Stugvärd i Alesjaure 2011

Text och bild av Peter Andrén

`peter.andren (snabel-a) gmail.com`

Ännu en dag på jobbet! Inger-Lise, jag, Arne, Eva (från Tjäktja)
och Kajsa tar en välförtjänt fikapaus.

Introduktion

Sommaren 2011 (11/7–21/8) var jag stugvärd på Svenska Turistföreningens fjällstuga i Alesjaure. I text och bild nedan har jag försökt att sammanfatta lite grann om mina förberedelser och upplevelser på plats. Eftersom detta var mitt första stugvärdsuppdrag efter var det en hel del funderingar som snurrade runt i mitt huvud innan jag åkte upp. Främst gällde det maten — vad ska man egentligen skicka upp dit? Hur mycket?

Saken är den att all egen mat skickas upp med Bussgods senast i mitten av mars. På så sätt kan matens levereras ut till stugplatsen med snöskoter, vilket är mycket billigare än att skicka ut den med helikopter. Så det gäller att hitta produkter som håller i minst några månader och som inte är överdrivet känsliga för kyla och hårdhänt hantering. Det är säkerligen en dålig idé att stoppa ner några flaskor Château d'Yquem i en banankartong och se fram emot lyxmiddagar i stearinljusens sken. Men en tetra med Vino Tinto eller liknande brukar gå bra. Färskvaror tar man lämpligen med sig när man vandrar ut till stugan, eller så flyger man ut och kan då ta med sig ganska mycket extramat.

Matfrågan komplicerades av att jag normalt sett handlar min mat med cirka femton minuters framförhållning, och nästan på en dag-för-dag-basis. Nu skulle jag plötsligt handla för två månader och hela femton veckor i förväg. Det kändes som att det var dömt att misslyckas. Men jag fick avgörande hjälp från den rutinerade superstugvärden Jenni — känd från åtskilliga av mina tidigare reseberättelser. Hennes inköpslista blev plötsligt min inköpslista och med några små förändringar av inköpen var matfrågan löst.

Att vara stugvärd innebär i mångt och mycket att assistera och finnas till hands till alla de vandrare som gästar stugan. I Alesjaure — STF:s största stugplats är det förhållandevis mycket städning och rengöring på schemat. Tanken är ju att gästerna ska städa efter sig, vilket också de allra flesta gör, men ofta räcker det inte riktigt hela vägen. Speciellt köken har en tendens att långsamt men säkert bli "orena" om man inte tar ett helhetsgrepp på städningen. Enklast, och trevligast, är då att städa köken noga varje dag. I bilderna nedan kan man se hur köket oftast såg ut i den stugan som jag ansvarade för.

Som stugvärd ska man också bemanna butiken och receptionen, städa och elda i bastun, hugga ved till bastun, elda sopor, etc. Själv ägnade jag även en hel del tid åt småfixande som att laga trasiga lådor, lyfta dörrar som inte gick att stänga, och en massa annan enkel fastighetsskötsel.

Resan dit. Till Katterjaurestugan . . .

Jag valde att gå till Alesjaure från Katterjåkk. Dels ville jag ta tillfället i akt och se en ny del av fjällen, dels ville jag besöka Svenska Fjällklubbens stuga vid sjön Katterjaure. Vandringen börjar vid järnvägsstationen Katterjåkk där Friluftsfrämjandet driver en turiststation (avbildad här till höger). Jag är osäker på hur mycket aktivitet det är på turiststationen, men det lilla samhället Katterjåkk blomstrar — här finns både en stor Coopbutik och en restaurang. Allt detta lärde jag mig ett par dagar för sent, när jag redan var framme vid Katterjaure. För framtida vandringsturer är det ju trevligt att veta att man kan köpa färskvaror bara en timmes lätt vandring från Katterjaurestugan.

Jag hoppar tillbaka några timmar i tiden. Det var en mycket varm och klibbig dag i mellansverige näg jag åkte upp. När jag väntade på nattåget på Stockholms Central passade jag på att dricka en kopp kaffe och hade följande samtal med baristan.

— En kopp kaffe tack.
— Ska bli. Och vart ska du åka då?
— Katterjåkk.
— Aha . . . Ryssland va?

Jag minns inte riktigt vad jag svarade, men jag tror att jag bara förklarade att det var sista stationen innan Riksgränsen. Senare skulle det faktiskt visa sig att jag fick rejäl användning av den lilla ryska jag kan, men det är en senare historia.

Åter till Katterjåkk. En alldeles alldeles underbar sak är att man kommer . . . direkt upp på kalfjället! Efter bara någon timmes vandring är det en bahaglig och frisk fjällmiljö man går i. Det lär nog dröja innan jag startar en fjällvistelse med att vandra en hel dag genom björkskogen vid Abisko — i alla fall på sommaren. Bilden nedanför illustrerar hur vackert det är efter endast cirka två kilometers vandring längs en liten grusväg.

Katterjaurestugan ägs som sagt av Svenska Fjällklubben. Jag har varit medlem i denna förening i några år men tyvärr inte engagerat mig just någonting i dess verksamhet. Publikationen fjället och årsboken Till Fjälls är klart läsvärda, men ett aktivt medlemsskap kändes mer givande. Som ett första litet steg tänkte jag att det var läga att kolla hur "vår" klubbstuga såg ut. Jag blev sannerligen inte besviken! Stugans läge och inredning är i mångt och mycket bättre än någon av STF:s stugor. Det var garanterat inte sista gången jag besöker den. En lyxdetalj som kändes konstig till att börja med men som jag snart vande mig med är att det finns en vanlig slask! Inget springande med slaskhinkar till en slaskkon med andra ord. Det där var något som vi saknade många gågner i stugvärdsköket i Alesjaure, där kaffekokandet skapar slask i stora mängder.

Som synes i bilden nedan ligger stugan väldigt vackert runt hundra steg från sjön Katterjaures strand. Det supergoda vattnet hämtar man i den kraftiga jokken från sjöns utlopp. Som man kan ana i bilderna finns det en solveranda för lata stunder och goda måltider.

Under min vistelse i Katterjaurestugan hade jag sällskap av två familjer med sammanlagt fyra vuxna och sex barn. De var från dem som jag lärde mig hur förnämligt det är med Coop-butiken och restaurangen i Katterjåkk. Bland myckat annat kul fick jag äntligen lära mig att spela Texas Hold 'em Poker — en kväll vann jag alla tändstickor i hela stugan, men för det mesta var jag en ganska dålig pokerspelare.

Det är väldigt vackra omgivningar runt Katterjaure. Mina fiskegrejer hade jag till största del skickat i Alesjaure i förväg så jag kunde inte prova fiskalyckan. På min vandring från Katterjaure fick jag lära mig att det finns gott om röding i småsjöarna vid Stuor-Kärpel, så jag kan bara antaga att det finns fisk även i Katterjaure. Fiskegrejer och fiskekort är förresten något som kommer att finnas med på alla mina fjällvandringar i framtiden.

Tripodstenar . . . något som jag fått upp ögonen för sedan min vandring Sarek 2009. Ett tag efter den vandring fick jag nämligen lära mig att det inte är naturens nycker som skapat dessa konstellationer utan med största sannolikhet forntida samiska folk. Trots att jag inte har lärt mig mycket mer än så hållar jag utkik efter dessa fornminnen och meddelar mig med mer intressaerade människor om fina "fynd". Alla dessa stenar hittade jag i direkt närhet till Katterjaure.

För att komma igång med vandringen tog jag en dagstur runt Katterjaure en dag. Det var dessutom mina första steg i den norska fjällvärlden om än väldigt litet. Vandringen var ganska enkel bortsett från ett ganska tufft vad vid inloppet till sjön (bara några meter från riksgränsen). Det fanns gott om isranunkel, med ett särskilt vackert exemplar avbildat här till höger. Till den fototekniskt intresserade kan jag upplysa att bilden är tagen med en +4 dioptrer försättslins. Denna typ av makroutrustning håller inte riktigt måttet tycker jag, men det beror nog på att jag snålade med kvaliteten på själva linsen.

Vy in mot Norge, som som vanligt ser snäppet mer dramatiskt än motsvarande svenska fjäll. Bilden är förresten tagen en bit in i Norge och i västlig riktning så det är uteslutande norskt territorium på denna bild.

Det är inte så lätt att fotogafera lämlar — trots att det var lämmelår i år. Den här lilla rackaren satt jag och väntade på i cirka tjugo minuter innan han/hon vågade sig fram från under stenen. Då tog jag denna bild vilket skrämde den så att den höll sig "inne" så länge jag satt kvar. Senare på säsongen fullkomligen kryllade det av lämlar och jag hade nog kunnat ha tagit bättre bilder om jag ansträngt mig lite grann. Men det blir förhoppningsvis fler lämmelår, och fler och bättre möjligheter att fotografera dem. Det bör tilläggas att det inte är livsavgörande att man har bra lämmelbilder i sitt fotoarkiv.

Dag två tog jag en dagstur upp på bergen bakom stugan. Det blev ungefär en mil vandring med en hel del fina utsikter. Naturligtvis drabbades jag av toppturssjukan och kände mig mer eller mindre tvingad att fortsätta upp på allt högre toppar. Nu finns det ju inga direkta toppar där, men vandringen förlängdes en hel del för att jag prompt ville upp på nästa höjd. Nåja, jag behövde komma igång efter alltför mycket stillasittande under våren, så det gjorde gott.

Min favoritbild från hela denna semester är nog den överst till vänster av bilderna nedan. Skälet är stenen som så underligt vilar på bergskammen. Kanske är även detta en lämning efter samerna i stil med tripodstenarna ovan. Hur som helst liksom balanserade stenen alldeles på kanten av den mjuka bergskammen. Stenen satt dock fast som om den var gjuten där. Det hela syns bättre om man klickar på bilden till förstoringen.

Ett av många panoraman jag tog över Katterjaure. Stugan ligger vid det som man anar vara utloppet till höger i bilden, och riksgränsen går ungefär vid sjöns midja strax bortom den lilla ön.

Mot Unna Allakas

Efter fyra mycket bahagliga dagar i Katterjaurestugan började jag min vandring mot Unna Allakas och i förlängningen Alesjaure. Min tanke var att klämma hela sträckan från Katterjaure till Unna Allakas på en lång dag, men det visade sig vara lite för mycket. Vandringen var medelsvår, men framför allt hade jag lite för mycker i ryggsäcken för att orka hålla humöret uppe. Det var många gånger som jag ångrade mitt beslut att ta med ett par kilo mynt i växelkassa — men mynt är lite av en bristvara i fjällen. Min bärbara dator vägde också väldigt mycket när det gick uppför, men även denna gladde jag mig åt under uppdragets gång. Dock hade jag överskattat hur mycket tid jag skulle lägga på fotografering — stativet hade jag lika gärna kunnat lämna hemma.

Men jag njöt för det mesta av vandringen som bland annat förde mig genom den underbara fjällmiljön i bilden nedan. Om du klickar på bilden och sedan klickar på koordinaterna ser du att jag gått endast ett fåtal kilometer från Katterjaure. Tänk nu på hur det ser ut när du gått tio kilometer från Abisko — jag vill påstå att vägen in i fjällen via Katterjåkk är klart underutnyttjad.

Men, det är klart, det finns inga STF-stugor och en del av vaden kan vara avskräckande. Oftast kan man dock hitta vägar runt de svåraste vaden, eller så får man, som jag, vada och hoppas på det bästa. Min kroppkonstitution hjälper mig i dessa fall. Jag är inte mycket till sprinter å andra sidan.

Landskapet i bilden nedan påminde mig en smula om det vid Hukejaure — kargt och med en massa block. Leden var dock lättgången och fin, bortsett från ett och annat snöfält.

Raststugan Stuor-Kärpel ligger vid Dossaganjávri som, liksom Katterjaure, delas av den svensk-norska riksgränsen. Här var det väldigt välordnat med avfallsstation och så finns det nödtelefon om man, ta i trä, skulle behöva det. Som man kan ana i bilden längst till höger nedan är det ett väldigt kargt och ödsligt landskap man befinner sig i när man är där. Dock kan jag inte minnas att det kändes riktigt så stenigt som bilden indikerar. Här tog jag en välbehövlig vila och njöt av solen och de fina omgivningarna.

Jag fortsatte sedan mot rastskyddet Valfojåkka, som avbildas här till höger. Min rast där blev så lång att jag till slut insåg att det var lika bra att övernatta. På just detta rastskydd finns det dessutom inget anslag som säger att man bara får övernatta i nödfall. Det stod däremot att man skulle såga och hugga lika mycket ved som man använde, vilket jag också gjorde — den dåliga sågen till trots.

Nästa dag tyckte jag att jag hade så mycket tid att jag tog den lilla extrasvängen runt det gamla gruvsamhället Sjangeli. Det fanns inte särdeles mycket att se där, och då skulle jag ändå klassa mig själv som rättså intresserad av gamla industribyggnader och spökstäder. Bakgrunden till gruvbrytningen här var att en same vid namn Nils Jönsson Juntti från Siggevaara hade dömts till böter men inte betalat och då dömts att "springa gatlopp". Nils spelade då ut trumfkortet att han kände till en kopparåder i fjällen och bytte denna information mot sina innestående böter. Själva malmbrytningen var dock svår på grund av den ogästvanliga miljön, och lades ner efter endast några år.

Strax efter Sjangeli blev jag osäker på var leden gick. På kartan och GPS:en fick jag intrycket att man skulle ta en massa höjd, men då detta verkade jobbigt lyckades jag övertala mig själv att detta måste vara fel. Så jag siktade bara på själva huvudleden och gick rakt ut i geografin. Till en början gick det lätt, men snart var det väldigt snårigt och tungt. Helt klart hade det varit mycket lättare att följa kartans led, men jag tyckte hela tiden att det var för sent att ångra mig och tågade på. Summa sumarum var jag riktigt trött när jag kom fram till Unna Allakas, säkert ett par tre timmar senare än jag räknat med.

Unna Allakas

Nåja, väl framme i Unna Allakas kunde jag för första gången i mitt liv säga "jag är också stugvärd" och erbjudas gratis inkvartering. Alltså, man har rätt till gratis boende när man är på väg till sitt eget stugvärdsuppdrag — inte nödvändigtvis annars.

Första natten hade jag gäststugan helt för mig själv, vilket jag utnyttjade med att rastlöst vanka fram och tillbaka mellan rummen halva natten. Men jag fick nog ihop några timmars sömn till slut och gade inga problem att njuta av nästkommande dag. En dag då jag bland annat hälsade på hos stuvvärden Åsa och fick höra lite om hennas erfarenheter om livet som stugvärd, och se hur mysigt hon hade det i det lilla stugvärdsboendet (som är avbildat här till vänster).

På samma dag hann jag även med en liten tur in i Norge och mitt först besök på en norsk "hytta" — närmare bestämt Cunojavvrehytta. Eftersom jag ännu inte har skaffat mig en nyckel till de norska stugorna kunde jag bara titta in genom fönstren, men det såg väldigt fint ut — med soffgrupp och allt. Nästa år hoppas jag att det blir mer tid i de norska fjällen.

Nästa natt var gäststugan nästan full. Trots detta sov jag bra och kände mig utvilad och fräsch inför den sista lilla etappen mot Alesjaure. Vyn mot Unna Allakas halvväg upp på bergssidan i nordväst var ståtlig (se nedan). Resten av vandringen mot Alesjaure var inte så mycket att hurra för tycker jag.

Alesjaure

Så, med ett par dagars marginal var jag på plats i Alesjaure — platsen som skulle vara mitt hem i sex veckor. Jag hämtade en Coca-Cola i kylen och förklarade för kvinnan bakom disken att jag var "stugvärd nummer fyra". Jag visste ju att det redan fanns tre stugvärdar på platsen och via jungeltelegrafen hade jag förstått att mitt kodnamn var just "stugvärd nummer fyra". (Senare skulle jag få epitetet "Wettex-Rambo" men det är, som man säger, en annan historia.) Kvinnan bakom disken presenterade sig som Kajsa (eller "stugvärd nummer två") och bjöd vänligt in mig i stugvärdsköket där chefen (officiell titel stugplatsansvarig) Inger-Lise snart gjorde oss sällskap. Inger-Lise kände jag lite grann sedan stugvärdskursen då vi samtalat en del på den avslutande middagen. Det var till stor del detta samtal som fick mig att söka till Alesjaure. Arne, som var stugvärdskursare med mig och tillika "stugvärd nummer tre", dök snart upp gjorde uppställningen komplett.

Jag inkvarterades i rum 3:3 i en vanlig gäststuga då alla riktiga stugvärdsboenden redan var upptagna. Men jag fann mig snart tillrätta i mitt lilla krypin, där jag hur som helst inte spenderade särskilt mycket vaken tid. Snart rullade allt på och jag struntar helt enkelt att beskriva hur det var dag från dag. Istället ska jag försöka sammanfatta några intryck som liksom får representera hela vistelsen i Alesjaure . . .

En bra sak med att arbeta på en stor stugplats är att man kan ha en ledig dag då och då. På Alesjaure hade vi ledigt var fjärde dag — plus lite till. "Plus lite till" betyder att man inte behövde vara på plats förrän tio dagen efter ledig dag, eller kanske ännu lite senare. Resultatet av detta var att man kunde gå till en av de angränsande stugorna och sova där och hinna tillbaka någotlunda till nästa dags tjänstgöring. Jag hade massor med planer för mina lediga dagar, men den första gick jag bara på en kort tur till "gamla stugplatsen".

Det brukar alltid vara svårt att fånga kraften i en fjällfors på bild, men i de två fotografierna nedan tycker jag att man verkligen kan se hur vattnet fullkomligen brakade ner i vattenfallet. Det var ett jäkla dån och det gällde verkligen att se var man satte fötterna i jakten på det optimala panoramat.

Egentligen hade jag tänkt att bara gå till gamla stugplatsen fram och tillbaka, men det var så skönt att vara ute på fjället och jag tänkte att det kunde vara kul att ta lite höjd i alla fall. Det stod inte på innan jag hade den underbara utsikten som i bilderna nedan.

Dagstur till Vistas

Dagstur nummer två ledde till Vistasstugan via Vistasvaggi och hem till Alesjaure via Unna Vistasvaggi. Jag hade inte vandrat någon av dessa vaggor tidigare men kände naturligtvis till att övre Vistasvaggi räknas som en av den svenska fjällvärldens pärlor — något som jag med eftertryck kan skriva under på. Panoramat nedan är taget bara precis vid "entrén" när man kommer från Alesjaure. Vandringen de följande kilometrarna är, som sagt, bland det bästa man kan uppleva i Sverige. Som man ser i bilderna hade jag ett underbart väder och allt var verkligen perfekt. Det är sådana här dagar som man sparar i minnet till ruggiga höstkvällar när man sitter vid en dator och skriver reseberättelser . . .

Som jag "utlovade" i slutet av 2010 års reseberättelse Stugvärdskurs och Jämtlandsfjällen kunde mina läsare "räkna med många fler HDR-bilder från kommande vandringar". Men som jag antydde i texten ovan blev det inte alls så mycket fotograferande som jag hade tänkt mig. I Katterjaure gick jag faktiskt upp mitt i natten för att fota midnattssolen med HDR, men just den natten var det kraftig dimma. Såklart! Hur som helst tog jag några extra exponeringar på min vandring till Vistas och resultatet syns här intill. Som jämförelse har jag bilden som visar den normala exponeringen. Jag är fortfarande lite kluven vad gäller HDR — men bilden till vänster har ju klart mer dynamik, även om den ser en smula konstgjord ut.

Samma sak med bilderna nedan, även om den med mina stora kängor kanske ser lite mer levande ut av den anledningen. Det blir inte mycket bättre än så här i fjällen!! Jag lade mig ner med en stor grästuva i en liten sluttning och småslumrade i några minuter. När jag vaknade till fladdrade det ett gäng fjärilar runt mig och jag kände att livet inte kunde bli så särskilt mycket bättre. Så jag låg kvar i en timme och bara tog in nuet.

Men säg det som varar för evigt, tänkte jag, och fortsatte min vandring mot Vistas. Efter ytterligare någon kilometer kom jag fram till den enda riktiga bron på denna tur, och detta trevliga vattenfall.

Vandringen fortsatte genom den undersköna Vistasvaggi och jag kände ingen brådska att komma fram.

Men till slut kom jag fram, efter att ha höjt tempot något de sista kilometrarna som går genom en inte lika fantastisk björkskog. Det är fortfarande fint, men inte alls så där hänförande. Fortsättningen efter Vistasstugan ner mot Nikkaluokta ser enormt trist ut på fjällkartan, men jag har hört både bra mindre bra saker om den. På hösten eller framförallt vintern kan jag tänka mig att färdas där, men två dagar i björkskog lockar inte direkt.

I Vistas hälsade stugvärden Anita välkommen och gav mig ett eget rum i gamla stugan, avbildad interiört i ett ganska ansträngt panorama nedan. På kvällen satt Anita och jag vid stuggaveln och tittade på solen som gick ner bakom en fjäll=topp för att sedan dyka upp igen och försvinna bakom en ny topp. När solen försvunnit på riktigt tog det inte lång tid innan myggorna kom fram och vi fick söka oss in igen.

Returvandringen gick via den inte särskilt välbesökta Unna Vistasvággi. Jag var medveten om att den är märkbart mycket svårare än Vistasvággi, men det finns ju en lockelse i det också. En annan anledning att "testa" Unna Vistasvággi var att det ingår i rollen som stugvärd att kunna rekommendera gäster vilken färdväg de bör ta. Just Unna Vistasvággi är det ganska mycket frågor om, så jag ville se själv hur läget var. Som synes i bilderna nedan är det väldigt stenigt där.

Kalvmärkning

En väldigt rolig grej med att jobba i Alesjaure är närheten till samevistet Alisjavrí. Under kalvmärkningen är det en massa folk där. Framför allt de yngre generationerna tycker om att komma upp till "Turisten" (som samerna kallar fjällstugan) och handla lite godis, fika eller bara komma hemifrån en sväng. Själva kalvmärkningen sker vid en handfull tillfällen — oftast ganska sent i något av de rengärden som ligger strategisk utplacerade runt vistet. Som stugvärd brukar man ha privilegiet att få komma in i rengärdet vilket gör det hela lite mer levande. Bilderna nedan är tagna vid två tillfällen — det två första bilderna är tagna vid rengärdet fyra kilometer mot Abiskojaure längs Kungsleden, och de övriga i rengärdet på första berget på leden mot Unna Allakas. Vid det första tillfället regnade det rättså mycket, vilket lade lite sordin på stämningen.

Men vid min andra kalvmärkning var det ett nästan magiskt ljus som framhävde kvällens färger. Panoramabilden nedan ger bara en antydning om hur vackert det var — min kamera verkar inte ha varit kompetent nog att fånga alla ljusnyanser. Från den lilla höjd som jag gick upp på såg det så mysigt ut med alla små lägereldar som lämnade små rökstrimmor.

Det var en synnerligen bra dag på fjället!

Unna Visttasčohkka

En liten kombinerad dags- och topptur upp på Unna Visttasčohkka. Det enda anmärkningsvärda som hände var att jag fick se min första fjällripa. Jag visste inte att det var någon skillnad på fjällripa och dalripa (som jag såklart sett i stora mängder) innan jag kunde visa upp bilderna på vad jag trodde vara en "fjällfasan" för mina stugvärdskollegor. Den var väldigt välkamouflerad men å andra sidan ganska orädd och relativt lätt att fotografera.

Själva toppen var inte så mycket att komma med, men vägen upp bra och utsikten var fin.

Dagstur till Nallo

Att ta en tur till Nallo kändes som en självklarhet, och tack vare lite extra ledighet kunde jag förverkliga den planen. Jag började tidigt på eftermiddagen och hade som plan att gå hela vägen till Nallostugan via Vistasstugan. Allt gick bra tills jag cirka en timme föra Vistas drabbades av en väldigt kraftig regnskur. Ingenting ovanligt i fjällen kan man tycka, men jag blev med ens bekväm av mig att valde att stanna i Vistas. Det visade sig vara ett klokt beslu eftersom stugvärden Anita bjöd på pannkakor med myltade hjortron och kaffe till det. Det vattnas fortfarande i munnen på mig när jag tänker tillbaka på det.

Morgonen efter var det kanonväder och jag startade relativt tidigt med målet ställt på Nallo. Då det är synnerligen lätt vandring mellan Vistas och Nallo var jag framme lagom till fika och lunch. Stugvärden Anna, som jag tidigare träffat i Unna Vistasvággi, var ute på dagstur så jag fick rå om mig själv. Jag kan förstå varför Nallo är så populär samtidigt som man verkligen känner sig ensam där. Det är väl det som både lockar och skrämmer folk dit. Alesjaure kändes som rena Stureplan i jämförelse.

Jag slösar några bildpixlar på Nallo-bilden nedan för att tydligt visa hur ensamt stugan ligger där i sin bergsgryta. Ett stort plus är att det finns en mängd intressanta dagsturer man kan göra härifrån. Unna Räitavagge med den smått legendariska Unna Räitastugan är väl det som lockar mig mest, och så står väldigt högt upp på min (långa) att-vandra-lista. Tyvärr var det aningen för långt från Alesjaure.

En annan trevlig dagstur är att gå Sielmmavaggi till Tjäktja (och tillbaka). Själv stannade jag i Tjäktja och blev bjuden på både fika och middag av stugvärdarna Eva och Caroline. Nästa dag pressade jag på och gick hem till Alesjaure på 2:11, vilket snarast är att betrakta som ett träningspass — endast något långsammare än de som springer Fjällräven Classic. Men det kändes i kroppen dagen efter . . .

Fjällräven Classic

Apropå Fjällräven Classic tog jag ett panorama som (nödtorftigt) visar hur många tält vi hade under tävlingens höjdpunkt. (Det syns mycket bättre om man klicka på bilden till förstoringen.) Annars passerade Fjällräven Classic utan att göra alltför mycket väsen av sig. Tidigare år hade det tydligen varit mycket mer ståhej runt evenemanget, så jag var beredd att arbeta dygnet runt och kasta ut vandrare som försökte fuska med att sova i bastun och liknande. Men det västa som hände var att folk slängde sina sopor hos oss och en och annan besvärlig gäst. Trots att allt gick så bra var det lite grann av en besvikelse.

Stugplatsen

Några bilder från stugplatsen. Utsikten i första bilden är tagen från min "kiss-sten" strax bakom stugan nummer tre. Den sista bilden visar hur illa ställt det är med veden. Det ser kanske bra ut i bilden, men det mesta av denna ved är i bästa fall halvrutten. Det känns trist att så mycket ved förstörs när det kostar så mycket att frakta dit den. Ett stort problem är att det (otroligt nog) inte finns någon vedbod i Alesjaure. Men det ska tyligen byggas en snart! Personligen tycker jag att det enda långsiktiga lösningen är att köra upp kapad och kluven ved — på samma sätt som i Jämtlandsfjällen.

Kårsavagge

Superstugvärden Jenni gjorde mig sällskap på vägen hem. Vi möttes i Abiskojaure och gick traversen över till Kårsavagge och sedan ut till Abisko. Jenni hade avslutat sitt sjuveckorspass i Vakkotavare några veckor tidigare och var sugen på att komma ut på en lite vandring innan "vardagen" började på allvar igen. Som bilderna visar hade vi några fina dagar tillsammans i fjällen.

Slutet gott allting gott.