren hade jag interrailat — första året med min syster i västeuropa (Interrail91), och andra året ensam i öst (Interrail92). Jag gillade östeuropa och tänkte att Baltikum skulle vara mesta möjliga öst utan att verkligen åka till "det riktigt öst".

På den här tiden fanns det något som hetter "Baltic Card" om jag minns rätt. Det var ett slags interrailbiljett för Estland, Lettland och Litauen. Det var väldigt billigt, men också i det närmaste okänt i dessa länder. Dessutom visade det sig att det med all säkerhet hade varit billigare att köpa biljetter på plats, samt att det oftast var smidigare att åka buss. Jag minns hur frågande de flesta konduktörer såg ut när jag tog fram mitt kort.

diabild-01-01.jpg Första stoppet var Tallin, Estland huvudstad. Mina dagboks­anteck­ningar kretsar främst kring hur mycket jag saknade min dåvarande flickvän Hélène som jag träffat bara några månader tidigare. Men jag sightseade lite också, och skrev att "Tallin verkar vara lite av en blandning av Visby och Warszawa — den har Visbys charm och Warszawas förfall."

Tredje dagen i Tallin började jag få lite tråkigt. För att hitta på något nytt tog jag en spårvagn ut till en förort vid namn Kopli. På en karta jag sett såg det ut som att man skulle kunna se havet där. "Havet såg jag inte, men jag såg mycket annat. Jag tror jag har rätt om jag säger att befrielsen från Ryssland inte har givit något märkbart uppsving i konjunkturerna i Kopli." Bara minuter efter att jag hade klivit av spårvagnen blev jag vittne till något udda. Från en slags källarlokal kom ett sällskap med unga män bärande på två helt utslagna kompisar. De lade dem i gräset och vände sedan på klacken och lät dem ligga. En av dem kvicknade till ganska snabbt, och jag valde att inte stanna kvar och titta på fortsättningen. Istället tog jag nästa spårvagn tillbaka till Tallin.

ScanImage012.jpg diabild-01-02.jpg
diabild-01-03.jpg diabild-01-07.jpg
diabild-01-04.jpg diabild-01-05.jpg diabild-01-08.jpg

Narva

diabild-01-12.jpg Ingenting jag tidigare hade besökt kunde ha förberett mig på Narva. Det regnade kopiöst mycket när jag kom fram till Narva, så jag småsprang från stationen och försökte hitta en turistinformation. Någon sådan fanns inte i Narva skulle det visa sig, men jag hittade ett hotell. Jag har ofta använt mig av metoden att gå in på fina hotell och be dem rekommendera något billigare hotell i närheten. Det har fungerat bra varje gång  . . . men inte i Narva. Receptionisten kunde ingen engelska, men hon ringde till någon som fick "översätta". Till slut hade hon skrivit in mig i hotellet och jag orkade inte argumentera mer. Dessutom var det inte så farligt dyrt.

På dagen försökte jag först få tag på en karta över stan, vilket visade sig vara omöjligt. Inga civila kartor producerades tydligen under sovjettiden, vilket jag fortfarande har svårt att tro. Kartlös besökte jag borgen som någon gång agerat försvar mot den ryska motsvarigheten Ivangorod. Det var på borgen jag drack kaffet och åt den ryska chokladen avbildad nedan.

ScanImage016.jpg På mina fortsatta strövtåg träffade jag en femtonårig ryska och två yngre kompisar till henne. Hon pratade hygglig engelska, så jag tog med dem till ett litet café och bjöd på läsk och kakor för 16 kroon. Sen knallade jag vidare till en bokhandel, där jag träffade en kvinna från Tallin som pratade perfekt svenska. Margareta, som hon hette, och jag slog följe ett tag. Jag skulle träffa henne igen, när jag kom tillbaka till Tallin.

På kvällen skulle jag ner och posta några brev och vykort i hotellobbyn då jag hörde en väldigt medryckande musik från restaurangen. Jag gick in, slog mig ner vid ett tomt bord, och beställde en kopp te. Efter bara några minuter blev jag bjuden att sitta hos ett akademiskt par från det föra detta östtyskland som tydligen hade sett mig flera gånger under resans gång. Det visade sig att det hade kommit till Narva för att uppleva "den sista äkta öststämningen" eller hur de nu formulerade sig. De bjöd friskt på rysk konjak, och det stod inte på förrän jag var indragen i något slags triangeldrama mellan en riktigt bastant ryska och hennes tanige lille man. Jag tror att hon ville göra sin man avundssjuk. Mycket komiskt.

diabild-01-09.jpg diabild-01-11.jpg

Tapa

Vilken baksmälla jag hade. Men när all finkel gått ur kroppen mådde jag skapligt igen. Margareta hade rekommenderat Tapa för mig, så jag stannade där på vägen till Tartu. Vilket misstag det var. Eftersom jag bara ville knalla runt i Tapa ett slag och sedan åka vidare, ville jag lämna min väska i ett förvaringsskåp. Till min stora glädje fanns det ett ledigt. Det var lite litet så jag fick pressa in min väska med kraft. När jag väl fått in den och den spred sig den mest förfärliga lukt från skåpet. Det visade sig att det var ledigt eftersom någon spytt i skåpet. Spyan hade liksom torkat på ovansidan och det var först när min väska rörde om i det hela som lukten spred sig. Jag hade stora problem att få ut väskan igen, och blev lite lätt sur. Tack och lov fanns det en fontän utanför stationen där jag kunde tvätta väskan med hårschampoo, men jag blev aldrig riktigt av med lukten.

diabild-01-13.jpg diabild-01-14.jpg

Tartu

Tartu är lite intressant för svenska eftersom ett av Sveriges första universitet faktiskt ligger i i Tartu i Estland. Det är den gula pampiga byggnaden i fotot nedan. På stationen träffade jag ett par svenska och vi slog följe till det ganska fina Park Hotel i utkanten av staden. På kvällen träffade jag några estniska ungdomar och följde med dem till ett slags diskotek.

diabild-01-15.jpg diabild-01-17.jpg

Cesis

Cesis "claim of fame" är en gammal borgruin, som jag så klart besökte. Annars blev det inte mycket gjort i Cesis.

diabild-01-18.jpg diabild-01-19.jpg
diabild-01-22.jpg

diabild-01-23.jpg diabild-01-25.jpg

Riga

diabild-01-26.jpg Det var en riktig värmebölja när jag kom till Riga, Lettlands huvudstad. Jag hittade ingen turistinformation utan gick in på första bästa lyxhotell och bad om hjälp där, vilket som alltid gick bra. Jag passade även på att ringa hem till Hélène för att meddela att jag skulle hinna hem innan hon åkte tillbaka till Frankrike.

Hjälpen jag fick på lyxhotellet ledde till att jag inkvarterades hos en gammal kvinna som bodde på sjunde våningen i ett hyreshus i centrala Riga. Det fanns ingen hiss och tanten gick sakta men stadigt uppför alla trapporna. Under de kommande kvällarna fick jag lära mig att kvinnan hade bott i denna lägenhet i hela sitt liv. Bokstavligen! Det hade varit ett hårt liv. Hennes man hade varit soldat i andra världskriget, klarat sig genom det med livet i behåll, men sedan blivit deporterad till Sibirien direkt efter kriget. Kvinnan hade då varit gravid, men dottern de fick hade aldrig fått träffat sin pappa, som alltså omkom i Gulag någonstans. Dottern bodde som vuxen utanför Riga och odlade grönsaker, vilket hade varit räddningen många gånger. Jag tänkte på hur oändligt många gången den gamla kvinnan måste ha gått upp och ner för dessa sju våningar. Vi har onekligen varit bortskämda i Sverige under en lång lång tid.

Jag gillade Riga. I mina anteckningar skriver jag att jag redan då hade stor lust att återvända. Tyvärr hade jag glömt bort detta, och har aldrig varit tillbaka. Dag två åkte jag ut till Jurmala och badade i Östersjön. På kvällen satt jag och min trevliga hyresvärd och tittade på miss Lettland på tv. Riktigt trevlig kväll.

diabild-01-30.jpg diabild-01-31.jpg
diabild-01-32.jpg ScanImage020.jpg
diabild-02-01.jpg diabild-02-02.jpg

Klaipeda, Neringahalvön och Nida

Från Riga tog jag en morgonbuss till Klaipeda. Vid färjelägret frågade jag en man om det verkligen var färjan till Neringahalvön, och om han visste om det fanns någon buss på andra sidan. "Wait" sa han och försvann ner bland bilarna på färjan. Efter några minuter vinkade han på mig — han hade fixa skjuts ner till Nida. Mina bilburna guider körde ner mig till Nida, väntade på mig där i trettio minuter och körde sedan mig tillbaka till Klaipeda. På vägen hem stannade vi vid Thomas Manns hus och de bjöd mig även på lunch. Det är (eller i alla fall var) något speciellt med mentaliteten hos människorna i öst. Ytterst sympatiska människor.

diabild-02-08.jpg diabild-02-09.jpg
diabild-02-10.jpg diabild-02-11.jpg
diabild-02-12.jpg diabild-02-13.jpg

Vilnius

På tåget till Vilnius träffade jag en kille som jag tidigare morsat på på den Estländska ambassaden när jag hämtade mitt visum där. Det visade sig att han hade gjort en liknande resa som jag, så vi slog följe i Vilnius. I Vilnius besökte vi främst tv-tornet, känt från ett av de första upproren mot sovjetmakten vilka sedan ledde till hela östblockets fall (lite förenklat). TV-tornet var av den ack så populära roterande sorten, men riktigt trevligt. För att få åka upp var man tvungen att äta middag, dock till en kostnad av runt tio svenska kronor.

diabild-02-18_EDIT_02.jpg diabild-02-19.jpg
diabild-02-20.jpg diabild-02-22.jpg
diabild-02-23.jpg diabild-02-25.jpg

Tallin igen

Från Vilnius tog jag en direktbuss till Tallin. Där träffade jag Margareta, och gjorde sällskap med henne under en hektisk dag. Hon ville gärna att jag skulle stanna, men jag ville ju absolut hem till Stockholm och min flickvän, vilket gjorde estniskan lite putt tror jag.

diabild-02-25.jpg diabild-02-27.jpg

Summering

Jag var nöjd med min resa i Baltikum. Själva Nordic Rail-kortet var helt onödigt, och jag brydde mig inte alltid om att ens använda det. Kanske borde jag ta en sväng till de Baltiska staterna igen.

Copyright © 2009,2010 Peter Andrén