Stugvärd i Alesjaure 2011

Text och bild av Peter Andrén

peter.andren (snabel-a) gmail.com

2011-07-29--10-32-26.68.jpg
Ännu en dag på jobbet! Inger-Lise, jag, Arne, Eva (från Tjäktja)
och Kajsa tar en välförtjänt fikapaus.

Introduktion

2011-07-15--17-54-52.34.jpg Sommaren 2011 (11/7–21/8) var jag stug­värd på Svenska Turist­föreningens fjäll­stuga i Ales­jaure. I text och bild nedan har jag försökt att samman­fatta lite grann om mina förberedelser och upplevelser på plats. Eftersom detta var mitt första stug­värds­upp­drag efter var det en hel del funderingar som snurrade runt i mitt huvud innan jag åkte upp. Främst gällde det maten — vad ska man egentligen skicka upp dit? Hur mycket?

Saken är den att all egen mat skickas upp med Bussgods senast i mitten av mars. På så sätt kan matens levereras ut till stug­platsen med snö­skoter, vilket är mycket billigare än att skicka ut den med helikopter. Så det gäller att hitta produkter som håller i minst några månader och som inte är över­drivet känsliga för kyla och hård­hänt hantering. Det är säkerligen en dålig idé att stoppa ner några flaskor Château d'Yquem i en banan­kartong och se fram emot lyx­middagar i stearin­ljusens sken. Men en tetra med Vino Tinto eller liknande brukar gå bra. Färskvaror tar man lämpligen med sig när man vandrar ut till stugan, eller så flyger man ut och kan då ta med sig ganska mycket extra­mat.

Matfrågan komplicerades av att jag normalt sett handlar min mat med cirka femton minuters fram­för­hållning, och nästan på en dag-för-dag-basis. Nu skulle jag plötsligt handla för två månader och hela femton veckor i för­väg. Det kändes som att det var dömt att miss­lyckas. Men jag fick av­görande hjälp från den rutinerade super­stug­värden Jenni — känd från åtskilliga av mina tidigare rese­berättelser. Hennes inköps­lista blev plötsligt min inköps­lista och med några små för­ändringar av inköpen var mat­frågan löst.

Att vara stug­värd innebär i mångt och mycket att assistera och finnas till hands till alla de vandrare som gästar stugan. I Ales­jaure — STF:s största stug­plats är det för­hållande­vis mycket städning och ren­göring på schemat. Tanken är ju att gästerna ska städa efter sig, vilket också de allra flesta gör, men ofta räcker det inte riktigt hela vägen. Speciellt köken har en tendens att långsamt men säkert bli "orena" om man inte tar ett helhets­grepp på städningen. Enklast, och trevligast, är då att städa köken noga varje dag. I bilderna nedan kan man se hur köket oftast såg ut i den stugan som jag ansvarade för.

2011-07-22--12-14-18.25_EDIT.jpg 2011-07-22--12-15-01.25_EDIT.jpg 2011-07-22--12-15-38.43_EDIT.jpg

Som stugvärd ska man också bemanna butiken och receptionen, städa och elda i bastun, hugga ved till bastun, elda sopor, etc. Själv ägnade jag även en hel del tid åt små­fixande som att laga trasiga lådor, lyfta dörrar som inte gick att stänga, och en massa annan enkel fastighets­skötsel.

Resan dit. Till Katterjaurestugan  . . .

2011-07-03--12-35-47.22.jpg Jag valde att gå till Alesjaure från Katterjåkk. Dels ville jag ta tillfället i akt och se en ny del av fjällen, dels ville jag besöka Svenska Fjällklubbens stuga vid sjön Katter­jaure. Vandringen börjar vid järn­vägs­stationen Katter­jåkk där Frilufts­främjandet driver en turist­station (avbildad här till höger). Jag är osäker på hur mycket aktivitet det är på turist­stationen, men det lilla samhället Katter­jåkk blomstrar — här finns både en stor Coop­butik och en restaurang. Allt detta lärde jag mig ett par dagar för sent, när jag redan var framme vid Katterjaure. För framtida vandrings­turer är det ju trevligt att veta att man kan köpa färsk­varor bara en timmes lätt vandring från Katterjaure­stugan.

Jag hoppar tillbaka några timmar i tiden. Det var en mycket varm och klibbig dag i mellan­sverige näg jag åkte upp. När jag väntade på nattåget på Stockholms Central passade jag på att dricka en kopp kaffe och hade följande samtal med baristan.

— En kopp kaffe tack.
— Ska bli. Och vart ska du åka då?
— Katterjåkk.
— Aha  . . . Ryssland va?

Jag minns inte riktigt vad jag svarade, men jag tror att jag bara förklarade att det var sista stationen innan Riks­gränsen. Senare skulle det faktiskt visa sig att jag fick rejäl användning av den lilla ryska jag kan, men det är en senare historia.

Åter till Katterjåkk. En alldeles alldeles underbar sak är att man kommer  . . . direkt upp på kalfjället! Efter bara någon timmes vandring är det en bahaglig och frisk fjäll­miljö man går i. Det lär nog dröja innan jag startar en fjäll­vistelse med att vandra en hel dag genom björk­skogen vid Abisko — i alla fall på sommaren. Bilden nedanför illustrerar hur vackert det är efter endast cirka två kilo­meters vandring längs en liten grus­väg.

2011-07-03--13-36-07.68_PANO_3_EDIT_01.jpg

Katterjaure­stugan ägs som sagt av Svenska Fjällklubben. Jag har varit medlem i denna förening i några år men tyvärr inte engagerat mig just någonting i dess verksamhet. Publikationen fjället och årsboken Till Fjälls är klart läsvärda, men ett aktivt medlemsskap kändes mer givande. Som ett första litet steg tänkte jag att det var läga att kolla hur "vår" klubb­stuga såg ut. Jag blev sannerligen inte besviken! Stugans läge och inredning är i mångt och mycket bättre än någon av STF:s stugor. Det var garanterat inte sista gången jag besöker den. En lyx­detalj som kändes konstig till att börja med men som jag snart vande mig med är att det finns en vanlig slask! Inget springande med slask­hinkar till en slask­kon med andra ord. Det där var något som vi saknade många gågner i stug­värds­köket i Ales­jaure, där kaffe­kokandet skapar slask i stora mängder.

Som synes i bilden nedan ligger stugan väldigt vackert runt hundra steg från sjön Katter­jaures strand. Det super­goda vattnet hämtar man i den kraftiga jokken från sjöns utlopp. Som man kan ana i bilderna finns det en sol­veranda för lata stunder och goda måltider.

2011-07-03--14-20-27.68_PANO_2.jpg

Under min vistelse i Katter­jaure­stugan hade jag sällskap av två familjer med samman­lagt fyra vuxna och sex barn. De var från dem som jag lärde mig hur förnämligt det är med Coop-butiken och restaurangen i Katter­jåkk. Bland myckat annat kul fick jag äntligen lära mig att spela Texas Hold 'em Poker — en kväll vann jag alla tänd­stickor i hela stugan, men för det mesta var jag en ganska dålig poker­spelare.

2011-07-03--16-48-59.25_PANO_3.jpg

2011-07-04--11-23-01.08_EDIT_2.jpg Det är väldigt vackra omgivningar runt Katter­jaure. Mina fiske­grejer hade jag till största del skickat i Ales­jaure i för­väg så jag kunde inte prova fiska­lyckan. På min vandring från Katter­jaure fick jag lära mig att det finns gott om röding i små­sjöarna vid Stuor-Kärpel, så jag kan bara antaga att det finns fisk även i Katter­jaure. Fiske­grejer och fiske­kort är förresten något som kommer att finnas med på alla mina fjäll­vandringar i fram­tiden.

Tripod­stenar  . . . något som jag fått upp ögonen för sedan min vandring Sarek 2009. Ett tag efter den vandring fick jag nämligen lära mig att det inte är naturens nycker som skapat dessa konstellationer utan med största sannolikhet forn­tida samiska folk. Trots att jag inte har lärt mig mycket mer än så hållar jag utkik efter dessa forn­minnen och meddelar mig med mer intressaerade människor om fina "fynd". Alla dessa stenar hittade jag i direkt närhet till Katter­jaure.

2011-07-04--12-01-49.68_EDIT.jpg 2011-07-04--12-02-19.15_EDIT.jpg
2011-07-05--12-37-47.83_EDIT.jpg 2011-07-05--13-40-57.06_EDIT.jpg

2011-07-04--12-52-31.77.jpg För att komma igång med vandringen tog jag en dagstur runt Katter­jaure en dag. Det var dessutom mina första steg i den norska fjäll­världen om än väldigt litet. Vandringen var ganska enkel bort­sett från ett ganska tufft vad vid inloppet till sjön (bara några meter från riks­gränsen). Det fanns gott om is­ranunkel, med ett särskilt vackert exemplar av­bildat här till höger. Till den foto­tekniskt intresserade kan jag upp­lysa att bilden är tagen med en +4 dioptrer för­sätts­lins. Denna typ av makro­utrustning håller inte riktigt måttet tycker jag, men det beror nog på att jag snålade med kvaliteten på själva linsen.

Vy in mot Norge, som som vanligt ser snäppet mer dramatiskt än motsvarande svenska fjäll. Bilden är förresten tagen en bit in i Norge och i västlig riktning så det är ute­slutande norskt territorium på denna bild.

2011-07-04--12-59-44.66_PANO_5_EDIT_01.jpg

2011-07-05--14-28-57.34_CROP.jpg Det är inte så lätt att fotogafera lämlar — trots att det var lämmel­år i år. Den här lilla rackaren satt jag och väntade på i cirka tjugo minuter innan han/hon vågade sig fram från under stenen. Då tog jag denna bild vilket skrämde den så att den höll sig "inne" så länge jag satt kvar. Senare på säsongen fullkomligen kryllade det av lämlar och jag hade nog kunnat ha tagit bättre bilder om jag ansträngt mig lite grann. Men det blir förhoppningsvis fler lämmel­år, och fler och bättre möjligheter att fotografera dem. Det bör tilläggas att det inte är livs­avgörande att man har bra lämmel­bilder i sitt foto­arkiv.

Dag två tog jag en dags­tur upp på bergen bakom stugan. Det blev ungefär en mil vandring med en hel del fina utsikter. Naturligtvis drabbades jag av topp­turs­sjukan och kände mig mer eller mindre tvingad att fort­sätta upp på allt högre toppar. Nu finns det ju inga direkta toppar där, men vandringen för­längdes en hel del för att jag prompt ville upp på nästa höjd. Nåja, jag behövde komma igång efter allt­för mycket stilla­sittande under våren, så det gjorde gott.

Min favorit­bild från hela denna semester är nog den överst till vänster av bilderna nedan. Skälet är stenen som så underligt vilar på bergs­kammen. Kanske är även detta en lämning efter samerna i stil med tripod­stenarna ovan. Hur som helst liksom balanserade stenen alldeles på kanten av den mjuka bergs­kammen. Stenen satt dock fast som om den var gjuten där. Det hela syns bättre om man klickar på bilden till förstoringen.

2011-07-05--13-44-16.83.jpg 2011-07-05--14-09-45.34.jpg
2011-07-05--14-39-08.00.jpg 2011-07-05--15-02-13.51.jpg

Ett av många panoraman jag tog över Katter­jaure. Stugan ligger vid det som man anar vara utloppet till höger i bilden, och riks­gränsen går ungefär vid sjöns midja strax bortom den lilla ön.

2011-07-05--15-39-58.40_PANO_3_EDIT_01.jpg

Mot Unna Allakas

2011-07-06--11-21-11.17.jpg Efter fyra mycket bahagliga dagar i Katter­jaure­stugan började jag min vandring mot Unna Allakas och i förlängningen Ales­jaure. Min tanke var att klämma hela sträckan från Katter­jaure till Unna Allakas på en lång dag, men det visade sig vara lite för mycket. Vandringen var medel­svår, men framför allt hade jag lite för mycker i rygg­säcken för att orka hålla humöret uppe. Det var många gånger som jag ångrade mitt beslut att ta med ett par kilo mynt i växel­kassa — men mynt är lite av en brist­vara i fjällen. Min bär­bara dator vägde också väldigt mycket när det gick upp­för, men även denna gladde jag mig åt under upp­dragets gång. Dock hade jag över­skattat hur mycket tid jag skulle lägga på foto­grafering — stativet hade jag lika gärna kunnat lämna hemma.

Men jag njöt för det mesta av vandringen som bland annat förde mig genom den underbara fjäll­miljön i bilden nedan. Om du klickar på bilden och sedan klickar på koordinaterna ser du att jag gått endast ett fåtal kilo­meter från Katter­jaure. Tänk nu på hur det ser ut när du gått tio kilo­meter från Abisko — jag vill påstå att vägen in i fjällen via Katter­jåkk är klart under­ut­nyttjad.

2011-07-06--12-17-16.59_PANO_2_EDIT_01.jpg

Men, det är klart, det finns inga STF-stugor och en del av vaden kan vara avskräckande. Oftast kan man dock hitta vägar runt de svåraste vaden, eller så får man, som jag, vada och hoppas på det bästa. Min kropp­konstitution hjälper mig i dessa fall. Jag är inte mycket till sprinter å andra sidan.

2011-07-06--12-46-13.43_PANO_3_EDIT_01.jpg

Landskapet i bilden nedan påminde mig en smula om det vid Hukejaure — kargt och med en massa block. Leden var dock lätt­gången och fin, bort­sett från ett och annat snö­fält.

2011-07-06--13-45-16.14_PANO_4_EDIT_01.jpg

Rast­stugan Stuor-Kärpel ligger vid Dossaganjávri som, liksom Katter­jaure, delas av den svensk-norska riks­gränsen. Här var det väldigt väl­ordnat med av­falls­station och så finns det nöd­telefon om man, ta i trä, skulle behöva det. Som man kan ana i bilden längst till höger nedan är det ett väldigt kargt och ödsligt land­skap man befinner sig i när man är där. Dock kan jag inte minnas att det kändes riktigt så stenigt som bilden indikerar. Här tog jag en väl­behövlig vila och njöt av solen och de fina om­giv­ning­ar­na.

2011-07-06--14-07-29.08_PANO_3_EDIT_01.jpg 2011-07-06--14-08-54.57.jpg 2011-07-06--15-22-42.85.jpg

2011-07-06--20-44-46.60.jpg 2011-07-06--17-47-51.00.jpg Jag fortsatte sedan mot rast­skyddet Valfojåkka, som av­bildas här till höger. Min rast där blev så lång att jag till slut in­såg att det var lika bra att över­natta. På just detta rast­skydd finns det dess­utom inget anslag som säger att man bara får över­natta i nöd­fall. Det stod där­emot att man skulle såga och hugga lika mycket ved som man använde, vilket jag också gjorde — den dåliga sågen till trots.

2011-07-07--11-18-05.50_EV-0.33.jpg 2011-07-07--11-19-32.39.jpg Nästa dag tyckte jag att jag hade så mycket tid att jag tog den lilla extra­svängen runt det gamla gruv­sam­hället Sjangeli. Det fanns inte sär­deles mycket att se där, och då skulle jag ändå klassa mig själv som rättså intresserad av gamla industri­byggnader och spök­städer. Bak­grunden till gruv­brytningen här var att en same vid namn Nils Jönsson Juntti från Siggevaara hade dömts till böter men inte betalat och då dömts att "springa gat­lopp". Nils spelade då ut trumf­kortet att han kände till en koppar­åder i fjällen och bytte denna information mot sina inne­stående böter. Själva malm­brytningen var dock svår på grund av den ogäst­vanliga miljön, och lades ner efter endast några år.

Strax efter Sjangeli blev jag osäker på var leden gick. På kartan och GPS:en fick jag in­trycket att man skulle ta en massa höjd, men då detta verkade jobbigt lyckades jag över­tala mig själv att detta måste vara fel. Så jag siktade bara på själva huvud­leden och gick rakt ut i geografin. Till en början gick det lätt, men snart var det väldigt snårigt och tungt. Helt klart hade det varit mycket lättare att följa kartans led, men jag tyckte hela tiden att det var för sent att ångra mig och tågade på. Summa sumarum var jag riktigt trött när jag kom fram till Unna Allakas, säkert ett par tre timmar senare än jag räknat med.

Unna Allakas

2011-07-07--19-12-04.34.jpg Nåja, väl framme i Unna Allakas kunde jag för första gången i mitt liv säga "jag är också stugvärd" och erbjudas gratis inkvartering. Alltså, man har rätt till gratis boende när man är på väg till sitt eget stug­värds­uppdrag — inte nöd­vändigt­vis annars.

Första natten hade jag gäst­stugan helt för mig själv, vilket jag utnyttjade med att rast­löst vanka fram och till­baka mellan rummen halva natten. Men jag fick nog ihop några timmars sömn till slut och gade inga problem att njuta av näst­kommande dag. En dag då jag bland annat hälsade på hos stuv­värden Åsa och fick höra lite om hennas erfarenheter om livet som stug­värd, och se hur mysigt hon hade det i det lilla stug­värds­boendet (som är avbildat här till vänster).

2011-07-08--14-37-07.51.jpg På samma dag hann jag även med en liten tur in i Norge och mitt först besök på en norsk "hytta" — närmare bestämt Cunojavvrehytta. Efter­som jag ännu inte har skaffat mig en nyckel till de norska stugorna kunde jag bara titta in genom fönstren, men det såg väldigt fint ut — med soff­grupp och allt. Nästa år hoppas jag att det blir mer tid i de norska fjällen.

Nästa natt var gäst­stugan nästan full. Trots detta sov jag bra och kände mig utvilad och fräsch inför den sista lilla etappen mot Ales­jaure. Vyn mot Unna Allakas halv­väg upp på bergs­sidan i nord­väst var ståtlig (se nedan). Resten av vandringen mot Ales­jaure var inte så mycket att hurra för tycker jag.

2011-07-09--10-42-58.60_PANO_6_EDIT_01.jpg

Alesjaure

2011-07-17--10-36-06.34_ZOOM.jpg Så, med ett par dagars marginal var jag på plats i Ales­jaure — platsen som skulle vara mitt hem i sex veckor. Jag hämtade en Coca-Cola i kylen och förklarade för kvinnan bakom disken att jag var "stug­värd nummer fyra". Jag visste ju att det redan fanns tre stug­värdar på platsen och via jungel­tele­grafen hade jag förstått att mitt kod­namn var just "stug­värd nummer fyra". (Senare skulle jag få epitetet "Wettex-Rambo" men det är, som man säger, en annan historia.) Kvinnan bakom disken presenterade sig som Kajsa (eller "stug­värd nummer två") och bjöd vänligt in mig i stug­värds­köket där chefen (officiell titel stug­plats­ansvarig) Inger-Lise snart gjorde oss säll­skap. Inger-Lise kände jag lite grann sedan stug­värds­kursen då vi sam­talat en del på den av­slutande middagen. Det var till stor del detta samtal som fick mig att söka till Ales­jaure. Arne, som var stug­värds­kursare med mig och tillika "stug­värd nummer tre", dök snart upp gjorde uppställningen komplett.

Jag inkvarterades i rum 3:3 i en vanlig gäst­stuga då alla riktiga stug­värds­boenden redan var upp­tagna. Men jag fann mig snart till­rätta i mitt lilla kryp­in, där jag hur som helst inte spenderade särskilt mycket vaken tid. Snart rullade allt på och jag struntar helt enkelt att beskriva hur det var dag från dag. Istället ska jag försöka samman­fatta några intryck som liksom får representera hela vistelsen i Ales­jaure  . . .

2011-07-13--12-54-38.34.jpg 2011-07-13--14-06-29.60.jpg
2011-07-13--14-08-54.49_EDIT.jpg 2011-07-13--14-08-55.16_EDIT.jpg

2011-07-13--14-59-22.86.jpg En bra sak med att arbeta på en stor stug­plats är att man kan ha en ledig dag då och då. På Ales­jaure hade vi ledigt var fjärde dag — plus lite till. "Plus lite till" betyder att man inte behövde vara på plats förrän tio dagen efter ledig dag, eller kanske ännu lite senare. Resultatet av detta var att man kunde gå till en av de angränsande stugorna och sova där och hinna tillbaka något­lunda till nästa dags tjänst­göring. Jag hade massor med planer för mina lediga dagar, men den första gick jag bara på en kort tur till "gamla stug­platsen".

Det brukar alltid vara svårt att fånga kraften i en fjäll­fors på bild, men i de två foto­grafierna nedan tycker jag att man verkligen kan se hur vattnet full­komligen brakade ner i vatten­fallet. Det var ett jäkla dån och det gällde verkligen att se var man satte fötterna i jakten på det optimala panoramat.

2011-07-13--13-37-03.49_PANO_4_EDIT_01.jpg

2011-07-13--13-38-54.30_PANO_6_EDIT_01.jpg

Egentligen hade jag tänkt att bara gå till gamla stug­platsen fram och till­baka, men det var så skönt att vara ute på fjället och jag tänkte att det kunde vara kul att ta lite höjd i alla fall. Det stod inte på innan jag hade den under­bara utsikten som i bilderna nedan.

2011-07-13--16-14-48.83_EDIT.jpg 2011-07-13--16-56-28.60_EDIT.jpg

Dagstur till Vistas

2011-07-17--11-18-10.43_EDIT.jpg Dagstur nummer två ledde till Vistas­stugan via Vistasvaggi och hem till Ales­jaure via Unna Vistas­vaggi. Jag hade inte vandrat någon av dessa vaggor tidigare men kände naturligtvis till att övre Vistasvaggi räknas som en av den svenska fjäll­världens pärlor — något som jag med efter­tryck kan skriva under på. Pano­ramat nedan är taget bara precis vid "entrén" när man kommer från Ales­jaure. Vandringen de följande kilo­metrarna är, som sagt, bland det bästa man kan upp­leva i Sverige. Som man ser i bilderna hade jag ett under­bart väder och allt var verkligen perfekt. Det är sådana här dagar som man sparar i minnet till ruggiga höst­kvällar när man sitter vid en dator och skriver rese­berättelser  . . .

2011-07-17--12-11-01.86_PANO_5_EDIT_01.jpg

2011-07-17--12-33-19.32.jpg 2011-07-17--12-34-18.51_HDR.jpg Som jag "ut­lovade" i slut­et av 2010 års rese­be­rätt­else Stug­värds­kurs och Jämt­lands­fjällen kunde mina läsa­re "räkna med många fler HDR-­bilder från komm­ande vand­ring­ar". Men som jag an­tydde i text­en ovan blev det inte alls så mycket foto­graf­er­ande som jag hade tänkt mig. I Katter­jaure gick jag fak­tiskt upp mitt i natt­en för att fota mid­natts­solen med HDR, men just den natt­en var det kraftig dimma. Såklart! Hur som helst tog jag några extra expo­ner­ingar på min vandring till Vistas och resul­tat­et syns här in­till. Som jäm­för­else har jag bild­en som visar den nor­mala expo­ner­ing­en. Jag är fort­farande lite kluven vad gäller HDR — men bilden till vänster har ju klart mer dynamik, även om den ser en smula konst­gjord ut.

Samma sak med bilderna nedan, även om den med mina stora kängor kanske ser lite mer levande ut av den anledningen. Det blir inte mycket bättre än så här i fjällen!! Jag lade mig ner med en stor gräs­tuva i en liten sluttning och små­slumrade i några minuter. När jag vaknade till fladdrade det ett gäng fjärilar runt mig och jag kände att livet inte kunde bli så särskilt mycket bättre. Så jag låg kvar i en timme och bara tog in nuet.

2011-07-17--13-23-36.66_HDR_EDIT.jpg 2011-07-17--13-25-14.17_EDIT_02.jpg

Men säg det som varar för evigt, tänkte jag, och fortsatte min vandring mot Vistas. Efter ytterligare någon kilo­meter kom jag fram till den enda riktiga bron på denna tur, och detta trevliga vatten­fall.

2011-07-17--13-49-58.91_PANO_4_EDIT_01.jpg

Vandringen fortsatte genom den undersköna Vistasvaggi och jag kände ingen brådska att komma fram.

2011-07-17--14-06-43.83.jpg 2011-07-17--14-20-35.86.jpg
2011-07-17--15-26-38.32.jpg 2011-07-17--16-28-12.00.jpg

Men till slut kom jag fram, efter att ha höjt tempot något de sista kilo­metrarna som går genom en inte lika fantastisk björk­skog. Det är fortfarande fint, men inte alls så där hänförande. Fort­sättningen efter Vistas­stugan ner mot Nikka­luokta ser enormt trist ut på fjäll­kartan, men jag har hört både bra mindre bra saker om den. På hösten eller fram­för­allt vintern kan jag tänka mig att färdas där, men två dagar i björk­skog lockar inte direkt.

I Vistas hälsade stugvärden Anita välkommen och gav mig ett eget rum i gamla stugan, av­bildad interiört i ett ganska ansträngt pano­rama nedan. På kvällen satt Anita och jag vid stug­gaveln och tittade på solen som gick ner bakom en fjäll=topp för att sedan dyka upp igen och försvinna bakom en ny topp. När solen försvunnit på riktigt tog det inte lång tid innan myggorna kom fram och vi fick söka oss in igen.

2011-07-17--19-11-22.22_PANO_4_EDIT_01.jpg

2011-07-18--10-13-28.17_HDR.jpg 2011-07-18--09-55-27.91_HDR.jpg Returvandringen gick via den inte särskilt väl­besökta Unna Vistas­vággi. Jag var med­veten om att den är märk­bart mycket svårare än Vistas­vággi, men det finns ju en lockelse i det också. En annan anledning att "testa" Unna Vistas­vággi var att det ingår i rollen som stug­värd att kunna rekommendera gäster vilken färd­väg de bör ta. Just Unna Vistas­vággi är det ganska mycket frågor om, så jag ville se själv hur läget var. Som synes i bilderna nedan är det väldigt stenigt där.

2011-07-18--10-56-25.94_EV-1.00_EDIT.jpg 2011-07-18--10-56-41.25.jpg

Kalvmärkning

2011-07-19--21-33-29.51.jpg En väldigt rolig grej med att jobba i Ales­jaure är närheten till same­vistet Alis­javrí. Under kalv­märkningen är det en massa folk där. Framför allt de yngre generationerna tycker om att komma upp till "Turisten" (som samerna kallar fjäll­stugan) och handla lite godis, fika eller bara komma hemifrån en sväng. Själva kalv­märkningen sker vid en hand­full till­fällen — oftast ganska sent i något av de rengärden som ligger strategisk utplacerade runt vistet. Som stug­värd brukar man ha privilegiet att få komma in i ren­gärdet vilket gör det hela lite mer levande. Bilderna nedan är tagna vid två till­fällen — det två första bilderna är tagna vid ren­gärdet fyra kilo­meter mot Abisko­jaure längs Kungs­leden, och de övriga i ren­gärdet på första berget på leden mot Unna Allakas. Vid det första till­fället regnade det rättså mycket, vilket lade lite sordin på stämningen.

2011-07-14--18-00-14.25.jpg 2011-07-14--18-01-44.34.jpg 2011-07-19--21-19-41.85.jpg
2011-07-19--21-22-02.00.jpg 2011-07-19--21-33-05.77.jpg 2011-07-19--21-33-17.16.jpg
2011-07-19--21-45-51.25.jpg 2011-07-19--21-46-59.74.jpg 2011-07-19--21-52-31.60.jpg
2011-07-19--22-08-49.00.jpg 2011-07-19--22-11-32.60_EV-0.67.jpg 2011-07-19--22-12-50.34.jpg

Men vid min andra kalvmärkning var det ett nästan magiskt ljus som framhävde kvällens färger. Pano­rama­bild­en nedan ger bara en antydning om hur vackert det var — min kamera verkar inte ha varit kompetent nog att fånga alla ljus­nyanser. Från den lilla höjd som jag gick upp på såg det så mysigt ut med alla små läger­eldar som lämnade små rök­strimmor.

2011-07-19--22-46-07.92_PANO_5_EDIT_01.jpg

2011-07-19--23-49-41.34_EV-0.67_EDIT.jpg Det var en synnerligen bra dag på fjället!

Unna Visttasčohkka

En liten kombinerad dags- och topptur upp på Unna Visttas­čohkka. Det enda anmärk­nings­värda som hände var att jag fick se min första fjäll­ripa. Jag visste inte att det var någon skillnad på fjäll­ripa och dal­ripa (som jag såklart sett i stora mängder) innan jag kunde visa upp bilderna på vad jag trodde vara en "fjäll­fasan" för mina stug­värds­kollegor. Den var väldigt väl­kamouflerad men å andra sidan ganska orädd och relativt lätt att foto­grafera.

2011-07-25--15-45-11.07_EDIT.jpg 2011-07-25--16-25-18.86_EDIT.jpg 2011-07-25--16-43-05.68_EDIT.jpg

Själva toppen var inte så mycket att komma med, men vägen upp bra och utsikten var fin.

2011-07-25--17-10-19.17_PANO_6_EDIT_01.jpg

Dagstur till Nallo

2011-08-02--11-27-17.17.jpg 2011-08-02--10-10-22.00.jpg Att ta en tur till Nallo kändes som en självklarhet, och tack vare lite extra ledighet kunde jag förverkliga den planen. Jag började tidigt på eftermiddagen och hade som plan att gå hela vägen till Nallo­stugan via Vistas­stugan. Allt gick bra tills jag cirka en timme föra Vistas drabbades av en väldigt kraftig regn­skur. Ingenting ovanligt i fjällen kan man tycka, men jag blev med ens bekväm av mig att valde att stanna i Vistas. Det visade sig vara ett klokt beslu eftersom stug­värden Anita bjöd på pann­kakor med myltade hjortron och kaffe till det. Det vattnas fortfarande i munnen på mig när jag tänker till­baka på det.

Morgonen efter var det kanonväder och jag startade relativt tidigt med målet ställt på Nallo. Då det är synnerligen lätt vandring mellan Vistas och Nallo var jag framme lagom till fika och lunch. Stug­värden Anna, som jag tidigare träffat i Unna Vistasvággi, var ute på dags­tur så jag fick rå om mig själv. Jag kan förstå varför Nallo är så populär samtidigt som man verkligen känner sig ensam där. Det är väl det som både lockar och skrämmer folk dit. Ales­jaure kändes som rena Sture­plan i jämförelse.

2011-08-02--10-33-29.11_PANO_6_EDIT_03.jpg

Jag slösar några bildpixlar på Nallo-bilden nedan för att tydligt visa hur ensamt stugan ligger där i sin bergs­gryta. Ett stort plus är att det finns en mängd intressanta dag­sturer man kan göra härifrån. Unna Räitavagge med den smått legendariska Unna Räitastugan är väl det som lockar mig mest, och så står väldigt högt upp på min (långa) att-vandra-lista. Tyvärr var det aningen för långt från Ales­jaure.

2011-08-02--15-00-30.30_PANO_3_EDIT_01.jpg

En annan trevlig dagstur är att gå Sielmmavaggi till Tjäktja (och tillbaka). Själv stannade jag i Tjäktja och blev bjuden på både fika och middag av stug­värd­arna Eva och Caroline. Nästa dag pressade jag på och gick hem till Ales­jaure på 2:11, vilket snarast är att betrakta som ett träningspass — endast något långsammare än de som springer Fjäll­räven Classic. Men det kändes i kroppen dagen efter  . . .

2011-08-02--16-12-13.67.jpg 2011-08-02--16-47-32.06.jpg 2011-08-03--09-29-33.68.jpg

Fjällräven Classic

Apropå Fjäll­räven Classic tog jag ett panorama som (nödtorftigt) visar hur många tält vi hade under tävlingens höjd­punkt. (Det syns mycket bättre om man klicka på bilden till förstoringen.) Annars passerade Fjäll­räven Classic utan att göra allt­för mycket väsen av sig. Tidigare år hade det tydligen varit mycket mer ståhej runt evenemanget, så jag var beredd att arbeta dygnet runt och kasta ut vandrare som försökte fuska med att sova i bastun och liknande. Men det västa som hände var att folk slängde sina sopor hos oss och en och annan besvärlig gäst. Trots att allt gick så bra var det lite grann av en besvikelse.

2011-08-07--22-34-53.34_PANO_4.jpg

Stugplatsen

Några bilder från stugplatsen. Utsikten i första bilden är tagen från min "kiss-sten" strax bakom stugan nummer tre. Den sista bilden visar hur illa ställt det är med veden. Det ser kanske bra ut i bilden, men det mesta av denna ved är i bästa fall halv­rutten. Det känns trist att så mycket ved förstörs när det kostar så mycket att frakta dit den. Ett stort problem är att det (otroligt nog) inte finns någon ved­bod i Ales­jaure. Men det ska tyligen byggas en snart! Personligen tycker jag att det enda långsiktiga lösningen är att köra upp kapad och kluven ved — på samma sätt som i Jämtlands­fjällen.

2011-08-13--09-50-26.77_PANO_3.jpg

2011-08-13--11-11-37.06.jpg 2011-08-13--11-12-59.08.jpg
2011-08-13--11-14-59.56.jpg 2011-08-13--11-25-18.17.jpg
2011-08-20--19-57-58.31.jpg 2011-08-13--11-17-55.43_PANO_4_EDIT_01.jpg

Kårsavagge

2011-08-23--14-35-04.68.jpg 2011-08-23--14-35-23.00.jpg Superstugvärden Jenni gjorde mig sällskap på vägen hem. Vi möttes i Abisko­jaure och gick traversen över till Kårsavagge och sedan ut till Abisko. Jenni hade avslutat sitt sju­veckors­pass i Vakko­tavare några veckor tidigare och var sugen på att komma ut på en lite vandring innan "vardagen" började på allvar igen. Som bilderna visar hade vi några fina dagar tillsammans i fjällen.

2011-08-24--10-41-37.25_PANO_2.jpg

Slutet gott allting gott.

Copyright © 2011 Peter Andrén