Jennis och Peters resa i
Australien och Nya Zeeland

Text och bild av Peter Andrén

peter.andren (snabel-a) gmail.com

2007-03-02--14-46-51.00.jpg Australien och Nya Zeeland är ett par resmål långt långt borta som har alltid lockat mig en smula. Från slutet av december till mitten av juli fick jag och min resekamrat Jenni "Audax" se hur det verkligen är. Jenni åkte ner en cirka månad tidigare, medan jag bodde i tält under november och december för att spara ihop tillräckligt med pengar. Tja, något åt det hållet. Nedan följer en sammanfattad redogörelse för vår, i alla fall tidsmässigt, långa resa "down under".

Det är en del saker som skiljer sig mellan de två halvkloten. Det mest berömda är nog att vatten virvlar moturs i handfat och dylikt på södra halvklotet. Detta ska tydligen bero på Corioliskrafterna som liksom drar vattnet åt olika håll beroende på vilken sida om ekvatorn man befinner sig. Tyvärr glömde jag bort att kolla om detta verkligen stämmer, vilket bara det är en bra anledning att åka tillbaka någon gång. Men det finns fler saker. I Australien står solen i norr mitt på dagen, vilket ständigt satte mitt lokalsinne på stora prov. Sydliga vindar betyder kalla vindar var också något som kändes konstigt hela tiden. På grund av Corioliskrafterna eller något sånt är det vänstertrafik på det södra halvklotet, vilket jag inte heller riktigt lyckades vänja mig med. Oftast gick det bra, men jag var alltid tvungen att tänka efter innan jag såg mig omkring. På slutet märkte jag att jag tittade efter bilar åt alla håll, liksom för att vara på den säkra sidan.

Men det mesta är sig faktiskt ganska likt. På ett sätt kändes det konstigt att åka till andra sidan jordklotet för att komma till något som kändes ganska mycket som en blandning mellan England och USA. Många saker är naturligtvis väldigt annorlunda jämfört med England, men fish and chips är lite grann av nationalmåltiden och det dricks nog mer te än kaffe. Däremot saknar man, av naturliga skäl, alla traditioner och all historia som i mångt och mycket skapar det engelska samhället — och som sätter identitet på alla andra kulturer i Europa. Jag hade aldrig tänkt på detta tidigare, men det märktes tydligt att detta var någonting som saknades i både Australien och Nya Zeeland. Jag kan inte bli kvitt känslan att människorna där känner sig lite "rotlösa". Jag ska försöka att utveckla dessa tankar så småningom  . . .

En sak som förvånat oss väldigt mycket är det stora problemet med fetma där. Tydligen ligger Australien på andra plats efter USA i överviktsligan. Klimatet där nästan kräver en ganska lätt diet, men väldigt många Australiensare verkar kringgå det kravet genom att leva i en ständigt luftkonditionerad miljö och äta fet skräpmat i stället. Pommes frites är något av ett måste där. Vad man än beställer så fullkomligt dränker de tallriken i pommes frites, och ofta ser man människor som äter bara pommes frites med ketchup. Det dåliga samvetet visar sig i att man måste leta på nedersta hyllan i kyldisken för att hitta en yoghurt som har mer än en halv procent fett.

Tack och lov finns det, liksom i Sverige, väldigt mycket asiatisk mat där. Så fort vi kunde åt vi sushi, och när det inte gick att hitta något sushiställe fanns det oftast en thairestaurang eller två i närheten. Sushi kunde man dessutom ofta köpa som rullar i något take-away. Med rullar menar jag att man köpte en hel rulle av det som i Sverige serveras som uppskurna rullar. Det var väldigt billigt och smidigt, och jag fattar inte att det inte kommit till Sverige ännu.

En sak som de kan i Australien, och som måste räknas som det australiensiska kökets absoluta clou, är grillat. Så de gånger vi åt australiensiskt blev det, i alla för för mig, kött. Men kött kommer i många skepnader. På Nya Zeeland åt jag en possum pie, vilket fick alla lokalbor att vrida sig av äckel. För mig var ju possumen bara ett djur bland alla andra, men lokalt verkar man betrakta det som bara snäppet högre stående än råtta. Men det smakade riktigt bra  . . .

Bribie Island

2006-12-24--07-49-06.00.jpg 2006-12-24--07-59-02.00.jpg Resan hit började med ett par veckor på Bribie Island strax norr om Brisbane. Där bor Jennis moster Tove med maken Tony och barnen Lisa och Sara. Tony har egenhändigt byggt ett fint hus enligt modern klassisk modell med rundade tak, och lite flytande gräns mellan ute och inne. Bribie är som namnet antyder en ö, vilket ger goda möjligheter till både bad och fiske. Tyvärr lyckades inte krabbfisket den gången jag var med, så jag fick nöja mig med att lyssna på hur mycket de fångat förra gången och hur gott det varit. På dagarna åkte vi ofta med Tony in till Brisbane och kollade i friluftsbutikerna, gick och fikade och tog det lugnt i största allmänhet.

Julen firade vi hemma hos de fenomenalt trevliga Putte och Hélene med dottern Evelina och mycket pigga hunden Minnie. Putte och Hélene härstammar från Hälsingland, och har trots en massa år i Stockholm och Australien lyckats behålla en rik hälsingedialekt, vilket påminde mig om min egen trevliga släkt i Hälsingland, och skapade en extra hemtrevlig känsla.

Övriga gäster var mestadels det svenska community som bor i Brisbane med omnejd. Det var en smula annorlunda att fira jul i dryga 35 grader, och den svenska julmaten slank inte ner lika lätt som hemma. Men ölen och vinet slank ner desto lättare, och handen på hjärtat är ju öl och vin mycket godare än pressylta och rödkålssallad oavsett klimat. Det är nog dags att ändra även på de svenska julsederna.

2007-01-07--01-49-50.00.jpg Här följer några bilder från en heldagsutflykt med familjen Reeves. En väldigt smidig grej i Australien är bruket att ha båtarna på släp istället för att ha dem vid en brygga. Detta ger ju väldigt stora möjligheter att variera var man använder båten, samtidigt som jag misstänker att det förenklar och minimerar underhållet. Någonting för svenska båtägare att fundera på. Det krävs så klart ett det finns en massa bra ramper där man kan få i och upp båten.

2007-01-06--03-28-53.00.jpg 2007-01-07--01-48-55.00.jpg
2007-01-07--01-49-21.00.jpg 2007-01-07--02-09-40.00.jpg
2007-01-07--02-10-13.00.jpg 2007-01-07--02-24-22.00.jpg

På Moreton Island National Park (Karta)

Nyår firade vi med i stort sett samma lika trevliga folk som vi firade jul med. För nyårsfirandet hade vi åkt till Moreton Island strax utanför Brisbane. Moreton Island är "lillasystern" till den betydligt mer kände Fraser Island, som är världen största sandö. (Jenni hann med ett besök till Fraser innan jag kom ner till Australien.) Moreton är ön som syns uppe i mitten på kartbilden som jag länkar till i rubriken. Vi bodde i "centralorten" Tangalooma. Vi du veta exakt var vi bodde var det i huset med svart tak mitt i denna kartbild.

2006-12-30--03-53-45.00_PANO_2.jpg

Det finns en del fina vrak att snorkla vid där. Det har sin upprinnelse i att den flotta som stod för valfångsten helt sonika sänktes när valfångsten upphörde. Det fanns en DVD med lite information om valfångsten, som pågick mellan 1952 och 1962. DVD innehöll ett par klipp från femtiotalsdokumentärer (eller möjligtvis nyhetsinslag) som utstrålande den fantastiska (eller snarare fanatiska) positiva anda som rådde då. Valarna sågs som någon slags resurs som det bara var att plocka på sig av. De idag mycket makabra bilderna på valar som dödades med explosiva harpuner visades med lite finstämd musik i bakgrunden. Tack och lov upphörde detta vansinne.

2006-12-30--14-56-02.00.jpg 2006-12-30--01-59-15.00.jpg 2006-12-30--14-54-28.00.jpg

På Moreton var bad och lite fiske från stranden en väldigt lämplig sysselsättning, så bortsett från ätandet och drickandet som hör varje nyår till blev det en hel del tid i och vid vattnet. Jenni och jag promenerade även runt en del (och var en mycket liten minoritet jämfört med alla fyrhjulsdrivna bilar som for fram och tillbaka som tättingar).

En dag gick vi tvärs hela ön, vilket tog en sisådär tre liter vatten var. Som synes i bilderna nedan hade bilarna ätit sig ner ett par meter på sina håll, och det var lite riskabelt att vandra där, men de flesta som körde var hänsynsfulla. De vackra mönstren är gjorda av någon form av skadeinsekt som lever under barken på eukalyptusträden. Eftersom träden fäller fin bark då och då kommer det hela tiden fram nya vackra mönster.

2007-01-02--03-02-02.00.jpg 2007-01-02--03-07-55.00.jpg
2007-01-02--04-59-30.00.jpg 2007-01-02--07-13-02.00.jpg 2007-01-02--04-59-52.00.jpg

Moreton skulle lätt förvandlas till ett paradis om det inte var för alla bilar. Camping i Australien har väldigt lite med camping i Sverige att göra. Man kunde köpa tält stora som sommarstugor, och det fanns tältgarderober, och tälttoaletter, och tältsängar, och nästan allt som för mig hör ett hus snarare än ett tält till. All denna utrustning kör man sedan med en gigantisk fyrhjulsdriven bil med släp till någon fin plats på stranden och slår läger. Vill man sedan köpa glass tar man bilen från tältet till kiosken.

Men här måste jag inflika att det är otroligt roligt att åka fyrhjulsdriven bil i sanden, så jag kan förstå varför folk gör det. Med allt invägt skulle jag dock fördra bilfria sandöar, med traktorer eller nåt för långa och tunga transporter.

2006-12-30--07-21-09.00.jpg 2006-12-31--03-29-15.00.jpg 2006-12-31--05-12-09.00.jpg
2006-12-31--08-09-22.00.jpg 2007-01-02--10-23-17.00.jpg

2007-01-03--02-51-22.00.jpg En annan dag gick vi till en liten öken. Det låter kanske som en tautologi med en öken på en sandö, men faktum är att den överväldigande delen av ön var täckt tät skog. Fråga mig inte varför sanden sakta med säkert inte spolas av ön, men tydligen tillförs det sand på något sätt ibland.

2007-01-03--02-22-51.00_PANO_3.jpg

Bundaberg

När jag hade blivit av med den initiella snuvan och kände mig tillräckligt acklimatiserad packade vi väskorna och åkte in till Brisbane, för vidare transport till Bundaberg. Bundaberg är något av en centralort för frukt- och grönsaksodlingen i södra Queensland, och där skulle vi prova på fruktplockarlivet. Jenni var där på ett så kallat arbetsvisum, medan jag hade ett lite slöare turistvisum. Trots detta hoppades jag på möjligheten att få jobba svart på någon farm. Svartjobb var det inte ens tal om, och förhållandena för det reglerade jobben var minst sagt urusla.

Både Jenni och jag hade en aningen romantisk bild av "fruktplockarlivet" som i princip sträckte sig till ett hårt men trevligt jobb i en fruktträdgård. I Bundaberg räknades dock även ogräsplock som "fruit picking". På grund av värmen började man jobba klockan halv fyra, man fick inte reda på vad man skulle göra (eller ens om det fanns jobb) förrän kvällen innan, och vilken lön man skulle få var något av en hemlighet. Alla verkade mycket missnöjda, men många kämpade på.

Med den romantiska bilden av ett lugnt knallande under dignande äppleträd på näthinnan skrev vi in oss för en veckas boende. Snart visade det sig dock att det egentligen inte fanns så mycket jobb, så första dagen hamnade Jenni på "restlistan", vilket gav oss en ledig dag tillsammans i Bundaberg. Det låter kanske skönt, men då känner ni inte till Bundaberg. Vårt första intryck av Bundaberg kom från matbutiken IGA (nästan som ICA hemma alltså), där vi stor i kön och hade en ganska sliten barfotafamilj framför oss. Plötsligt börjar två pojkar i familjen att slåss vilt. Jag menar knytnävar i ansiktet och mer på den nivån. Snart var storsyster indragen och då löste pappan det hela med några rejäla örfilar var. Snart var två polisbilar på plats, och när vi lämnade affären stod hela familjen uppradade mot väggen utanför medan polisen löste det hela. Sen såg vi egentligen ingenting annat än ett mysigt café som kunde tvätta bort det första intrycket.

Dag två gick det bättre för Jenni. Upp klockan halv fyra på morgonen för att bussas ut till ett fält att rensa ogräs (inga dignande fruktträd som skuggar alltså). Efter fem timmars arbete avbröts jobbet på grund av värmen. Lönen blev AU$ 78 (SEK 400) vilket kanske låter dåligt. Men det var faktiskt rätt så bra. Vi fick höra från andra turistjobbare som slitit fem timmar för cirka hundra kronor, vilket nätt och jämnt räcker till att betala hyran. Så Jenni tyckte inte att det var värt det och vi lämnade Bundaberg.

Jag som inte fick jobba gick till biblioteket i Bundaberg för att kolla över den australiensiska arbetslagstiftningen, men dessa böcker var noggrant bortplockade. Förrutom produktion av rom lever staden på turister som jobbar där, och upplysningar om arbetarnas rättigheter lös med sin frånvaro.

(Australien har en regel som säger att om du kommer dit på ett så kallat Working-Holiday-visum och arbetar i minst tre månader inom vissa godkända sektorer kan du förlänga ditt visum med ytterligare ett år. Av någon anledning som jag inte riktigt kan förstå är Australien så populärt som resmål att många väljer att jobba dessa tre månader. Och det är inte alls bara människor från Asien som vill kunna flytta till Australien för gott som kämpar sig genom dessa tre månader, utan även en hel del folk från Europa. Kanske är det mycket bättre förhållanden på andra platser, men dömmer man från våra erfarenheter från Bundaberg måste detta klassas om ett mysterium.)

Byron Bay

Så det blev ett par nätter till i Brisbane. Andra gången vi lämnade blev det med en Greyhound-biljett till Sydney. Första stoppet på resan söderut var Byron Bay. Byron Bay är Australiens svar på Marsstrand eller något sånt. Massor med turister från både Australien och övriga världen (med en stor del svenskar). Där är det jättefint, jättedyrt och egentligen jättetråkigt. I Byron samlas alla som är coola och vill synas, vilket gjorde att vi inte riktigt kände oss hemma där. Visst var det fint både i och framför allt runt Byron, men det var inte ett ställe där vi kände att vi ville stanna. Jenni var lite krasslig när vi var där så vi stannade i tre nätter, vilket antagligen var två nätter för mycket.

2007-01-16--02-15-16.00_PANO_2.jpg

Men som synes i bilderna är det väldigt fint där. Jag tog en lite längre promenad en dag och passerade då Australiens östligaste plats med fyren "Cape Byron Lighthouse". Det är väldigt populärt att titta på soluppgången eftersom det inte finns någonting annat än hav österut i många långa mil. Men det är också väldigt populärt att ligga och dra sig på morgonen, så  . . .

2007-01-16--02-21-19.00.jpg 2007-01-16--02-36-06.00.jpg
2007-01-16--02-44-05.00.jpg 2007-01-16--03-11-52.00.jpg
2007-01-16--03-23-53.00.jpg 2007-01-16--06-58-40.00.jpg

Coffs Harbour

2007-01-18--07-38-52.00.jpg Coffs Harbour var snäppet trevligare. Där bodde vi på ett litet motell strax norr om själva samhället. Framförallt låg det cirka tre minuters promenad från stranden. En fin grej med Coffs Harbour är att det har en nudiststrand. Inte bara det att det var skönt att få bada helt näck, det var också den finaste stranden på flera mil. Den låg dock en dryg halvtimmes promenad från vårt motell så vi hann bara med ett dopp där, men det är nog det dopp jag minns bäst.

2007-01-18--01-51-32.00.jpg 2007-01-18--07-56-06.00.jpg

Old Bar

2007-02-04--02-59-48.00.jpg Äntligen hittade vi en plats där vi kände att vi kunde stanna ett tag. Old Bar ligger vid ostkusten cirka fyra timmars bilresa norr om Sydney, med Taree som närmsta större stad. Där bodde vi i "Namaste Beach House" som vi stora delar av vår vistelse hade helt för oss själva. (Namnet "Namaste" passar dessutom väldigt bra för oss eftersom det betydde hej på Nepali vilket för tankarna till semestern i Nepal.)

Den kanske största skillnaden mellan Namaste Beach House och andra hostels vi bodde på var föreståndaren Stu. Han behandlade gästerna som om de var gamla kompisar från första början. "Här, ni kan låna mina DV/Der medan ni bor här", "visst, koppla upp din dator i mitt kontor — det är alltid öppet", och "vill ni låna något så säg bara till".

2007-02-04--03-22-28.00.jpg En annan underbar sak med Old Bar var stranden. Det var inte den finaste sanden och bästa badvågorna, men den var oftast tom på folk och man kunde gå hur långt som helst utan att bli trött på den. Dessutom var det fritt fram att hitta på vad man ville där. En kväll samlade vi ihop lite drivved och grillade marshmallows och drack öl och vin och tittade på stjärnorna. Försök med det i Byron Bay.

Vågorna malde på och det fanns massor med spännande snäckskal och stenar att botanisera bland. Bland annat hittade jag ett litet fragment av ett snäckskal, slipat av otaliga vågor till en njurform som ligger perfekt mellan fingrarna. Jag har alltid detta snäckskalsfragment i fickan som en påminnelse om hur lugnt och enkelt livet kan vara om man väljer det. (Apropå formen skulle jag mest exakt beskriva det som en cardioid projecerad på en sfär av en medelstor honungsmelons storlek, ifall du kan relatera till denna frukt- och matematikliknelse.)

2007-01-30--21-45-30.00.jpg 2007-01-31--06-00-51.00.jpg
2007-02-01--02-43-59.00.jpg 2007-02-03--06-24-49.00.jpg
2007-02-03--06-30-54.00_EDIT_01.jpg 2007-02-03--06-55-39.00.jpg
2007-02-03--06-56-26.00.jpg 2007-02-03--12-39-38.00_EDIT_01.jpg
2007-02-04--03-10-06.00.jpg 2007-02-04--03-11-35.00.jpg

Sydney

2007-02-08--03-04-47.00.jpg 2007-02-08--03-05-07.00.jpg I Sydney (eller Sidney som jag har en förmåga att skriva) är det framför allt Operahuset man ska se. Och det är väldigt svårt att missa. Ritat av dansken Jørn Utzon (något som det inte precis skyltas med på plats) och något av ett skolboksexempel på byggnadsprojekt som dragit över budget och alla tidsplaner. Men idag hyllas det, och det med rätta. Biljetterna till den annars mycket sevärda Figaros Bröllop var tyvärr betydligt mycket dyrare än vi tyckte vi hade råd med, så vi fick nöja oss med att se det hela från utsidan.

2007-02-08--03-08-05.00_PANO_3.jpg

Från Sydney tog vi en dagstur till Blue Mountains strax väster om staden. Dessa berg var länge en naturlig barriär för nybyggarna, och det tog förvånansvärt lång tid innan några (vita) lyckades hitta en väg från Sydney till områdena bakom bergen. När man väl gjorde det hittade man stora odlingsbara slätter vilket det tydligen varit dåligt med vid kusten (allt enligt guiden på turen).

2007-02-09--13-38-55.00.jpg 2007-02-09--13-39-18.00.jpg
2007-02-09--13-44-57.00.jpg 2007-02-09--13-45-10.00.jpg

På vägen hem fick vi se de första kängurur (det heter verkligen kängurur, men enligt 12:e utgåvan av Svenska Akademiens Ordlista är även känguruer okej, vilket dock inte känns som ett smidigare alternativ). Det är onekligen något fascinerande med dessa djur, som inte passar riktigt in i varken svensk natur eller morfologi.

2007-02-09--17-27-14.00.jpg 2007-02-09--17-28-01.00.jpg

Sydney till Melbourne

Resan mellan Sydney och Melbourne gjorde vi med hjälp av OzExperience, ett företag helt specialiserat på bussresor med en lite äventyrligare touch. (Om du hittat och läser denna sida inför en egen resa till Australien kan vi verkligen rekommendera OzExperience. Vi åkte med dem två respektive tre gånger och var mycket nöjda med allt. Bra bussar, guider, och riktigt roligt.) Resan, som tydligen kallas Matey, tog fyra dagar och över huvudstaden Canberra. (Sedan vi reste har den uppenbarligen kortats av med en dag.)

2007-02-11--11-47-15.00.jpg Canberra blev huvudstad i Australien eftersom rivalerna Sydney och Melbourne inte kunde komma överens. Som en kompromiss lade man huvudstaden i det då helt okända Canberra. (Även australiensare tvivlar över uttalet: ska det vara Cánberra eller Canbérra. Så går det när man lägger huvudstaden på en plats som ingen känner till.) I Canberra hade vi tid att titta på The Warmemorial Museum. Där finns utställningar om de krig som Australiens och Nya Zeelands militära styrkor (ANZAC) deltagit i. ANZAC står för "Australian and New Zealand Army Corps" och har använts sedan slaget vid Gallipoli 1916.

Men den största turistattraktionen är det nyligen invigda parlamentet. En flashig byggnad som nästan spräckte Sydneyopernas rekord i budgetspränging. Men idag står den där och det är ett imponerande bygge. Där hade jag hoppats på att få träffa min namne och tillika politikern Peter Andren, men jag visste från mailkontakt att han tyvärr inte skulle vara på plats. Jag har vi ett par tillfällen fått epost som skulle gått till Peter, och vi mailade lite efter att jag skrev ett mail till honom om "stölden" av domänen www.peterandren.com. Det hela löstes av att .se släppte domänregistreringen fri några år senare.

2007-02-11--12-52-06.00.jpg 2007-02-11--12-52-37.00.jpg Canberra är en märklig stad. Förutom det mest uppenbara — att det är en huvudstad med nästan ingenting utöver just denna funktion — finns det fler saker som får en att höja på ögonbrynen. Det kallas för det tre P:na "pot, prostitution and politics". För i Canberra är inte bara politik tillåtet, där är det även fritt fram att köpa sex och röka på. Man behöver ju inte vara alltför konspiratoriskt lagd för att undra varför dessa eftergifter mot gängse norm har hamnat just där politikerna befinner sig. Kanske behöver folk dessa morötter för att ge sig in i australiensisk politik — jag vet inte.

Efter Canberra närmade vi oss så smått de australiensiska alperna. Bland dessa berg finns ett stort system med dammar och tunnlar som leder vatten till ett tiotal kraftverk. Hela projektet går under namnet "Snowy Mountains Hydroelectric Scheme". Australiensarna är väldigt stolta över denna ingenjörsmässiga prestation, som bland annat skapade en massa nya sjöar. Vårt första stopp Jindabyne ligger vid en sådan sjö (Jindabyne Lake). Tidigare låg den betydligt längre ner i dalgången man den gamla staden fick utrymmas och man byggde en ny. Den gamla staden är idag en attraktion bland sportdykare, som kan simma fram längs gamla huvudgatan och titta i skyltfönster.

Jindabyne var ett typexempel på ett ställe där vi gärna skulle stannat längre än vi kunde. Nästa gång jag reser i Australien är det en campingbil som gäller. De organiserade bussresorna var alla över förväntan, men i det långa loppet hade det nog varit roligare att få bestämma mer själv.

Från Jindabyne segade vi oss upp i de Australiensiska alperna. Från skidorten Charlotte Pass skulle vi normalt kunna se Australiens högst berg Mount Kosciuszko, men det var en väldigt mulen dag, så vi såg inte mer än ett par hundra meter. Nu var det inte så allvarligt för Mount Kosciuszko är ett i allra högsta grad oimponerande berg. Det annorlunda namnet kommer från den polske och litauiske nationalhjälten Tadeusz Kościuszko. (Jag bifogar en länk till Wikipedia för Kósiuszko är en fascinerande person som är värd att lite läsa om.)

I ett avseende påminner de australiensiska alperna väldigt mycket om den svenska fjällen: det är helt nedslipade av en eller flera istider. Ja, inte helt nedslipade förstås, men alla vassa toppar är sedan länge försvunna. Liksom i Sverige skapar detta ett lugnt och väldigt harmoniskt landskap, som borde vara ganska lättvandrat. Och till skillnad från nästan hela övriga Australien finns där en lång vandringsled (The Australien Alps Walking Track) öppen helt utan restriktioner. Den enda haken är att det inte finns någonstans att proviantera längs hela ledan, samt, allvarligare, att man måste bära med sig vatten. Dessa små hakar gör det hela mer till en expedition med matdepåer med allt vad det innebär. Sen måste man bära med sig en nödsändare ifall man blir ormbiten, även om den risken är väldigt liten om man har lite grundläggande respekt för ormarna.

2007-02-12--11-07-19.00.jpg 2007-02-12--16-02-55.00.jpg
2007-02-12--16-17-42.00.jpg 2007-02-12--16-22-46.00.jpg
2007-02-12--16-24-10.00.jpg 2007-02-12--17-10-34.00.jpg
2007-02-12--17-13-10.00.jpg 2007-02-12--17-14-29.00.jpg

Den långa nedförsbacken från Charlotte Pass gick längs vägen "Barry Way", som mer eller mindre följer "The Snowy River". Förutom floden tänker man lätt på filmen "The Man from Snowy River" och framför allt på dikten med samma namn av Australiens nationalpoet Banjo Paterson. Banjo är något av en legend i Australien och antagligen mest känd för dikten/sången "Waltzing Matilda", som ofta föreslås som en ersättare till Australiens nuvarande och allmänt illa omtyckta nationalsång.

2007-02-13--10-47-13.00.jpg 2007-02-13--12-17-10.00.jpg På grund av min längd satt jag under hela resan längst fram bredvid chauffören Sam. Från en informationsfolder som jag plockat upp i Jindabyne kunde jag följa med någorlunda väl vart vi var på vägen, och visst att vi närmade oss gränsen för Victoria — vilket var lokalpatrioten Sams hemstat. När vi närmade oss gränsen undrade Sam, lite allmänt, om jag visste vad nästa tilldragelse var. Nej, nej, sa jag, men jag kunde känna att luften liksom hade blivit klarare, och det fanns en annan energi i atmosfären och färgerna i naturen var mer intensiva. Det tog någon sekund innan Sam fattade att jag visste att gränsen närmade sig, men sen blev han eld och lågor över min beskrivning. När vi sedan verkligen kom fram till gränsen och jag la märke till att det stod ett dött träd på Queenslandsidan, och ett grönt och friskt på Victoriasidan var lyckan komplett. Vid gränsen fick vi kliva av bussen och sitta ner vid ett campingbord och läsa varsin vers från Banjo dikt nämnd ovan.

Natten spenderade vi lite oväntat på ett buddistiskt kloster eller snarare kursgård, Sakya International Buddhist Academy. Det var en väldigt avslappnad och trevlig atmosfär där, och vi blev erbjudna en introduktion till meditation. Jenni, som har mediterat en del förr, nappade medan jag läste min bok om rymdkapplöpningen mellan von Braun och Korolev.

Sen bar det av till kusten och Australiens längst strand. Vid Lakes Entrance går nämligen "the 90-mile beach". I övrigt finns där inte så mycket. Det enda jag minns är att vi, naturligtvis, badade och att Jenni köpte en fasansfull chailatte av en väldigt pratig tant på ett café. Men det skulle bli ännu värre ...

2007-02-13--12-50-46.00.jpg På vägen från Lakes Entrance till nästa mål besökte vi en australiensisk vingård. Många australiensiska vingårdar heter in "vineyard" som jag är van vid från engelskan utan "winery" vilket för mig låter som något mindre exklusivt. Jag vet inte om "winery" är en så kallad australism eller om det verkligen är en term som är reserverad för sämre vingårdar. Den senare hypotesen stämmer i alla fall väl in på det "winery" vi besökte. För en billig penning fick man lunch och vinprovning kombinerat. Jag tog en av de australiensiska nationalrätterna "mash and bangers" trots att korv och mos antagligen inte är den bästa maten till vin. Men det spelade ingen större roll på just detta ställe. Tänk dig saft (inte nödvändigtvis druvsaft) spetsat med rakvatten eller parfym för att få i lite alkohol och skapa en mer distinkt smak så kommer du ganska nära det vi drack. Det enda positiva jag kan säga är att det sötaste vinet inte var lika äckligt som de andra. På bilden här till höger ser man att det är bara Sam som ser glad ut vilket berodde på att han, som chaufför, inte kunde dricka annat än en Coka-Cola. Jag minns inte vad detta ställe hetter, men man gör säkrast i att undvika alla "wineries" i närheten av Lakes Entrance.

2007-02-14--09-08-13.00.jpg Innan vi kunde åka vidare till Wilson Promontory sov vi en natt i den icke anmärkningsvärda lilla staden Foster. Wilson's Promontory var ett av våra måsten i Australien. Alla som läst Grundstens bok "Äventyrets Stigar" vet vad jag talar om — det ser fullkomligen fantastiskt ut. Tyvärr hade vi inte tillräckligt med varken tid eller utrustning för att vandra hela huvudleden, men den lilla inblick vi fick gav verkligen mersmak. Vår guide Sam hade varit där massor med gånger, och han sa att detta var resans höjdpunkt varje gång, och som ambassadör för Australien var det först och främst Wilson's Promontory han ville visa upp.

Där hade vi närkontakt med vad som antaglien var en "Tiger Snake". Egentligen skulle vi titta på kängurur och emus, men kanske hade de blivit rädda för ormen. Det roliga var att ormen i det närmsta ringlade sig över kängorna på en kille från Tyskland. Andreas, som han hette, var cool och stod still, tills Sam såg vad som hände och skrek "Andreas, move, move, move!!". Då blev det fart bland alla medpassagerare, minsann. Tydligen ska man stå still så länge ormen uppför sig normalt, men när den kommer rakt mot dig är det läge att flytta på sig. Alltid lär man sig något nytt. Det är förresten en synvilla att jag står så långt ifrån ormen. Man skulle ju kunna tro att jag blev rädd och backade, när det i själva verket är mitt vidvinkelobjektiv som får det att se ut så. Jo, säkert.

2007-02-14--10-03-08.00.jpg 2007-02-14--11-56-53.00.jpg
2007-02-14--12-11-22.00.jpg 2007-02-14--12-11-48.00.jpg

Ett par guider hävdade att de stora träden som syns i bilderna nedan en gång kanske var världen högsta träd. Men innan någon mätt hur höga de egentligen var hade man fällt alla praktexemplar och byggt hus av dem i de expanderade städerna. Träden heter "Mountain Ash", men det är inte alls en art av ask utan en slags eukalyptus. Det finns en vansinnig mängd olika eukalyptus, och en del har fått namn vars syfte tydligen varit att bota hemlängtan mer än att beskriva dem. Å andra sidan har många fått väldigt beskrivande namn i stil med "Stringybark", "Ironbark", etc.

Hur som helst tvivlar jag på påståendet att detta skulle ha varit världens högsta träd. För åtta år sen jämt var jag på semester i Kalifornien och besökte då redwoodskogen där världens högsta art lever (scrolla ner lite om länken inte funkar helt). Och skillnaden är ju enorm. Men vi såg å andra sidan några stammar från eukalyptusträn som fällts för länge länge sen och sparats som minnen, och de var riktigt stora. Så kanske beror känslan bara på att verkligen alla stora exemplar verkligen är fällda. Ja, tyvärr kommer det ju ta ett tag för dem att växa upp igen, så jag lär väl aldrig få reda på detta.

2007-02-13--17-59-16.00.jpg 2007-02-13--18-03-15.00.jpg

(En rolig grej är att flickan som masserar nacken längst fram i bussen heter Julia Karlsson, men inte kan just ett enda ord svenska. Hennes mamma hade tydligen varit gift med en äktsvensk Karlsson, men äktenskapet hade snart övergått till ett ömsesidigt ogillande, så Julia hade nästan aldrig träffat pappan, och således inte lärt sig svenska. Hon tyckte själv att det kändes dumt, men det var tydligen väldigt begränsat med svenskakurser i Schweiz.)

2007-02-14--08-18-56.00.jpg 2007-02-14--08-25-44.00.jpg

Melbourne

I Melbourne hade vi lyxen att ha en hel villa för oss själva. Gratis. Detta berodde på att jag skulle hälsa på min blivande arbetsplats ARRB som har sitt huvudkontor i en förort till Melbourne. Det var väldigt skönt att kunna tvätta, ta ett bad, och inte behöva ta med sig en nyckel varje gång man skulle gå på toaletten. Eftersom vi visste att vi skulle tillbaka till Melbourne för en längre vistelse så småningom skar vi ner på ambitionerna vad gällde sightseeing.

Tasmanien

2007-02-21--16-34-37.00.jpg 2007-02-21--19-04-26.00.jpg Tasmanien var den bästa delen av Australien. Old Bar och Namaste Beach House var det bästa stället, men Tasmanien var den del vi gillade bäst. Vi åkte båt dit med den fina färjan Spirit of Tasmania, vilket tog en natt och lite till.

2007-02-23--14-01-43.00.jpg Från Devonport där färjan lade till tog vi en direktbuss genom hela ön ner till Hobart på sydsidan. Det första vi gjorde i Hobart var att besöka "The Australien Arctic Division" beläget strax utanför själva stan. Vi hade blivit rekommenderade av en blivande kollega på ARRB att anmäla oss som frivilliga för framtida expeditioner dit. Jenni har som en livsdröm att få åka dit och frågade lite försiktigt i receptionen om det verkligen fanns någon möjlighet att jobba på Arktis. Men det visade sig vara lika populärt bland australiensarna som jag inbillar mig att det är bland svenskar, så allt frivilligarbete gavs till studenter på, typ, polaruniversitetet.

Med de goda erfarenheterna vi hade från OzExperience köpte vi en sjudagarsresa med dem runt i det närmaste hela ön. Med start och slut i Hobart, reste vi medurs runt ön. Den sydvästra delen av Tasmanien är i princip väglöst land, där man hoppas att den troligen utrotade tasmanska tigern ska leva kvar i någon av människan obesökt dalgång. Men i övrigt kan man besöka det mesta av ön, och vi fick se så mycket att vi var nöjda.

Tasmanien är ett kolsvart kapitel i Australiens annars mycket mörka historia (och nutid) angående aboriginerna. Man vet inte så mycket om de som bodde där för alla urinvånare blev mer eller mindre slaktade innan någon slags medkänsla växt fram bland nybyggarna. Än idag är det enorma problem med motsättningarna mellan aboriginernas livstil och de mer nyligen invandrade nybyggarna. Många aboriginer bor fortfarande i reservat, och jag blev väldigt förvånad över hur pass liten del de verkar ha i det övriga samhället.

2007-02-23--11-49-14.00.jpg 2007-02-25--08-48-12.00.jpg
2007-02-25--08-58-37.00.jpg 2007-02-25--09-18-35.00.jpg
2007-02-25--13-22-16.00.jpg 2007-02-25--13-36-19.00.jpg
2007-02-25--13-42-21.00.jpg 2007-02-25--15-25-28.00.jpg

Här hade vi återigen närkontakt med en giftorm. Denna gång syns den ju till och med på bilden. Även denna gång beror min bild på att jag hade ett vidvinkelobjektiv och inte att jag blivit rädd och tagit några steg tillbaka. Säkert.

2007-02-25--17-40-40.00_PANO_2.jpg

Den lilla bäcken i sista bilden ovan innehåller någonting så fantastiskt som drickbart vatten. Efter ett par vändor i de svenska fjällen, eller egentligen i den svenska naturen över huvud taget, känns ju inte detta som något nytt. Men vår guide Andy slog på stora trumman för detta, så vi fick alla fylla våra fältflaskor och dricka lite grann. Vattnet var gott, så det var ju inget fel i det. Synd bara att det inte går att göra på flera ställen.

2007-02-25--17-44-38.00.jpg 2007-02-25--17-47-30.00.jpg
2007-02-26--07-46-41.00.jpg 2007-02-26--10-51-06.00.jpg
2007-02-26--14-34-42.00.jpg 2007-02-26--14-38-13.00.jpg
2007-02-26--15-44-28.00.jpg 2007-02-26--15-46-43.00.jpg
2007-02-26--18-00-13.00.jpg 2007-02-26--18-01-14.00.jpg
2007-02-26--18-08-14.00.jpg 2007-02-26--18-08-42.00.jpg 2007-02-26--18-11-33.00.jpg
2007-02-26--18-17-56.00.jpg 2007-02-26--18-21-45.00.jpg
2007-02-26--18-55-03.00.jpg 2007-02-26--18-57-18.00.jpg

Återigen är vi på en plats där Claes Grundsten redan satt sin fot. Vi befinner oss vid "Cradle Mountain" i "Cradle Mountain-Lake St Clair National Park" där "Overland Track" startar. (Om du har tillgång till "Äventyrets Stigar" kan du slå upp sidan 166 för att se hur Cradle Mountain kan se ut på bild.) Redan tidigt hade vi dragit ner på ambitionerna att hinna med något avancerat friluftsliv, men var väldigt glada att guiden Andy tog oss med på en fyratimmarsvandring i bergen.

2007-02-27--09-50-54.00.jpg 2007-02-27--11-13-41.00.jpg
2007-02-27--11-35-47.00.jpg 2007-02-27--12-43-06.00.jpg
2007-02-27--12-49-08.00.jpg 2007-02-27--13-20-02.00.jpg
2007-02-28--14-00-15.00.jpg 2007-02-28--15-43-51.00.jpg
2007-02-28--15-47-11.00.jpg 2007-02-28--16-00-27.00.jpg
2007-03-01--09-57-26.00.jpg 2007-03-02--09-35-26.00.jpg
2007-02-28--14-00-41.00.jpg 2007-02-28--14-08-19.00.jpg 2007-03-01--16-30-38.00.jpg

En djurpark som jag kan rekommendera varmt är Tasmanian Devil Conservation Park. Det för mig okända djuren den tasmanska djävulen har sedan några år drabbats av en mystisk ansiktscancer. På denna djurpark föds de upp i en frist och hälsosam miljö. Vetenskapsmännen och veterinärerna står tyvärr helt svarslösa hur denna virusbaserade cancer ska botas.

Men där fanns mycket mer än tasmanska djävlar. Till exempel så fanns det ett gäng halvtama kängurur och wallabies. När det skulle utfodras fick de som ville hjälpa till och ge dem pellets från handen. Det var mest barn som verkade tycka detta var spännande, men de tröttnade ganska fort. Jenni och jag fortsatte tills till och med djurskötaren började se lite otålig ut och kängururnas magar var runda som fotbollar. Att besöka en välskött djurpark som denna är ett sant nöje, och som enskild upplevelse räknat antagligen det bästa vi gjorde på Tasmanien.

2007-03-02--13-08-57.00.jpg 2007-03-02--14-01-58.00.jpg
2007-03-02--14-04-24.00.jpg 2007-03-02--14-43-48.00.jpg
2007-03-02--14-44-04.00.jpg 2007-03-02--14-46-31.00.jpg
2007-03-02--14-46-51.00.jpg 2007-03-02--14-48-55.00.jpg
2007-03-02--14-53-15.00.jpg 2007-03-02--14-53-23.00.jpg
2007-03-02--14-55-09.00.jpg 2007-03-02--14-56-15.00.jpg
2007-03-02--14-56-39.00_EDIT.jpg 2007-03-02--15-02-17.00.jpg

Hobart

2007-03-04--14-33-06.00.jpg 2007-03-04--15-32-24.00.jpg Tillbaka i Hobart valde vi att stanna några dagar och se det som vi inte hann med förra gången. Främst innebar detta en "bestigning" av Mount Wellington. Det var en fin vandring upp, men nöjet av den vida utsikten förtogs en smula av den nära på obligatoriska stora bilparkeringen som anlagts på toppen. "Överallt där det finns vacker natur skall man kunna ta sig med bil" verkar ibland vara ett måtto för Australien. Tja, det finns säkert en massa fina platser kvar, men faktum är att många förlorat åtminstone en del av sin skönhet genom alla bilar.

En i detta sammanhang liten fördel med bilvägen var att vi kunde lifta tillbaka, med ett par som utan problem skulle kvala in i den australiensiska politiken om "pot" inte bara är en möjlighet utan att krav i Canberra (se stycket om Canberra ovan om detta verkar mystiskt). Men resan gick bra, och vi blev avsläppta nästan vid dörren till vårt hostel.

Slut på resandet i Australien

Handen på hjärtat blev vi inte sådär överdrivet förälskade i Australien, som många andra verkar ha blivit. Innan jag åkte dit hörde jag uteslutande bra saker, i stil med "åh, det är ju drömresemålet nummer ett", "jag kunde ha stannat hur länge som helst, men hade bara tid i tre månader", och "okej, får se om du kommer hem igen — det tror inte jag". När jag, innan jag åkte dit, förde min kommande resa dit på tal visade det sig att massor med bekanta och kollegor hade barn som hade gift sig och flyttat dit eller bara flyttat dit ändå. Alla verkade trivas jättefint.

Så det är möjligt att jag hade så höga förväntningar, att de inte rimligtvis kunde infrias, eller så passade Australien helt enkelt inte mig hundraprocentigt. Eller lite av båda kanske. På Nya Zeeland träffade vi andra resenärer som delade vår uppfattning och en handfull människor vi talade med hade bestämt sig för att korta av vistelsen i Australien och satsa på övriga Asien istället. Hur som helst kändes det bra att lämna Australien i några veckor och se vad Nya Zeeland hade att erbjuda.

Nya Zeeland

I Nya Zeeland var vi, på grund av den svenska sommartiden tror jag, exakt tolv timmar före Sverige, vilket var lite roligt tyckte jag.

Nya Zeeland är verkligen världscentrat nummer ett för adrenalinsporter. Där föddes bungee jump, och där är det nästan tvång på att man ska hoppa fallskärm om man stannar längre än två dagar i landet. Tyvärr blir det lite väl mycket. Det är svårt att hitta något ställe som inte försöker att sälja någonting i stil med flottfärder, fallskärmshopp, höghöjdsbana, grottnedstigning, zorbing, flottfärd i grotta, samt nästan alla tänkbara kombinationer med höghöjdsbana i grotta undantaget. Du undrar kanske vad zorbing är? Jo, man kliver in i en stor boll och rullar nedför en slänt. Ingenting jag hade lust att betala några hundra för!

Ännu mer tyvärr vill man sälja allt annat som kan räknas som en upplevelse. Detta leder till att områden med rena naturupplevelser hängas in, och sedan får man snällt betala för att ta en promenad och titta på, till exempel, gejsrar eller svavelluktande sjöar. Med alla pengar som tjänas på detta enkla sätt bygger man sedan ett stort informationscentrum som nästan helt tar död på naturupplevelsen. Vid minsta lilla fors bygger Nya Zeeländarna en stor parkeringsplats och kallar det för "one of the ten most impressive rapids in the world". Men det stämmer så klart inte. Säkerligen skulle många av dessa platser varit mycket mycket finare om de lämnats ifred.

På Nya Zeeland hade bussföretagen ett annat koncept på sina biljetter. De fanns en hel massa företag som konkurrerade om turisterna, och efter lite jämförande valde vi Magic, med biljetten Magic Adventure. Den hade rutten Christchurch - Kaikoura - Picton - Wellington - Napier - Taupo - Rotorua - Mt Maunganui - Thames - Auckland - Waitomo - Rotorua - Taupo - Turangi - Wellington - Picton - Nelson - Greymouth - Franz Josef - (Fox Glacier) - (Makarora) - (Wanaka) - Queenstown - Dunedin - Lake Tekapo - (Mt Cook) - Christchurch där jag markerat alla ställen vi stannade i med fetstil, och satt egna stopp inom parenteser. Som, misstänker jag, en följd av Nya Zeelands status som "been there, done that"-landet i världen var det många busschaufförer som gärna ville vara lite coola och försökte få passagerarna att leka lekar som förde tankarna till nollningen på Teknis. Tack och lov var det oftast ett ganska svalt mottagande för dessa förslag. Det som inte gick att stoppa var dock det ständiga infogandet av uttrycken "bad as" och "sweet" som i mångt och mycket skapar den nyzeeländska varianten av engelska. Det krävdes en enorm koncentration från min sida att hänga med bland slanguttrycken, och många asiater försökte inte ens. Många chaufförer var å andra sidan väldigt tydliga vilket jag tror att de allra flesta uppskattade.

Kaikoura

Den första upplevelsen på Nya Zeeland blev en valsafari. Detta har varit en dröm sedan barnsben för Jenni, och det fanns ingen anledning att bli besviken. Två valar som låg och "luftade" sig inför djupa dyk såg vi. Fast egentligen ser man inte så mycket mer än blåshålet och den lilla fontän som skapas när valen andas, innan själv dyket sker då den mäktiga sjärtfenan kommer över ytan. Dock är denna fena så, jag frestas att säga fenomenalt, stor och mäktig att det är svårt att vara oberörd. Betydligt livligare var alla delfiner som showade och lekte vid båten

2007-03-10--12-02-21.00.jpg 2007-03-10--12-33-37.00.jpg
2007-03-10--12-45-41.00.jpg 2007-03-10--13-06-02.00.jpg

Från Kaikoura tog vi en promenad runt staden alldeles egna halvö (Karta), med bilder nedan

2007-03-11--09-43-31.00.jpg 2007-03-11--10-21-44.00.jpg
2007-03-11--10-21-53.00.jpg 2007-03-11--10-30-19.00.jpg
2007-03-11--10-35-52.00.jpg 2007-03-11--11-16-07.00.jpg
2007-03-11--11-16-28.00.jpg 2007-03-11--11-18-47.00.jpg

Wellington

Liksom australiensiska städer följer städerna på Nya Zeeland mönstret "har du sett en har du sett alla". Så det var inte så mycket att uppleva där. Vi gick till staden stolthet: museet Te Papa. Detta har utställningar om Nya Zeeland naturhistoria, Maorihistoria, invandrarhistoria, samt utställningar om Nya Zeeland natur och dess historia. Ungefär som de Naturhistoriska, historiska, och etnografiska museerna i ett. Här krävdes det disciplin för att hålla reda på allt, men den disciplinen hade man lagt på besökaren snarare än de som gjort utställningen. Från en liten utställning om vulkaner kom man rakt in i en om italienska invandrare, för att därefter mötas av en om Maoriernas eskatologiska föreställningar. Dessutom var det väldigt interaktivt (inget slötittande här tack) så man var tvungen att hela tiden trycka på knappar eller pekskärmar för att få reda på något. Det var verkligen ett jättefint och påkostat museum, men på tok för rörigt för min smak. Det var en del skolklasser där och de verkade betydligt mer nöjda än jag var, och kanske var det den främsta målgruppen.

Napier

2007-03-15--11-28-14.00.jpg I Napier var den störta händelsen att vi bodde i stadens gamla fängelse. Det var riktigt intressant eftersom det var väldigt bevarat och man fick en i alla fall liten inblick hur livet kan ha tett sig där. Bland annat låstes dörren till vårt rum utifrån, men vi skötte oss tydligen ordentligt och klarade oss från att bli inlåsta.

2007-03-16--09-18-07.00.jpg 2007-03-16--10-15-16.00.jpg

Mt Maunganui

I Mt Maunganui bodde vi på ett verkligen jättebra hostel: Pacific Coast. Så om du har vägarna förbis rekommenderar jag det varmt. Framförallt berodde det på att föreståndaren hade en nolltolerans mot dåligt uppträdande. Det låter kanske självklart men på alltför många platser försökte ägarna att hålla ordning med lappar i stil med "din mamma jobbar inte här" och "för allas trevnad  . . .". Detta hade dock föga effekt på en del, företrädesvis, unga gäster som antagligen tyckte att det var skönt att vara borta från föräldrarnas kontroll, och kände att det gjorde lite uppror och revolt mot etablissemanget när de inte diskade efter sig. Jag vet egentligen inte, men det förkom så ofta att det måste funnits någon anledning till det. Men på Pacific Coast hade de installerat videoövervakning i köket. Det fanns inget annat sätt sade ägaren, och fortsatte med att säga att de som inte gillar det får bo någon annanstans.

2007-03-18--10-14-29.00_PANO_2.jpg

Jag var lite hängig dessa dagar, men Jenni fick möjlighet att uppleva en av hennes stora drömmar: att simma med delfiner. Eller att dras efter en bår med delfiner borde det egentligen heta för det var så det gick till. Det visade sig också att Jenni är en mästare på att hålla utkik efter delfinerna, vilket hon belönades med en fin liten delfinskulptur för. Förutom det kalla vattnet hade allt varit kanonbra. Själv låg jag hemma och läste.

Man kan ana från bilderna att staden Mt Maunganui ligger som på en remsa mellan två stränder, och det hela blir väldigt tydligt när man tittar på en satellitbild. Bilderna är tagna från toppen på den nästan konformade kullen som avslutar staden. Zoomar man in vid foten av kullen mot staden till ser man en badanläggning där vi värmde upp oss i tempererade saltvattenspooler.

2007-03-18--10-13-46.00.jpg 2007-03-18--10-14-53.00.jpg

Auckland

Har du läst det jag skrivit ovan behöver jag bara säga att detta var ytterligare en nyzeeländsk stad. Vi hittade dock ett par bra friluftsbutiker där Jenni köpte ett par billiga kängor och jag ett par fantastiska byxor av märket Cactus. (Tips till någon entreprenör som läser detta: skaffa ensamrätt till dessa brallor i Sverige och sälj dem i mängder och bli rik.)

2007-03-21--12-54-33.00.jpg 2007-03-21--13-32-56.00.jpg
2007-03-21--14-15-43.00.jpg 2007-03-21--14-16-10.00.jpg

En dag tog vi en färjetur ut till ön Rangitoto. Det speciella med Rangitoto är att det är så ung: endast drygt 600 år gammal. Jag vet inte hur fort öar normalt sett mognar, men jag måste säga att Rangitoto vuxit till sig väldigt snabbt. Att ön skapats av ett vulkanutbrott framgick med all tydligthet. Dels var ön formad som en vulkan, dels var marken täckt av krispig och väldigt vass lavasten. Det var en fin promenad upp till toppen, varifrån det var en riktigt trevlig vy in mot Auckland. Från en skylt på ön lärde jag mig att jag är i gott sällskap när jag säger att jag inte vet hur fort öar mognar. Detta sällskap utgörs förvånande nog av dem som studerar just ömognad (även om de säkert myntat ett finare ord för det). På en informationsskylt stod det nämligen att läsa att det enligt den senaste forskningen borde det tagit betydligt mycket längre tid för ön att få växtlighet. Det uppenbara faktum att verkligen hela ön täcktes av skog verkar inte fått någon att revidera dessa teorier. Ja, dessa forskare.

Rotorua

I Rotorua kan man utan att skämmas fisa mitt på öppna gatan. Det beror på att man är skyddad av naturligt förekommande "moln" av svavel och allmän illalukt. De kommer i sin tur från sprickor i marken som i sin tur kommer från den vulkaniska aktiviteten i området.

Rotorua är en av få städer där vita nybyggare och Maori kunde hålla någorlunda samt från början. Idag är fördelningen bra nära 50/50 mellan invandrare och Maori, vilket var lite grann av en succé tillade guide. Några minuter senare fick vi reda på att detta också var det enda stället där det inte var klokt att gå ut ensam efter mörkrets inbrott.

Jag brukar alltid roa mig med att läsa lokalpressen när jag är ute och reser. I Australien och Nya Zeeland var detta extra roligt eftersom dels pratar de engelska, dels finns det lokaltidningar i nära på varenda liten by. Som i Sverige på trettiotalet, tror jag. Så jag läste "Napier News", "Taupo Times", och "Rotorua Gazette", eller vad de nu hette. I lokaltidningen i Rotorua var det bara inbrott, misshandel, bilstölder, fylla, etc. Det fanns nästan ingenting annat i tidningen, så även om samspelet mellan vita och Maori har gått väldigt mycket bättre än motsvarande sak på Australien verkar det finnas problem som inte har adresserats tillräckligt.

2007-03-23--09-09-12.00.jpg 2007-03-23--09-17-27.00.jpg
2007-03-23--09-21-46.00.jpg 2007-03-23--09-23-12.00.jpg

Taupo och Tongariro Crossing

2007-03-24--08-20-10.00.jpg Kanske har du hört talas som en serie böcker och sedermera filmer som heter "Sagan om Ringen". Har du inte det är du inte välkommen till Nya Zeeland. Alla som passerar tullkontrollen måste svara rätt på tre av fem slumpmässigt utvalda frågor om filmen. Svarar du fel får du vända. Okej, jag överdriver, men Sagan om Ringen är stor på Nya Zeeland. Om jag inte missminner mig skrev Tolkien böckerna efter att ha studerat de isländska sagorna, och tyckte att England borde ha något likanande. Nu har Nya Zeeland slukat detta med hull och hår.

Ett illustrerande exempel. En dag hade vi en busschaufför på minst 65 bast som inte sa så himla mycket vilket var ganska skönt. Men plötsligt så pekade han ut på ett stort fält och sa att där stod det stora slaget, och lade till ett namn som jag inte kände till. Det här verkade konstigt: ett slag på Nya Zeeland på ett ställe som med all sannolikhet var skog för bara hundra år sen. Mer detaljer om slaget kom, och det hela verkade alltmer osannolikt. När han pratade vidare om andra saker förstod jag till slut att det var platsen där man filmat något stort slag till Sagan om Ringen. Men han pratade om det precis som att det hade hänt på riktigt, och innerst inne undrar jag om han inte trodde på det en liten smula.

2007-03-24--10-01-39.00_PANO_3_EDIT_01.jpg

Jag nämner allt detta nu för vi stod, inför vandringen på Tongariro Crossing, vid foten av "Mount Doom". Det heter naturligtvis något annat som folk börjar glömma bort eftersom alla bara säger "Mount Doom", och gärna med ett litet vibrato på Doom. Det är ett häftigt berg, och jag kan inte hindra mig själv från att skriva att det är ett berg som taget ur en film. Tar man en tidig busstur ut till starten av leden har man tid att bestiga det, men vi valde en senare tur och skippade bergsklättringen.

Vandringen började från ett väldigt stort vindskydd och gick den första halvtimmen på en lång lång spång. Hela tiden hade vi Mount Doom på vår högra sida. Efter den lugna starten blev den en ganska tuff halvtimme med rejält brant vandring, som slutade uppe på en stor platå där det var lämpligt att ta en liten rast och njuta av den hänförande utsikten. Den vulkaniska jorden gör att bergen skiftar i alla möjliga färger, vilket var svårt att se sig mätt på.

Efter en liten vila gick vandringen nerför, och snart kom sjöarna "The Emerald Lake" och "The Blue Lake" inom synhåll. Jag är inte geolog, men jag antar att den mineralrika jorden har lakat ur en massa mineraler i vattnet som är just klart smaragd- och blåfärgat.

2007-03-24--10-57-57.00.jpg Från Sverige är jag van vid att träffa endast enstaka människor när jag är ute i naturen. Allt sånt bör man vänja sig av med när man ägnar sig åt friluftsliv i Australien och Nya Zeeland. De populäraste ställena besöks av tusentals människor per dag, vilket naturligtvis skapar en helt annan atmosfär än lugnet i de svenska fjällen. Egentligen spelar det ingen större roll, om det inte vore för de som uppenbarligen uppfattar all form av fysisk aktivitet som tävling. Ofta vill folk försöka att tränga sig förbi när någon sänkte tempot vid ett litet vad eller en tvär brant. Jag gick därför löjligt långsamt på de sträckor där det inte gick att passera mig, och spelade intresserad av stenar och grässtrån jag hittade på leden. På ett sätt är det ju dock roligt att det är så många människor som uppskattar en dag i naturen, men vill man prompt "powerwalk" så kan man ju välja en mindre trafikerad plats, tycker jag.

Från sjöarna gick vandringen lite upp och ner för att de sista timmarna går långsamt nerför i en alltmer lummig växtlighet, som avslutades med en frodig tempererad regnskog. Turen vi tog slutade på en parkering där samma buss som lämnat oss på morgonen hämtade upp oss och körde oss tillbaka. Ett väldigt fint arrangemang, och en väldigt fin naturupplevelse — utan direkt konkurrens det bästa på hela nordön.

2007-03-24--07-23-57.00.jpg 2007-03-24--08-01-31.00.jpg
2007-03-24--10-01-50.00.jpg 2007-03-24--10-44-02.00.jpg
2007-03-24--11-01-29.00.jpg 2007-03-24--13-11-49.00.jpg

Wellington

På grund av färjekommunikationen fick vi stanna en natt till i Wellington, vilket dock inte förändrade vårt första intryck. Av andra resenärer förstod vi att det var stor skillnad i klubbliv de olika städerna emellan, men är det sånt du vill läsa om har du kommit till fel ställe, är jag rädd. Vi köpte lite asiatisk take-away och hade en lugn hemmakväll, innan vi nästa dag tog färjan tillbaka till sydön.

Nelson

2007-03-29--10-42-14.00.jpg 2007-03-29--10-57-15.00.jpg Abel Tasman är ett namn man stöter på då och då. Först och främst genom Tasmanien som jag behandlade ovan, men det kommer alltså igen. Abel Tasman var en holländsk sjöfarare som redan 1642, som förste vita man, upptäckte Tasmanien. Av lojalitet till sin chef döpte han det till Van Diemens Land. Sen åkte han till Nya Zeeland, vidare norrut och hem igen. Genom denna manöver lyckades han med konststycket att segla runt hela den Australiensiska kontinenten utan att upptäcka den. Men han kom tillbaka ett år senare och seglade längs stora delar av nordkusten. Detta var dock helt ointressant tyckte det Holländska Ostindiska Kompaniet, och Australien lämnades i över etthundra år innan James Cook återfann kontinenten, landare vid Botany Bay, och gjorde anspråk på hela kontinenten i ett slag.

På Nya Zeeland hade Tasman oturen att stöta på en grupp krigiska Maori när han skulle landsätta några av sina män. Enligt våra guider finns det belägg för att Maorikrigarna dödade och åt upp sjömännen medan Tasman med resterande manskap låg för ankar och kunde inte annat än titta på. Av förståliga skäl lättade han ankar och seglade iväg från platsen som han döpte till "Murderers' Bay", men som idag kallas för det betydligt mycket mer turistvänliga men ack så trista "Golden Bay".

Som en försenad ursäkt ligger "The Abel Tasman National Park" ungefär på platsen där Tasman ville stiga iland, och i nationalparken går "The Abel Tasman Coast Track". Hela leden är 51 kilometer men vi gick en dagstur från Torrent Bay till Marahau. Återigen var det ett fint arrangemang med buss och båt till startplatsen och busshämtning vid slutet.

Den här dagen hade vi värdets makter emot oss — ihållande regn nästan hela tiden. Det var dock skönt att få röra på sig ordentligt, och det fanns ett mysigt café där vi väntade på bussen, och vi drack te och cafe latte som aldrig förr. Som ren information kan jag tillägga att "The Abel Tasman National Park" är väldigt populär bland kajakare. Det finns några klassiska bilder där en utter bokstavligen hoppat upp på en kajak för att vila sig, och det ser ju onekligen väldigt gulligt ut.

Greymouth

Det regniga vädret höll i sig på vägen mot nästa stopp som var Greymouth. På vägen dit stannade vi på några ställen varav jag främst kommer ihåg Punakaiki med "pannkaksberget". Det syns ganska tydligt i bilderna var namnet kommer ifrån. Här skulle det även finnas så kallade blåshål, men det var väl en lugn dag trots regnet för det vi såg var mer i skala som en stor perkulatorbryggare. Det här var ett sånt ställe som förstörts av en alltför stor anläggning runtomkring. Restauranger som sålde pannkakor (oooh, originell tanke) och krims-krams dominerade platsen, och det hela kändes helt konstgjort efter bara några minuter.

Väl frammer i Greymouth checkade vi in i ett av de trevligare hostels vi bodde i. Detta hette "Noah's Arc" och varje rum hade ett djurtema. Ägarnas entusiasm visade sig även i att det var väldigt välskött och ordnat.

2007-03-30--11-31-20.00_EDIT.jpg 2007-03-30--12-12-20.00.jpg
2007-03-30--13-32-16.00.jpg 2007-03-30--13-33-39.00.jpg
2007-03-30--13-34-11.00.jpg 2007-03-30--14-05-51.00.jpg
2007-03-30--14-06-23.00.jpg 2007-04-01--09-41-46.00.jpg

Franz Josef

Franz Josef domineras helt och hållet av glaciären med samma namn. I byn kan man köpa helikopterflygningar, heldagsturer, halvdagsturer, eller bara en snabbvisit till glaciären. Men ingenstans står det att det är bara drygt en timmes promenad genom den underbara regnskogen för att komma dit. Men se det tog vi reda på som ensamma turister gick vi dit. All den där kommersen runt allt var ganska tröttsam. Vill man flyga helikopter är det naturligtvis bra att möjligheten finns (och tro mig, den fanns alltid), men att betala dyrt för att åka i buss i tio minuter, och sedan ta på sig bylsiga orange jackor och vandra efter en guide med isxyor på ryggsäcken för att bara titta på mynningen av en glaciär känns ju lite överdrivet. Men jag tror att folk antog att man liksom skulle köpa en tur för att kunna ta sig dit, och så köpte många den enklaste turen fast det gick alldeles utmärkt att göra allt på egen hand.

2007-04-02--12-31-27.00_PANO_2_EDIT_01.jpg

Väl framme vid glaciären blev vi inte besvikna. Jag vet inte så mycket om hur man mäter storlekar på glaciärer, men även om glaciären i Franz Josef inte är jättestor är den väldigt dramatisk och imponerande. Varningsskyltarna om livsfara börjar cirka en kilometer från glaciären, så vi kände oss tvungna att gå förbi dem för att kunna se något. Trots allt regn dagarna innan var det en ganska lugn dag när vi var där. Vattnet forsade fram lite halvhjärtat ut mynningen som påminde starkt mo en hangardörr. Ibland lossnade isblock lite längre in och plaskade till, så man fick ingen större lust att gå in där.

2007-04-02--10-01-05.00.jpg 2007-04-02--10-50-20.00.jpg
2007-04-02--10-51-10.00.jpg 2007-04-02--11-34-31.00.jpg
2007-04-02--11-18-08.00.jpg 2007-04-02--11-34-43.00.jpg
2007-04-02--11-45-36.00.jpg 2007-04-02--11-45-52.00.jpg

På tillbakavägen valde vi bilvägen för att kunna rekognoscera vägen till "Lake Wombat" som vi hade sett på en karta. Dagen efter kände jag mig dock så hängig att jag vilade upp mig medan Jenni gick tillbaka till wonbatsjön. Varför sjön heter wombatsjön vet jag inte, men det är lite underligt eftersom wombats lever uteslutande i Australien. De är, i förbigående sagt, väldigt gulliga djur som nästan kan tävla koalorna i den ligan. Hur som helst var Jenni nöjd med promenaden och eftersom det inte gick några arrangerade turer dig var hon helt ensam.

Själva samhället Franz Josef kändes lite grann som en exklusiv skidort, vilket det kanske också är på vintern. Där fanns flera fina restauranger, och den vi gick till serverade dessutom enormt stora portioner.

Fox Glacier

Samhället Fox Glacier domineras inte lika fullständigt som Franz Josef av den närliggande glaciären. Här finns nämligen sjön "Lake Matheson" som erbjuder en fin utsikt mot topparna Mount Cook och Mount Tasman. Mount Cook är Nya Zeelands högst berg, men jag återkommer till det längre ner. Första dagen gick vi till glaciären. Återigen var det bussresor som gällde, men vi tyckte att vi åkte tillräckligt med buss vanliga dagar. Dessutom var det en fin tur genom en regnskog även där.

2007-04-04--09-29-48.00_PANO_2.jpg

Inramningen till Fox var ytterligare lite mer dramatisk än vid Franz Josef. Regnskogen växte bokstavligen hela vägen fram till glaciären, som ändå låg lite mer öppet än grannglaciären i norr. Från marken var upplevelsen ungefär densamma mellan de två, men vid Fox kunde man att en entimmesvandring upp till utsiktplatsen "Chalet Lookout". Därifrån var utsikten makalös och vi ville aldrig gå därifrån.

2007-04-04--10-31-24.00.jpg 2007-04-04--10-39-23.00.jpg 2007-04-04--10-37-06.00.jpg
2007-04-04--11-25-10.00.jpg 2007-04-04--11-46-10.00_EDIT_01.jpg

Dagen efter gick vi till den andra sevärdheten, Lake Matheson. Med svenska mått mätt är detta en särdeles vanlig sjö, men sjöar är ju nästan alltid fina att besöka, och så även denna. Naturligtvis fanns det både bussparkering och restaurang i dess anslutning. Det är nära på obligatoriskt att man fotograferar Mount Cook i reflektionen i sjön, och så gjorde även jag. Det är kul att se att speglingen måste ha en svagt polariserande effekt eftersom toppen syns mycket tydligare i spegelbilden än genom endast luften.

2007-04-05--09-12-32.00.jpg 2007-04-05--12-34-38.00.jpg
2007-04-06--07-14-50.00.jpg 2007-04-06--07-35-24.00.jpg
2007-04-06--07-49-19.00.jpg 2007-04-06--07-49-31.00.jpg

Makarora

2007-04-07--11-34-22.00.jpg Makarora hade vi läst att det skulle vara ett litet himmelrike för vandrare, men vi missade nog det finstilta där det antagligen stod bilburna vandrare. Eller så tar man det för givet. För visst fanns det några vandringsleder runt Makarora, men alla utom en var man tvungen att åka bil en halvtimme eller mer till. Problemet var inte att det inte fanns andra stigar runt Makarora, men att man inte fick gå på dem. Vid sådana tillfällen är det väldigt lätt att uppskatta den svenska allemansrätten. I Australien och Nya Zeeland låg lederna på statens mark, eller så hade markägarna givit sitt tillstånd vilket tydligt kungjordes med stora skyltar.

2007-04-08--11-25-48.00.jpg 2007-04-08--12-34-55.00.jpg

Men vi nöjde oss med den vi enkelt kunde ta oss till. Den gick från utkanten av byn och egentligen rakt upp mot kalfjället. Dagen innan och dagen efter vi gick var det strålande solsken, men när vi gick kom vi efter ett par timmar bokstavligen talat upp bland molnen. Upp gick väl bra, men ner var riktigt jobbigt. Fukten gjorde allt blött och efter allt stillasittande var vi väl inte i toppform. Så benen var lite darriga när vi kom tillbaka till vårt rum, och dagen efter var det skönt att bara vila.

Tyvärr fick vi inte bo i ett av de väldigt charmig husen som avbildas ovan. Faktiskt fick vi bo i en länga som kallades för stallet, men det var betydligt mycket bättre än så.

Wanaka

Wanaka var den absolut finaste platsen på hela resan, och jag tycker att panoramat nedanför talar för sig självt. Kanske är Wanaka det finaste samhälle jag varit i. Panoramat är taget från strandpromenaden mitt i centrum. Det är nog inte så många samhällen som kan visa upp en liknande vy. Som man ser på de följande bilderna var det ännu finare när man klättrat upp för bergen (eller snarare gått uppför ett av bergen), men där fanns det inte mycket annat än får och turister.

2007-04-09--08-16-55.00_PANO_6_EDIT_01.jpg

Utsikten som vi gick upp på heter "Roy's Peak" och det är hela 1300 höjdmeter att ta från vägen innan man står på toppen. Men jag tycker att bilderna visar att det är värt det. Det var en fullkomligt underbar utsikt, och så hade vi tur med vädret. Det enda som fick oss att gå ner var att vi visste att det skulle ta några timmar innan vi var hemma igen.

2007-04-09--13-06-30.00_PANO_5_EDIT_01.jpg

När vi kom ner till parkeringen hade vi turen att träffa på ett par unga tjejer med bil. Skulle de möjligtvis in till Wanaka. Ja, det skulle de. Kan vi få följa med? De tittade på varanda, och sa "No". Vad paff man blir. Men vi behövde bara gå i en kvart innan två tjejer från Israel stannade och körde oss fram till dörren.

2007-04-09--12-59-19.00.jpg 2007-04-09--12-59-28.00.jpg
2007-04-09--13-03-41.00.jpg 2007-04-09--13-04-10.00.jpg
2007-04-09--13-47-15.00.jpg 2007-04-09--13-47-25.00.jpg 2007-04-09--14-21-41.00.jpg

Queenstown

2007-04-10--15-32-35.00.jpg "Har man sett en nyzeeländsk stad har man sett alla" har jag skrivit tidigare, och det gäller även Queenstown. Okej, den ligger snäppet finare än många andra större städer, men staden i sig var ingenting att hurra för. Queenstown är adrenalinstaden i adrenalinlandet, så där fanns det allt och lite till att välja på. Men, i tjuren Ferdinands anda, tog vi en fin promenad längs sjön. Förutom att det kom sydliga vindar med kall luft från Antarktis var det ett jättefint ställe att vandra lite grann på. Båda kvällarna avslutade vi på en mysig restaurang där det serverades en riktigt god caesarsallad. Jag har inte nämnt det tidigare, men Jenni tog så ofta det bara gick långa bad i de bubbelpooler som ofta fanns på hostlen vi bodde på.

Bilderna nedan visar platsen för världen första bungee jump, världens brantaste gata, samt platsen fär världen största runda stenar på en strand, eller något åt det hållet.

2007-04-13--06-56-06.00.jpg 2007-04-13--09-08-30.00.jpg

Dunedin

Från Queenstown var det inte mycket mer än en transportsträcka ner till den för mig helt okända universitetsstaden Dunedin. Broschyren vi fått av bussbolaget var alltid överdrivet positivt till alla ställen vi kom till, men på Dunedin stod endast att man kunde titta på järnvägstationen men att den inte var så värst fin, ungefär. Därför blev vi positivt överraskade när vi rullade in i en stad med en massa caféer och restauranger, och ett flertal biografer. Jag visste inte så mycket om Nya Zeeland innan jag åkte dig, men att jag aldrig ens hört talas om Dunedin är märkligt. I mitt arbete har jag ofta jagat forskningsrapporter från världen alla hörn, men något universitet i Dunedin kan jag inte påminna mig. Och det är väl så att Nya Zeeland inte har utmärkt sig som ett forskningsland precis. Inte inom ingenjörskonsten i alla fall.

Lake Tekapo

Lake Takapo var en trevlig liten by där vi hade turen att få ett rum i en byggnad lite vid sidan av huvudbyggnaden. På detta sätt fick vi ett fint kök och ett vardagsrum med gaskamin i stort sett för oss själva. Vi gick dagsturer längs sjön (som också skapats av "The Snowy Mountains Hydroelectric Scheme" som jag skrev om ovan. Gick man rätt var det mycket enkel vandring, men vi gick fel och kämpa hårt i en del slänter helt överväxta med aggressiva kardborrar.

2007-04-13--15-52-13.00.jpg 2007-04-14--11-08-28.00.jpg
2007-04-14--11-13-33.00.jpg 2007-04-17--12-33-10.00.jpg

En stor överraskning var att det fanns en japansk restaurang i Tekapo, och ännu större blev överraskningen när vi upptäckte att det var den absolut bästa japanska restaurangen vi varit på sedan resan började. Två gånger hann vi med att gå dit, men jag önskar att det hade varit fler. Som grädde på moset hade de en lokal kypare som talade flytande japanska. Han gjorde sin första dag på restaurangen när vi var där, och berättade att hans ambition var att bli en japansk chef.

Mount Cook

Från Lake Tekapo åkte vi upp till Mount Cook för en natt. Vi hade varit duktiga och bokat rum på ett vandrarhem långt i förväg, men tanten på turistinformationen i Wanaka hade inte varit lika duktig då hon hade bokat in oss i ett ställe som heter Glentanner Park långt utanför själv Mount Cook. Jag ringde några arga telefonsamtal till Wanaka och blev lite halvt erbjuden kompensation för det där. Men när den värsta ilskan lagt sig orkade jag inte gå igenom själva kompensationsproceduren. Men det var väl nyttigt att få skrika av sig  . . . Tack vare den vänliga busschauffören blev vi både avsläppta och upphämtade vid vårt ödsliga motell, så det gick skapligt bra ändå.

2007-04-15--09-46-25.00_PANO_2_EDIT_01.jpg

Samhället Mount Cook har kommit till uteslutande på grund av läget i närheten i berget Mount Cook [3754 m]. Det var där som Edmund Hillary lade grunden för sin alpina träning som många år senare skulle sätta honom och Tenzing Norgay som de första människorna på toppen av Mount Everest. Hillary har fått en inte alltför smickrande staty uppförd utan för Eremitaget, som lyxhotellet i byn heter. Annars var jag förvånad över hur lite uppmärksamhet Hillary har i Nya Zeeland. Jag hade förväntat mig statyer, gatunamn, parker, och "Hillary was here"-skyltar lite varstans, men det var först när vi kom till Mount Cook som dessa påträffades.

Här gjorde vi ett par dagsturer, där den ena gav en imponerande vy över toppen. Mount Cook är tekniskt sett ett rätt så svårt berg, och priserna för guidade expeditioner upp på toppen var högre än själva berget. Vi nöjde oss dock med att beskåda det marknivå.

2007-04-15--07-30-14.00.jpg 2007-04-15--07-40-34.00.jpg
2007-04-15--08-08-44.00.jpg 2007-04-15--09-40-02.00.jpg
2007-04-15--09-40-16.00.jpg 2007-04-15--09-41-14.00.jpg
2007-04-15--09-41-54.00.jpg 2007-04-15--10-55-24.00.jpg
2007-04-15--16-06-53.00.jpg 2007-04-16--05-52-00.00.jpg
2007-04-16--05-53-05.00.jpg 2007-04-16--15-06-22.00.jpg

Den sista bilden visar en gammal och skröplig vallhund som inte riktigt vill gå i pension. Ett par timmar om dagen vallade han änderna fram och tillbaka över en liten väg. Änderna verkade inte vara särskilt rädd för honom, men de höll ett visst avstånd i alla fall. Kanske ville de göra hunden glad.

Christchurch

Förutom en händelselös resa tillbaka till Christchurch hände det inte så mycket mer under vår vistelse på Nya Zeeland. Det som imponerade klart mest på oss både var alperna. De är inte tillräckligt imponerande för att motivera en resa dit, men om jag kommer dit igen ska jag verkligen försöka att ta mig mer upp i bergen och vandra på riktigt.

2007-04-16--12-32-18.00.jpg

Copyright © 2007–2013 Peter Andrén